Doften av Inula Viscosa

Shammout, Glas från Hebron

Genom en annans iris
såg jag inåt och utåt
på en och samma gång

Några sekunders stillhet
på nära håll
Skälver av rösten
som kastas tillbaka
av de omgivande bergen
som en oändlig kedja av ekon
ett kretslopp av ett allt

som återvänder

i ingenting

Stämbanden och stenen i samspel
det övergående i det beständiga

det beständiga i det övergående
höjd och djup

Vibrationer i köttet
doften av inula viscosa
Kilar mig fast i marken

Förgängligheten i det bergfasta
det bergfasta i förgängligheten

Några sekunders strömmande
av ett livgivande här
ett nu som började för miljoner år
ett hjärta som trotsar rigor mortis
och slår

Större barn är lika med större bekymmer

Efter Midnatt, Ismael Shammout

När ens barn föds, har man ångest och undrar om allt är som det ska vara med barnet. Ser det bra? Hör det bra? Är alla fingrar och tår på plats? Varför får det feber i tid och otid? Sedan har man ångest för att det ska bara sluta andas i sömnen. Sedan kommer sjukdomarna, smittorna, utslagen. Och där ligger man vaken natt efter natt och hela världen rasar med varje grad som barnets temperatur stiger.
Man vill inget annat än att de mest kritiska månaderna i ett barns liv, de första, ska gå över. Sedan vill man inget annat än att barnet ska bli äldre och komma förbi alla barnsjukdomarna. Man vill att barnet ska lära sig äta. Ska lära sig släppa föräldrarna och känna sig trygg på dagis. Klara sig i förskolan och skolan.
När barnet börjar i skolan, känner man en enorm glädje. Det lär sig läsa och man inser att barnet kommer att börja se saker och ting med egna ögon. Tillgodogöra sig information om världen på egen hand, sakta men säkert.
Man lär barnet att gå över gatan. Att aldrig sätta sig på en cykel utan hjälm och så vidare…
Och plötsligt inser man att det finns något som heter mobbning i skolan. Ens barn kan ha feber, ringer mamma att komma och hämta tidigare, lägger sig på en soffa och somnar. Då kommer kamraterna och slår honom hårt i ansiktet, på huvudet och kroppen för man får inte sova på soffan. Han blir slagen och knuffad. Han råkar ut för en massa olyckor medan den som orsakade olyckan bedyrar att det var just en olycka. Det kan vara allt mellan att få en fotboll sparkad i ansiktet, att någon råkar förstöra hans handarbete, att några kamrater brottar ner honom från gungan och misshandlar honom helt oprovocerat. Och det värsta är, de som gör det är också barn, i hans egen ålder.
Och vad värre är, när man försöker lösa problemet, blir en massa vuxna upprörda. Är det verkligen så farligt? Någon blir sårad: Påstår du att jag inte sköter mitt jobb? Och då svarar man: Ja, jag tror inte att du sköter ditt arbete. Och ja, jag ger fullständigt fan i hur sårad du känner dig. Du är vuxen. Barnen håller på att slå ihjäl varandra. De håller på plåga livet ur varandra. Kan du lägga dina jävla känslor åt sidan och göra nåt?
Nej, det kan de inte.

Och då inser man, att det inte är så jävla konstigt att barnen är som de är. De har ju ingen plats någonstans. Föräldrar och andra vuxna har sådana stora egon att de är fullständigt oförmögna att se barnen och förstå vad det är som pågår inom och kring dem. De är så upptagna med sina maktstrider och sin egen prestige och sina egna intressen, att de ger fullständigt fan i att man säger: Ditt barn kommer att skada någon riktig illa snart. Eller: Du gör fel nu när du flyttar fokus från barnens problem till dina egna futtiga intressen och känslor. Eller: samhället kan erbjuda hjälp, skit i din stolthet och sök hjälp innan det är för sent. Och de gör inte det. Och då står man i valet och kvalet. Ska man verkligen behöva polisanmäla åttaåringar för att någon överhuvudtaget ska ta problemet på allvar?

Ja, Tydligen är det så.

De gamla sår, de yngre skördar

Pierre d.y. Basheer, Amin och Pierre d.ä

Den som söker finner och den som sår skördar, säger ett arabiskt ordspråk.
Blodet rinner åter i Libanon. Det senaste offret är, Pierre Gemayel, sorgligt nog, barnbarn till den som skapade den mest hänsynslösa mördarapparat i den moderna Libanons historia. Och brorson till den notoriska mördaren Basheer Gemayel. Den som är riktigt synd om, och som jag sedan barnsben hört att han inte var i närheten av sin far och sin yngre bror Basheer i grymhet, är Amin Gemayel, den unge Pierres far.
Pierre Gemayel den äldre skapade Falangisterna. Genom hela min barndom och ungdom, väckte Falangisternas blotta omnämnande min fasa, fick blodet att frysa i mina ådror. 1975 jagade de folk på vägarna som vore de villebråd. De slaktade en hel buss med människor, det var gnistan som antände inbördeskriget.

Jag såg dem ansikte mot ansikte två gånger i mitt liv. En gång när flyktinglägret Tall al-Zaatar föll 1976, och en annan gång 1982 då jag, eftert Israels invasion, då falangisterna stärktes och fanns på alla vägar in till Beirut, behövde komma in till huvudstaden för att börja på gymnasiet.
De jag såg 1976 var klädda i militära uniformer och till uniformen hörde en aning fetma, ett svart långt, tjockt och välskött skägg, en stor kors hängande runt halsen och ett vapen i handen.
Jag såg de föra bort folk. Jag hörde att de sköt dem eller stack de med knivar och yxor i närheten. Det är bilder och ljud som aldrig någonsin lämnar mitt medvetande. Det handlade inte om 20 eller 30 personer. Det handlade om tusentals. Mina släktnigar som bodde i ett höghus utanför Tall al-Zaatar, slaktades, förintades. Sju familjer med barn vuxna och gamla. Ingen skonades. Ingen hade skjutits. Kniv och yxa var det som gällde.
1982 var det precis samma dag som den unge Pierre mördades, strax före Libanons självständighetsdag fast 24 år tidigare. De var alla upptagna med att pynta med blommor och flaggor, ballonger och gröna kvistar… Jag åkte förbi vägspärr efter vägspärr och tog emot små flaggor och blommor och log stelt och på gränsen till att svimma. Det tog en och halvtimme att ta sig från Tripoli till västra Beirut. Jag såg på dem och tänkte på vad de skulle göra med mig om de förstod att jag var palestinier. De skulle nog inte ha plågat mig. De skulle ha dödat mig på fläcken med flera hundra skott för firandets skull, och sedan skulle de stycka kroppen med sina yxor och låta den ligga till allmänt beskådande tills det började lukta. Då skulle de slänga den i ett dike och hälla kalk på den och sedan glömma.
Men de misstänkte aldrig att jag var palestinier och muslim. Jag var ju ljushyad, hade solblekt hår skött noga hos en duktig frisör. Jag hade en klänning som kostade en förmögenhet och en handväska och ett par skor som hade kostat en ännu större förmögenhet och jag åkte limousine. Tillsammans med två libanesiska vänner. Elegans var deras svaghet. Med yxan i hand törstade de efter elegans och en illusion om välstånd. Kryddad med några franska ord och en liten fernissa av finkultur. Och den konsten förstod jag och mina vänner. Det var inte svårt att lura mördarna.

Jag kom fram till västra Beirut. Det första jag gjorde var att slänga iväg alla jävla blommor och flaggor jag hade fått längs vägen. Sedan grät jag i timmar, jag och hela familjen som också led helvetets kval tills de såg bilen svänga in i parkeringen. Att klara sig förbi falangisternas vägspärrar var som att återvända från döden. Hela kvarteret rusade fram och kramade om mig.
Sämre gick det för min granne. En äldre dam, libanesiska men muslim. De tog henne vid en väg upp i bergen. De sköt henne inför ögonen på taxichauffören och sparkade henne ner till en djup ravin. Där störde ju hennes lukt ingen.

När Basheer mördades 1982 hämnades hans anhängare genom att döda 2000 palestinier i Sabra och Shatila. Jag behöver inte säga att ytterst få av dess hade skjutits till döds.
Pierre Gemayel den äldre skapade Falangisterna som mördade tiotusentals fattiga libaneser och palestinier som han betraktade som ohyra. Men han tänkte nog aldrig på att döden skulle nå hans egen avkomma. Hans egna barn och barnbarn. Han sådde och skördade men det är så många fler som motvilligt skördar efter honom. Han sökte och fann men många finner fortfarande det de aldrig sökt.

Det gjorde verkligen ont att se Amin gråta över sitt barn offentligt. Ingen människa ska behöva uppleva något sådant. Särskilt inte sådana som Amin som på ett ofattbart sätt lyckats hålla sina händer rena från andras blod.

Begåvade män är feminina på arabiska

Ismael Shammout, Palestinian Women

Det var nog mitt namn som fick mig att fundera över maskulint och feminint på arabiska. För hur feminint mitt namn än låter, är det ett manligt namn. Det var namnet man gav professionella berättare i det gamla arabien. Och det var de bästa av dem som fick det namnet. Som barn reagerade jag när jag hörde folk kalla feta gubbar som satt på en matta i skräddarställning och berättade sagor och episoder ur historien, iklädda kaftaner och färgstarka turbaner för al-Rawia.

Minns att jag en gång stod och föreläste om skillnaden mellan arabiska och svenska inför ett par hundra personer och svor på att jag var maskulin. Höggravid, ett par veckor innan jag födde min son, var jag faktiskt maskulin, på arabiska, då. Publiken satt blickstilla och visste inte om jag drev med dem eller med mig själv.
En gravid kvinna är maskulin, på arabisk, Hamel. En frånskild kvinna är också det, Taliq. Så är även en ungmö, Áanis, och en bångstyrig kvinna, som inte lyder sin make, Nashiz. En omyndig flicka är det också, Qaser. Så även en prostituerad, Momes. En kvinna som inte kan få barn är Áaqer.
Man behöver inte vara en Einstein för att räkna ut att kvinnans maskulinitet, ofta handlar om hennes sexuella tillgänglighet, eller kanske om hennes aktuella läge i fortplantningskedjan.
På tal om Einstein, så är han feminin på arabiska. För ett geni, som Einstein, är en Nabigha, är alltid feminin på arabiska. En riktigt bildad man, är också feminin, Állama.

Dessutom blir lärare, domare och andra yrkeskategorier som är av särskilt stor vikt för samhället ofta feminina i pluralis.

Så medan grunden för alla namn och adjektiv är maskulina, finner vi att man måste kvalificera sig på ett eller annat sätt för att återerövra det feminina. För kvinna handlar det ofta om att vara en del av fortplantningsprocessen. Är hon inte det, förlorar hon privilegiet att vara feminin. För mannen handlar om att vara riktigt begåvad, och riktigt kunnig i sitt område för att åtnjuta denna heder. Inte så tokigt faktiskt. För om man funderar lite djupare på saken, finner man att den uppenbara orättvisan som drabbar kvinnorna här är en bagatell jämfört med den äran det innebär att bara de bästa och mest begåvade männen, får åtnjuta det feminina suffixet i slutet av sin titel.

Al-Jazeera English

Tro det eller ej, men idag, den 15 november 2006, klockan 13:00 svensktid kom al-Jazeera English igång med sina sändningar! Man började med en snabb presentation av några av kanalens korrespondenter, engelsmän, amerikaner, araber och afrikaner i en otrolig blandning!

Försök att få in den i din teve! De nyheter du kommer att få in där kommer att vara annorlunda! Så kommer också din syn på det som sker i världen att bli!

De nya slavarna är blonda och blåögda

Ahmad Nasser

Palestinsk konstnär

Jag har en liten parabol som är avsedd att ta in de viktigaste arabiska tevekanalerna som dessutom inte är kodade. Jag vill inte betala för en enorm massa med kanaler som jag aldrig har tid att gå igenom ens. Men den lilla parabolen kan ta in en hel massa ändå, och de blir fler och fler hela tiden, utöver de arabiska kanalerna.
Tevekanal efter tevekanal som bara visar blonda och blåögda kvinnor som duschar och badar oavbrutet. Andra gör inget annat än sitta på en soffa och smeka sig själva och prata i telefon. Fast en del är riktigt påhittiga. De smeker sig själva med vassa knivar och stoppar in jordgubbar, chilipeppar och diverse andra frukter och grönsaker i underlivet. De stirrar fånigt in i kameran och vet knappt vad de ska göra av sig själva. En del är för gamla för att ens komma på tanken att hålla en privat show för stackaren de lever med och andra är sorgligt unga. Dessa kvinnor hör hemma i Väst- och Östeuropa och det enda de har i huvudet är att få så många penningstinna araber att ringa upp och få sig lite kärlek per telefon eller Internet. Kostnaden per minut är säkert astronomisk.

Sorgliga, felaktiga översättningar av uppmaningar, telefonnummer och webbadresser skymmer de stackar kvinnorna helt ibland. Det är så sorgligt att man inte vet om man ska skratta eller gråta. Fast om det inte är lönsamt skulle de väl inte hålla på och tvåla in sig timme efter timme, dag efter dag, tills huden spricker. För det mesta finns inga män med i bilden och finns det det, så måste en enda liten tanig tjejstackare tillfredsställa två, tre eller fyra samtidigt.
Konstigt nog finns det alltid en lapp över männens könsorgan. De visas aldrig medan tonvis av kvinnliga könsorgan fyller hundratals kanaler, dygnet runt.
Och jag undrar, hur uppfattar araberna, de som aldrig varit i Europa eller inte känner en normal, vettig europeisk kvinna, hur uppfattar de den europeiska kvinnan av idag???Blond, blåögd, naken, fånig, med en vass kniv eller en massa grönsaker i underlivet. Och de suckar och undrar, varför i helvete ska deras kvinnor emanciperas och bli som de där?!!
Därför finns det parabolkommittéer i Tyskland och Danmark bl. a. ofta utskickade av moskéerna, som går hem till sina muslimska och arabiska bröder och systrar och mixtrar med dera paraboler så att de slipper se eländet. Min parabol blev fixad av en slump nyligen.Två palestinska tonåringar var hemma hos mig på besök med sina föräldrar, såg vad min parabol hade att erbjuda när de zappade, och mixtrade med den så att jag också slipper se den senaste formen av mänsklig förnedring, vilket jag är tacksam för.

Al-Jazeeras Forskningscentrum: Målen

Mostefa Souags egen beskrivning av projektet "Al-Jazeeras Forskningscentrum" i Doha, Qatar:

Al-Jazeeras Forskningscentrum är en självständig institution för vetenskaplig forskning som håller på att etableras sedan början av 2006 inom mediekoncernen al-Jazeera. Syftet är att vara ett kunskapsmässigt och vetenskapligt stöd för al-Jazeera, att stödja den vetenskapliga forskningen i regionen och sprida kunskap genom alla tillgängliga högteknologiska medier och IT-kommunikation. Detta ska genomföras genom att bygga ett nät av forskare, sakkunniga, specialister, intellektuella och andra som utmärker sig inom den vetenskapliga forskningen.
Syftet med forskningscentret är att uppnå målen som al-Jazeera arbetar för och för att stärka nätverkets budskap. Det kan bara uppnås genom vetenskapliga metoder som uppfyller objektivitetens och frihetens krav. Och genom att fastslå al-Jazeeras motto:

"al-Ra`y wal Ra´y al-akhar", vilket på svenska betyder ungefär: "Den ena synpunkten och Den andra", och genom att hålla kontakten med allmänheten, riktningarna inom den allmänna opinionen, genom att mäta, analysera och offentliggöra. (opinionsundersökningar).
Målen:
1- Att bygga upp en kunskapsbank som koncernens olika kanaler kan stödja sig emot i sitt journalistiska och institutionella arbete.
2- Att bidra när det gäller att definiera strategiska mål och utvärdering av olika ståndpunkter.
3- Att definiera de stora utmaningarna som möter arbvärlden och vara delaktiga i att hitta sätt att bemöta dem.
4- Att stärka dialogen och samarbetet mellan akademikerna, forskarvärlden, och det civila samhället hemma och ute i världen.
5- Att bidra med en arena för dialog, bättre kännedom och samförstånd mellan olika kulturer, civilisationer och trosriktningar.

Mostefa Souag, chef för al-Jazeeras forskningscentrum

Mostefa Souag

Jag har alltid funderat över hur det kommer sig att den arabiska renässansen alltid kommit av sig. För det är ingen hemlighet att arabvärlden, i vissa avseenden, särskilt det religiösa, befinner sig i en långdragen och högteknologisk medeltid. Där mörkret och inte bara upplysningen, använder sig av Internet.
Kan en tevekanal, eller rättare sagt, en mediekoncern, som al-Jazeera har blivit idag, förändra historiens gång? Att tvinga fram en renässans genom att balansera på kniveggen, mellan de reaktionära krafterna inom arabvärlden och misstänksamheten utifrån? Kan al-Jazeera arbeta för ett arabiskt, intellektuellt och vetenskapligt uppvaknande utan att hotas av västerländska raketer som hotar att jämna dess byggnader och dess medarbetares drömmar med marken igen? Är det så att man i väst ser med oblida ögon på al-Jazeera för att den inte kommit till genom någon biståndsprojekt utan är helt och hållet en arabisk framgångssaga genomförd med arabiska pengar och arabiska, självständiga idéer?

I bokmässan i Göteborg för några veckor sedan träffade jag Mostefa Souag. En medelålders man med hårt markerade manliga drag, en mjuk röst, ett varmt leende och en fantastisk förmåga att koncentrera sig på och tala om det han brinner för trots att en massa människor slet i honom åt olika håll.
Mostefa är en algerier som arbetat och undervisat i journalistik, arbetat för BBC i många år innan han sadlade om och började på al-Jazeera.
Nu är denna herre ansvarig för den absolut viktigaste institutionen som håller på att grundas i arabvärlden, nämligen al-Jazeeras forskningscentrum i Doha, Qatar.
Han berättade ingående för mig om projektet under bokmässan men jag var så upptagen med tanken på om den där mannen som stod framför mig insåg vidden av och allvaret i sitt uppdrag, att det hindrade mig från att ta in allt. Jag bara stirrade på honom och kände att mascaran höll på klibba fast i ögonvrån på grund av intensiteten i blicken. Som tur är utbytte vi email-adresser för att fortsätta tala om det som vi inte hann med mellan de olika seminarierna och mötena. På en fråga om vad forskningscentret är och hur det är tänkt att se ut och fungera svarade Mostefa ingående och detaljerat. Jag får be om att återkomma med en sammanfattning, en beskrivning av det som jag återigen kallar för det viktigaste och mest intressanta projektet i arabvärlden idag.

Två ansikten från al-Jazeera

Wael Tannous sköts i direktsändning

den 19 juli 2006 i Nablus

Guivara al-Budairi i den blå hjälmen

vänder sig om och ser att Wael, tekniskansvarig

för sändningsbilen är skjuten.

Guivara al-Budairi, den mest populära bland al-Jazeeras korrespondenter i Palestina, irriterade den israeliska armén den 19 juli då de demolerade en enormt stor och gammal byggnad i Nablus, den palestinska säkerhetstjänstens högkvarter. Man sprängde och demolerade byggnaden trotts att det fanns folk inne i den, säkerhetsfolk och fångar.

Man ville inte låta al-Budairi filma alltihop. De hotade att köra på henne med en jeep flera gånger och försökte göra det men hon fortsatte sin rapportering i direktsändning. Jag tror inte att hon uppfattade allvaret av hotet eller trodde inte att de skulle sätta det i verket i direktsändning och inför minst sagt tiotalsmiljoner tittare! Men det gjorde de faktiskt. Den israeliska armén sköt Wael Tannous. al-Budairi vände sig om och försökte att kommentera det som hände och avsluta sin rapportering men rösten svek. Wael Tannous klarade sig trots skottskador, tack och lov. Det var ett oförglömligt ögonblick som etsade sig fast i hornhinnan och i öronen.

Al-Budairi och Tannous är bara två av dem som gör al-Jazeera till vad den är idag.

FRÄMLINGENS SÄNG, MAHMOUD DARWISH

Tamam Shammot, Vallmon

JAG VÄNTADE INGEN

Vart än du beger dig med vinden skall jag veta
att hämta dig åter. Jag vet varifrån din avlägsenhet kommer.
Så far som minnena far till sin evighetsbrunn,
adrig finner du sumeriskan bärande
sin kruka åt ekot i väntan på dig.

Ja, jag skall nog veta att hämta dig åter
så följ efter de gamla havsfolkens flöjter
och saltkaravanerna på deras oändliga väg. Och ge dig av,
din sång undslipper oss och vår tid,
och söker en ny häst att dansa sin fria
rytm. Du skall inte finna det omöjliga sitta och vänta
som den dag jag fann dig, den dag jag födde dig
ur min längtan.

Ja, jag skall nog veta att hämta dig åter
att fara med floden från ett öde till
nästa, för vinden är redo att slita dig från
min måne och de sista orden på mina träd är redo
at falla på Trocaderoplatsen. Vänd om
för att finna drömmen, far

till ett väst eller öst som tynger din exil

och avlägsnar mig ett steg från min säng

från en av min själs sorgsna himlar. Slutet är

börjans syster, så far och finn det du lämnat här

i väntan på dig.

Jag väntade mig inte, väntade inte någon.

Jag måste kamma mitt hår

långsamt efter vanan hos ensamma kvinnor

om natten, göra mig i ordning och splittra

mot marmorgolvet eau de colognen, förhindra

min självupptagenhet om vintern.

Som om jag sa till min själ: Värm mig,

så värmer jag dig, min kvinna, och sköt om dina händer.

Vad angår dem himlens nedstigande till jorden,

jordens resa mot himlen.

Sköt om dina händer att de bär dig

-"Dina händer är dina härskare", sa Eluard - så far,

jag vill dig eller vill dig inte.

Jag väntade dig inte, väntade inte någon.

Jag måste hälla upp vin

i två spruckna glas och förhindra

min självupptagehet i väntan på dig!

Mahmoud Darwish

Främlingens säng

Tolkning från arabiska

Kerstin Eksell

Dar al-Muna

Palestinierna väntar fortfarande på Godot

Terroristerna som israels armé jagar

Efter en massa bedrövliga nyhetssändningar från Palestina igår gick jag och lade mig. Som vanligt grät jag mig till sömns och tänkte på att där går ett folk och väntar på Godot som aldrig kommer.
Vaknade till en ny massaker idag. "Beit Hanoun" heter den den här gången. Familjer som låg och sov. Precis som varje gång. Och precis som varje gång förvandlades barn, mammor, pappor, farfäder och mormödrar till en oigenkännlig massa av blodiga köttstycken. I sina egna hem. I sina egna sängar.
Och precis som varenda jävla gång dyker det upp en ful gubbe, en skräcködla från historiens mörkaste vrår och spottar fram ett "we are sorry".
Den här gången var det Shimon Perez, den enda i det israeliska ledarskapet som kan luta sig mot en liten rest av internationell respekt, som en uttalad vänsterpolitiker som åtminstone tror på rättvisa för judar boende i den judiska staten.

Till Perez och resten av Israel säger jag som palestinier: Ursäkten är inte accepterad! Ni kan ta och stoppa upp den någonstans och låta oss slippa höra det! Vi är jävligt trötta på era tillgjorda ursäkter varje gång ni ertappas med byxorna nere. Era ursäkter är ingenting annat än en ny kränkning.Vi ses vid nästa terrorattentat. När ett syskon eller en kusin eller ett barnbarn till en av dem som slaktats idag, inte kan leva med det han bevittnat och söker befrielse genom att ta sitt eget liv och några av era liv också. Och jag kan garantera er. Ingen av oss kommer att komma med en halvhjärtad och tillgjord ursäkt då!

Amana eller "Det okränkbara"

HAN ÄR DEN ENDA GUDEN

Ett språk rymmer en värld av tankesätt som vi aldrig tänker över förrän vi ser det utifrån. Jag förstod det arabiska språket först när jag ställdes inför två erfarenheter, mötet med det svenska språket och vistelsen i ett ökenlandskap. Konstigt att jag inte kände så när jag studerade på engelska. Engelska är och förblir, för mig, ett språk för kunskapsinhämtning. Det har aldrig känts som ett känslospråk som arabiska och nu även svenska.
För det mesta finner jag bryggor ganska lätt när jag förflyttar mig mellan mina två känslospråk. Det är inte bara mellan orden jag förflyttar mig. Jag förflyttar mig mellan två världar. Två landskap. Två olika och oändliga bildsekvenser. Mellan två olika platser i hjärnan.

Och rösten också växlar, ganska lätt, eller automatiskt från arabiskans gutturala

till svenskans nasala ljud.

Det största hindret avverkade jag först. Vokalerna. Från arabiskan som inte riktigt framhäver sina vokaler, tre ynka, A, O, och I, som inte syns alltid i skrift då de ersätts av vokaltecken, vokaltecken som utelämnas för det mesta i skrift och tryck. Från det till mötet med de svenska vokalerna som i början syntes mig som om de var hundratusen stycken. Det var de inte. Men jag insåg att om jag aldrig lärde mig uttala, känna och förstå vokalerna skulle jag aldrig lära mig svenska och än värre, jag skulle aldrig våga öppna munnen.
Nu pladdrar jag på för det mesta utan hinder och för det mesta för mycket. Men Ibland blir det totalstopp. Inte en millimeter framåt kommer man när det gäller vissa begrepp.

För något år sedan ringde någon och frågade hur jag skulle översätta det arabiska begreppet Amana. Jag har funderat en hel del och fortfarande är mitt svar: Inte den blekaste! Men jag kan göra ett försök:

Amana kan vara en människa, ett djur eller ting. Det kan vara levande eller dött. Det blir först Amana när det lämnas, tillfälligt eller för gott, i händerna på någon annan. Denna någon väljer man inte hur som helst. Det måste vara någon man känner väl och litar på, ända in i döden. Man lämnar "Amana", som kan vara ens eget liv, barn eller egendom, i hans händer och utgår från att han aldrig ska svika den. Amana är helig och okränkbar. Kränker man eller sviker Amana kan man lika gärna gå och hänga sig för det är en av de nedrigaste handlingar man kan begå. Och det värsta är att denna stackars människa som tar emot Amana ofta inte har något val. Det är en sådan heder och ett sådant förtroende och ofta en så svår situation det handlar om att man inte har något val annat än att ta emot och finna sig i att vara ansvarig för Amana, inför personen som lämnar den, inför samhället man lever i och inför Gud, om man råkar tro på någon sådan, i några timmar eller tills man dör.

Att ta emot en Amana på riktigt och veta vad man ger sig in på, förutsätter att man kan arabiska. Därför är det kanske onödigt att försöka översätta här…

Två korta dikter av Sufipoeten al-Nabulsi

Virvlande Darwisher

كلمات : الشيخ عبدالغني النابلسي

Text: Abd al-Ghani al-Nabulsi
1641-1730

ترجمتها إلى السويدية راوية مرة

سَقوني وقالوا

سَقوني وقالوا مُتْ غراماً بحبنا
إذا شأتَ أن تحيا وتحظى بقربنا
فموت الفتى في الحب راحة قلبه
إذا مات في ألم الصَبابةِ والعنا
. . .
فمشروبنا يَحيى به كل مَيِّْتٍ
ومن طيبه يشفى العليل من الضنى

De gav mig att dricka och sade

De gav mig att dricka och sade:
Dö av kärleken till oss, av kärlekens mödor

Om du vill överleva

och åtnjuta närheten till oss
För om en ynglig dör av kärlek
Om han dör av brännande begär
Och av underkastelse
Finner hans hjärta till slut sin ro
…

Vår dryck ger livet åter till varje döende
Och dess goda eftersmak botar
varje sjukling som drabbats av utmattning

عشق صافي الراح

عشق صافي الراح * راحة الأرواح

فاعذروا يا صاح * من بسرّه باح

أبسطُ عذري * زاد بي سكري

حيث لا أدري *والهوى فضاح

من عرف ربّه *واصلوا حبّوو

انتعش قلبو * وبقي مرتاح

إستوى عندو * الشيء مع ضدّو

فهو من وجده * هيّم النُصاّح

Åtrån till det renaste vinet

I åtrån till det renaste vinet
finns själarnas vila
Ha överseende, vännen min,
med den som då avslöjar sin hemlighet

Jag lägger fram min förklaring
och blir än mer berusad
när jag minst anar
Kärleken är avslöjande

Den som känner sin Gud
erfar Hans kärlek
hans hjärta finner tillfredsställelsen
och förblir vilande

Hos Honom blir tingen ett
med sina motsatser

Den som finner Honom
får elden att spraka
i hjärtat på sina vägledare

Översättning: Rawia Morra

Långt från Tusen och en Natt

Saddam i rätten

Irak var under lång tid civilisationens vagga. De två flodernas land. Mellan de två floderna frodades det alltid något som nådde långt utanför. På gott och på ont, så som mänsklighetens historia alltid gett prov på. Men när djävulens avföring, oljan, bubblade upp ur jorden, hade Irak ingen chans längre.
Jag har läst en hel del berättelser om den nutida Irak, berättade av svenskar av irakiskt bakgrund. Den mest sorgliga var Sahar Faraons roman, "Khota fi al-Jahim", som på svenska betyder ungefär "Fotsteg i helvetet".
"Fotsteg i helvetet" höll vad den lovade. Det var verkligen en helvetes vandring för läsaren, för att inte tala om vad författaren kände när han skrev om sin uppväxt. Den bottenlösa fattigdomen i ett land som flyter på ett hav av olja. Barn som springer barfota och halvnakna i timmar för att komma till skolan och som måste lära sig att inte drunkna på väg när översvämningen kommer. Undernäringen, sjukdomarna, saknaden av allt som utgör grunden för ett möjligt liv. Husen av flätad vass, de mörka olyckliga skuggorna som befolkade träskmarkerna. Förtrycket, den hemliga polisen, fängelserna.

I tonåren läste jag i skolan den poesi som skrevs Baghdad under olika perioder. Baghdad var för mig poeten Abu Nuwas, Kalifen Haroun al-Rashid och Tusen och en natt bland mycket annat. När vi talade om dagens arabiska litteratur sa många att "Kairo skrev, Beirut tryckte och Baghdad läste".
Det går inte ihop med de scener som utspelade sig idag i rättegången mot Saddam Hussein och hans närmaste män. Som om de brott som begicks i Irak inte var illa nog. Men rättegången som jag följde delar av genom al-Jazeera så gott jag kunnat, var en långdragen fars med långa uppehåll, domarbyten, avrättade advokater och avbrott i sändningarna som besparade oss tittare de grövsta skändligheterna.
Domaren som avkunnade domen idag, var inte så mycket bättre än Saddam. Han började med att kasta ut en amerikansk försvarsadvokat. Sedan kom han på att två av dem åtalade saknade advokater. Det hindrade honom inte att avkunna dom mot dem i alla fall. Sedan skrek han och gastade ännu mer. Sedan avkunnade han dödsdomar mot de högre uppsatta med en grimas som kom mig att tänka på Hamourabi. Och plötsligt inser jag att just sådana som denna domare, är Iraks egentliga problem. En sorts människor som låter sig trampas ned tills den dag kommer, då de får ett svärd i handen. Då slipper den onda anden ur flaskan, och sedan, Gud hjälpe oss alla.
Saddam var inte ensam ansvarig för det som skedde i Irak. Han behövde hundratusentals, om inte miljontals medlöpare för att åstadkomma de fasor han står anklagad för idag. Att avrätta honom kommer inte att hjälpa irakierna.

al-Jazeera, en arabisk framgångsaga

al-Jazeera, ön, på arabiska

Under kriget i Libanon i somras lärde jag känna al-Jazeera på riktigt. Dag och natt, i stort sett, satt jag och såg på kriget i direktsändning därifrån. Jag blev inte så lite imponerad. Plötsligt insåg jag att al-Jazeera hade blivit den kanal som George W Bush hade rätt att frukta, så mycket att han sommaren 2004 bestämde sig för att skicka amerikanskt flyg för att bomba al-Jazeera, mitt i Doha, huvudstaden till en av USA närmast allierade stater i Mellanöstern. Enligt Daily Mirror var det Tony Blair som talade Bush till rätta och fick honom att tänka om och avstå.
Al-Jazeera har idag uppskattningsvis över ett par tusen medarbetare, både i Doha och över hela världen. Den har blivit ett imperium med en egen journalisthögskola, ett stort forskningscentrum i Doha, tre sändande kanaler idag, al-Jazeera, al-Jazeera live och al-Jazeera children. Länge har man försökt komma igång med al-Jazeera International som kommer att sända på engelska, dygnet runt från London, Doha, Washington och Kuala Lumpur. Till det har man rekryterat riktigt stora namn från BBC och CNN vid sidan av de bästa arabiska journalister som arbetat inom och undervisat om media. Men något hindrar al-Jazeera International att sätta igång. En del påstår att det är amerikanerna som sätter käppar i hjulet men det är inte något som al-Jazeeras folk själva säger för de säger ingenting.
Nu firar al-Jazeera 10 års jubileum. Och det är inte bara de anställda där som firar utan rätt många vanliga människor gör det också.
De flesta intellektuella är överens om att al-Jazeera har revolutionerat livet i arabvärlden. Att den behandlar den arabiska tevetittaren som en fri, självständigt och tänkande människa som ingen annan någonsin tidigare gjort. Vanligt folk ser de flesta ansiktena som finns där som familjemedlemmar. Jag minns när korrespondenten i Kairo arresterades. Inom loppet av sekunder var det en demonstration på plats som ville försvara och se till att han blev frisläppt och det blev han också. Värre har det gått när al-Jazeeras korrespondenter dödats i direktsändning. Själv bevittnade jag detta en gång, och tre gånger klarade sig korrespondenterna med ett hårsmån. Men al-Jazeera har en journalist, Tayseer Alony som har dömts till sju års fängelse för att han hjälp en syrisk familj i Afghanistan. En annan, Sami al-Haj, som sitter sedan fem år på Guantanamo trots att ingen anklagelse riktats mot honom och trots att han togs tillfånga medan han hade kameran i handen.
Trots allt, slår det mig, att al-Jazeera har på tio år lyckats med det som Arabförbundet misslyckats med i många decennier. Den gör en familj av alla som talar arabiska oavsett om de är från Mauretanien eller Irak. Oavsett om de är av svensk eller malaysisk ursprung. Och oavsett var de befinner sig. Och även om alla som arbetar på al-Jazeera inte är ofelbara, älskar vi dem och först när de råkar säga något på sin egen dialekt rycker man till: Oj, är han tunisier? Och jag som trodde att han var libanes?
Grattis al-Jazeera. Ni har arbetat oerhört hårt och ni förtjänar ett rejält firande. Ett stort erkännande är inte mer än på sin plats.

Världen genom ett barns ögon

Mitt lilla knyte har blivit stor

För ett litet tag sedan var han en liten hjälplös varelse som stirrade på allt och alla omkring sig med en förvånansvärt koncentreratd blick.

Igår, kavlade han ut degen till våra piroger. Jag kunde knappt tro mina ögon. Så fort går det.

Mitt lilla knyte har blivit mycket större och hans frågor blir också större.

Jag kom att tänka på hur världen ter sig för ett barn. Så oändligt stor och så mycket att lära sig. Jag inbillade mig att jag mindes hur det var att vara ett barn, men nej, det gör jag inte riktigt.

Under en dag ställde min grabb följande frågor:

1-Vad är en förort?

2-Hur varm är solen?

3-Varför är det så kallt på vinter?

4-Finns vintergatan på riktigt?

5-Finns det andra solar än den vi ser?

6-Är du stolt över mig?

7-Tycker du om mig även när jag gör något dumt?

8- När jag var liten spelade jag playstation med någon som var 12 år eller sånt. Vem var han?

9-Hur är saker när de är digitala?

10- Vad betyder "bevara en hemlighet"?

Ja, lilla hjärtat. Det är det här att vara ett människobarn. Hemligheternas största hemlighet. En medfödd vilja att veta och förstå. Denna ohyggligt stora värld. Livet. Jaget. Det lilla i det stora och det stora i det lilla. Och du växer och kan gå ut med soporna nu. Och jag lär mig att svara på svåra saker på ett enkelt och begripligt sätt. Och med dig växer jag i barndomen, i vuxenåldern, i att vara människa.

Ja, jag är väldigt stolt över dig!

Och ja, jag älskar dig även när du gör något dumt!