Generation Död

Salvador Dali

Ibland är det svårt att låta bli att tänka på vilket intryck våra liv skulle göra på någon som dimper ner från framtiden, det förflutna eller från ett annat hörn i universum. Antalet frågor som skulle infinna sig i denna presumtiva stackare som skulle behöva konfronteras med våra liv och vår kultur skulle nog bli astronomiskt.

Jag konfronteras med denna tanke ganska ofta just nu. Det började med att min son skulle köpa födelsedagspresent till en kompis. Valet föll på ett halsband med en döskalle hängande i. Det tog sin tid att förklara att vi inte kunde komma med en sådan present till ett barn vars föräldrar härstammar från ett arabland. Att de i bästa fall skulle tro att vi har blivit spritt språngande galna eller att de i värsta fall skulle köra oss på porten.

Sedan dess ser jag döskallar överallt. På kepsar, t-shirts, pyjamasar, kalsonger, skor, ryggsäckar, strumpor, badbyxor… och till slut på tjejtrosor och pyjamasar. Idag såg jag en vuxen man med döskallar på skorna. Men det som tog priset var en sparkdräkt för en baby, röd med vita döskallar på. Och jag kan inte låta bli att undra: Hur kommer det sig? Varför detta just nu? Har det med domedagsstämningen som råder på grund av miljödebatten? Håller vi på att förbereda oss på det värsta? Är det en sort besvärjelse? Är det en konfrontation med vår värsta mardröm? Varför klär vi våra barn och smyckar dem med dödssymboler? Har det någonsin förekommit något liknande i den mänskliga kulturens historia? Jag tror faktiskt inte det.
Är det någon som kommer att bry sin om Halloween i år? Nu när vi lever med döden året om?

Vi får hoppas att inget ljushuvud kommer på idén att introducera döskallemodet på sjukhus eller på ålderdomshem.

Alla drömmer inte om en Lamborghini

Ghassan Ghaib, Irak

...

Carin Hjulström Liv ville dra sitt strå till stacken och prata integration, i torsdags. Det var säkert välment men ack så fel det blev.

Det var Ayad al saffar, som presenterades som superinvandraren som, vilket vi fick höra tre gånger under den halvtimmen som programmet varade, körde en Lamborghini. Ayad hade lyckats hitta sin "nisch", vilket var att sälja klockor. Och inte hade han lärt sig något av jantelagen heller.
Han blinkade inte när han uppmanade andra invandrare att vara på det ena eller andra sättet och var inte alls sen med att strö en massa "måsten" och "borden" omkring sig, vad gäller andra invandrares sätt att leva och integrera sig i Sverige.

Men bland "Invandrarna" finns det riktiga "Flyktingar". Sådana om flydde för livet. Som varje dag "Måste" hitta en andledning till att ta sig upp ur sängen och som försöker göra det de "borde" göra för att inte gå och hänga sig eller skjuta skallen av sig eller göra något i den stilen.

De allra flesta invandrare eller flyktingar jag känner har fullt upp med att överleva, faktiskt. Att slicka sina sår. Att försöka komma ur det fängelset som det förflutna utgör. Alla hemskheter, vidrigheter och terror de har upplevt. De flydde inte hit med huvudet fullt av klockor eller dollarmärken. De hade gärna befunnit sig någon annanstans där de inte behöver bevisa något för någon.

De skiter inte bara i Lamborghini utan i alla andra statussymboler, penisförlängare och nischer. Det som upptar deras tankar är saker som är väldigt jordnära, som befinner sig i botten på behovspyramiden.

Jag tackar Gud för min svartskalleparabol

Samia Halabi, Palestina

...

Vad är det som har hänt på SVT egentligen? Jo, jag har för mig att Christina Jutterström härjade där alltför länge. Hon slutade men skadan var redan skedd. Och kvar finns ju programdirektören, Jacobsson heter han nog, som så fort han får en allvarlig fråga, ler fånigt och kommer med ett ännu fånigare svar.

Jag tittade imorse på morgonsändningarna på SVT, medan jag gjorde i ordning frukost och skolväska och gymnastikpåse till grabben.

Vad var det jag såg och hörde? Jo, en massa trams om nagelskulptur, stålmannen och Stjärnorna på slottet.

Herre Gud i himmelen. Vi har en regering som håller på att ändra Sverige i grunden och som bäddar för ett samhälle där klasskillnaderna skär som en laserstråle. Frågor som arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring och bostadsbidrag till ensamstående föräldrar, som helt enkelt måste diskuteras. Vi har en skola som inte fungera och integrationsproblem som vi ännu inte anat vidden av.

Det finns en hel planet där ute där det händer saker som vi som bor i Sverige är intresserade av att veta. Man trodde att det där ingick i SVT:s public service uppdrag.
Icke. Det är nöjespanel hit och stålmannen dit. Det är spelrecensenter och seriösa reportrar som tvingas ägna sig åt något så lömskt som nagelskulptur. Är det det senaste inom jämställdhetsdebatten? Gud hjälpe den kvinnan som visar sig ute med vanliga rena klippta naglar som inte kostar ett skit. Nehe. Skulpterade, målade, strassbeströdda och ornamenterade naglar ska det vara. För några pix i månaden. Skit samma om ungarna får mat eller inte. Men vem sjutton ska hålla i skurtrasan? Tänk om man skär näsan av sin unge när man snyter hans näsa med silikonklorna?

Vart tog de seriösa intervjuerna vägen? De intressanta personerna? De livsviktiga frågorna?
Var i helvete håller Eva Hamilton hus?

Med fötterna i myllan och huvudet bland stjärnorna

Abnoudy

...

Abnoudys mor var en fattig bondkvinna. Hon slet i åkern och hemma med hushållet och barnen. Hon var analfabet men hon kunde hundratals gamla berättelser och sånger.
Hennes berättelser och sånger fängslade den lille Abd al-Rahman så mycket, att han än idag, hämtar sitt stoff och sin inspiration från henne.
"Männen duellerade i poesi. De kunde stå och svara varandra hela natten. Men jag brydde mig aldrig riktigt om det. Det som fängslade mig var orden som kom över mors läppar." Berättade han i en intervju nyligen.

Abnoudys första dikt handlade om hans hemby, Abnoud, som kämpde mot fransmännen på 1800-talet och som dessa hämnades på genom att bränna den till grunden med skörd och allt.

Den första dikten han publicerade i en lokaltidning handlade om böndernas kamp mot masken som förstörde bommullsskörden och ledde till deras svält. Plötsligt läste han samma dikt i al-Ahram, Egyptens största tidning än idag.
Sedan skrev han en sångtext till en annan bonde som hette Muhammad Rushdy.
Den sången blev en sådan hit att Abd al-Halim Hafez helt enkelt skickade tre av sina vänner att kidnappa Abnoudy, då det var svårt att få tag på honom.
Abnoudy var inte road. På den tiden åkte han in och ut i fängelset på grund av att han tillhörde kommunistpartiet medan Hafez var Gamal Abd al-Nassers favorit och var som ett barn i huset hos honom. Det hindrade inte att de två unga männen blev vänner för livet.

Um Kulthoum försökte tre gånger att sjunga dikter av Abnoudy men alla tre gångerna var dikterna skrivna hemma hos vänner för deras räkning. Um Kulthoum förlät honom aldrig och talade aldrig med honom efter tredje gången. Men Abnoudy säger att det enda hon behövde göra var att be honom skriva en dikt som anstår henne, istället för att försöka norpa texter som inte var skrivna till henne och som inte passade henne riktigt.

"När jag kom till Kairo var jag täckt med damm, stickor och tistlar." Säger Abnoudy. Idag tillhör han den absoluta noblessen i den arabiska kulturen. Han har skrivit många viktiga verk, men hans största gärning var att han visade, att bönderna hade ett själsliv, ett språk som innehöll andra vokabulär än just de som handlade om skörden och husdjuren.
Tack vare sagorna och sångerna som hans icke läskunniga mor roade honom med.

Mest av allt, al-Hawa Hawaya

Abd al-Rahman al-Abnoudy

...

I tre dygn satt de på en stor matta i hallen hemma hos Abd al-Halim Hafez. Det var Halim, Abnoudy och Baleegh Hamdi, och resultatet blev denna dikt som förändrade sången i arabvärlden på 1960-talet. Abnoudy skrev, Halim retades och hetsade och översköljde de två andra med sina sarkasmer, medan Baleegh skrev musiken. Det var första gången som bondedialekten från Sa´eed, Övre Egypten, kom in i de riktigt fina salongerna.

Mest av allt vill jag
Bygga ett stort slott åt dig
Plocka stjärnor från natthimlen
Och smida ett värdefullt halsband
Som får glittra av den vackraste
Av alla unga kvinnor

***

Mest av allt vill jag
Att månen ska förbli oss nära
Att natten ska vara ett tryggt hav
För oss
Och att vinden som för bort oss
Återvänder bärande på en saga

***

Jag vill att vi går in i sagoböckerna
Där jag får berätta om dina levnadsår
Där jag ska vara din läkare
Och bära fram min kärlek till dig
Som medicin

***

Mest av allt vill jag måla din bild
Med mina egna händer
På den passerande brisen
På gryningen som ler med rosenkinder
På de år som gått förlorade, av min ålder

***

Om dagarna för bort mig från dig
Vill jag att ljuset i mina ögon slår följe med dig
Och om mina ögon somnar
Vill jag att min sång ska vaka
I dina nätter

***

I dina ögon, min älskade
Tappar jag bort min livbåt
Men det gör inget
Om du stannar hos mig

***

Kärleken är min
Men jag är full av förtvivlan
För jag äger inte, min prinsessa
Av alla mina storslagna drömmar
Annat än mitt skratt
Och mina tårar

Abd al-Rahman al-Abnoudy
Översättning: Rawia Morra



أنا الهوى هوايا
أبنيلك قصر عالي
وأخطف نجم الليالي
وأشغل لك عقد غالي
يضوي بأحلى الصبايا

***

أنا الهوى هوايا
يبقى القمر قريبنا
والليل بحر يهاودنا
والنسمة اللي تاخدنا
ترجع شايلة الحكاية

***

ندخل كتب الحكاوي
وأروي سنينك غلاوي
وأعمل طبيب مداوي
وأشيل حبي دوايا

***

أنا الهوى هوايا
أرسم صورتك بيدي
على النسمة اللي تعدي
على الفجر أبو ضحكة وردي
على العمر اللي ورايا

***

أنا الهوى هوايا
لو الأيام بعدوني
عنك يا نور عيوني
ولو نامت جفوني
يصحى بليلك غنايا

***

وفي عينيكي يا حبيبتي
تتوه مني سفينتي
وكفاية إنك إنت
اللي فضلتي معايا

***

الهوى هوايا، أنا الهوى هوايا
لكن وأنا كلي حيرة
مش بملك يا أميرة
من أحلامي الكثيرة
غير ضحكي وبكايا


شعر: عبد الرحمن ألابنودي
ترجمتها إلى السويدية: راوية مرة

Palestina, den första Intifadan

Det palestinska folkts historia, av Omayya Joha

...

"Britterna var den första katastrofen som drabbat oss…" säger en palestinsk farbror om den första palestinska intifadan på 1930-talet.

Missa inte det! Kunskapskanalen söndagen den 22 april kl. 21.05 i en kväll ägnad åt åren som formade Palestina, i Mera Historia.

Sladdpanik

Khalil Rayyan, Palestina


Det finns en blindpunkt hemma hos mig. Den ser jag aldrig, helst. Den är säkert det dammigaste inom mina väggar, dessutom.
Det är hörnet där det finns tre hål i väggen. Sladdjungeln.
Det minsta den framkallar hos mig är panik. Jag låtsas liksom att den inte finns. Men ibland går det inte. Man blir tvingad att se på eländet, röra det och försöka bena ut. Det är Internet modem, router, mottagare för digitalteve, mottagare för digitalparabol, det är teve, video, dvd och play Station på en yta av en och en halv kvadratmeter.

Som sagt, jag låtsas för det mesta att det inte finns fast det egentligen är hjärtat i huset. Vad vore våra liv utan alla dessa boxar och sladdar? Stenåldern.
Vem vill känna sig som en dinosaurie? Vilken unge klara sig idag utan tevespel och sju barnkanaler?

Paniken infinner sig när man inser att två stora grenuttag för elström räcker inte. Teven är inte försedd med scartportar för hur många apparater som helst. Och så börjar man ringa runt och kolla om det finns grenade scarteländen. Och så förstår man så småningom att alla sladdar som ligger där inte är verksamma för tillfället. De hörde ihop med apparater som åkte ut för länge sedan. Och så försöker man föreställa sig, sig själv, liggande på magen på golvet, benande sladdhelvetet. Till slut nöjer man sig med att damma av skiten och låta det ligga.

Då och då lurar man hem en tekniskt kunnig vän som löser de mest akuta sladdtrasslen, under förevändningen att man vill bjuda på middag.

Och så hoppas man att det kommer en dag då man orkar gå igenom åtminstone en del av den där mörka fläcken.
Sladdarna måste ju vara kvar där. Man vill inte simma i ett hav av elektromagnetiska fält i en dammfri och sladdlös tillvaro.
Det dröjer väl inte länge tills någon kommer och påstår att han eller hon fått diagnosen sladdpanik eller sladdfobi.

Till finansminister Anders Borg

Snälla finansministern, vi har ingen bostadsbidrag, men min son hade mage och införskaffade en spargris för någon månad sedan. Där finns ett antal enkronor, femmor och tior. Ja, jag vet. Det är helt horribelt. Vi är beredda att ingå en uppgöresle. Mot kortare straff är vi beredda att slå sönder spargrisen och bära pengarna till första bästa greve, baron eller pamp av något slag som behöver dem bättre än han!

Ödmjukast: Ensamstående mamma

Barnen är det inget fel på

Zeina Khalil, Libanon

Jag trodde knappt mina öron när någon berättade för mig häromdagen att företaget där hon jobbar har anlitat en sjukvårdsfirma som bland annat har för uppgift att bestämma ifall man ska gå eller inte gå till arbetet om ens barn blir sjuk en dag. Meningen är att man ska ringa dit på morgonen om ens barn är sjuk och beskriva symptomen varpå en sjuksyster säger till en om man får stanna hemma eller inte.

Vad gör man om man blir tillsagd att gå till jobbet fast barnet är sjukt? Vad är det som händer i ens inre som förälder i ett sådant ögonblick?
Jag vet vad jag skulle göra. Jag skulle säga till sjuksystern att ta och stoppa upp sin legitimation någonstans, sedan skulle jag ringa till min arbetsgivare och be honom att fara dit pepparn växer. Och jag skulle stanna hemma. Och Gud hjälper den som opponerar sig.

Man måste ju ha en gnutta mänsklighet i sig för att föreställa sig vakandet en hel natt över ett barn som har feber, som gnyr av smärta eller spyr. Ett sådant företag, och sådana sjukvårdsfirmor har ingenting med mänsklighet att göra. Det enda de begriper sig på är pengar. Barnen är, i pengar räknat och i det korta loppet, en förlustaffär, för den som inte begriper bättre.

Att sådant får förekomma i Sverige idag är mer än vad jag kan begripa. För även om våra sjuka barn klarar sig, även om daghem eller skola tar emot dem sjuka, lyckas man beröva barnet och föräldern det heligaste bandet som finns där mellan dem, själva grunden för relationen:" Jag finns till för dig när du behöver mig". En förälder som inte kan hålla det löftet, oavsett om det är uttalat eller inte, kan inte hålla så mycket annat.

Jakten på brödfödan gör att många av oss redan idag glömmer vad föräldraskapet handlar om. Snart har vi inte ens råd eller möjlighet att ta våra barn i famnen och sätta oss ner och vänta tills det svåra går över, oavsett om det är feber, ledsenhet eller ångest.

Därför går vi igenom sådana dagar som jag hade idag då jag i samma tidning läste om en fyraåring som stängts in ett kylskåp tills hennes kroppstemperatur sjönk till livsfarliga 28 grader. Innan dess hade hon bränts med strykjärn och varmt vatten. Och sedan läste jag om en 9-åring som hade hängt sig på fritidsgården. Allt detta efter att jag satte morgonkaffet i vrångstrupen när jag såg diskussionen mellan Janne Josefsson och Lars Adaktusson på SVT:s Nyhetsmorgon. Adaktusson tog pamparnas parti, Josefsson barnets. Var och en av dem hade valt sida och för båda var valet självklart och enkelt.

Barnen är det inget fel på. Det är vi vuxna som behöver ett mirakel för att bli värdiga dem.

Rika irakier flyr bäst

Samia Zaro, Syrien

Tänk om vi vaknade imorgon bitti och fann att

1 500 000 danskar eller finnar har flytt till Sverige. Det är 1 500 000 människor som behöver mat, tak över huvudet, sjukvård och skolor. De behöver en hel del el och dricksvatten och annat som man kanske inte tänker på i första taget.

Det är precis det som hänt i Syrien. 1 500 000 irakier har flytt dit. Hittills har det gått ganska hyfsat. Trots nöden och lidandet har ingen svultit ihjäl ännu, vad vi vet. Men sommaren är snart här och på sommaren är det ont om vatten i Syrien. Vad händer om man står utan dricksvatten plötsligt?

Syrierna har börjat klaga. De irakiska flyktingarnas behov av bostäder och varor har drivit upp priserna på vissa varor och tjänster med mellan 150 och 300 procent. Vanliga syrier kan inte hyra bostäder om de hittar några över huvudtaget. Men värst av allt, de kan inte äta sig mätta längre för deras löner har inte gått upp alls under samma period som priserna dubblats eller tredubblats.

I Jordanien är det ännu värre. Dit har en massa rika irakier flytt, köpt fastigheter och medborgarskap. De startar företag och investerar en hel del dollar i den jordanska ekonomin och många blir säkert en del av maskineriet som förser kriget i Irak med en del av det som behövs. Rika jordanier är helt lyriska. De tycker att irakierna är så välkomna så, medan fattiga jordanier vill helst gå och gömma sig och inte tala om de irakiska flyktingarna över huvud taget. Känslan av solidaritet brister ganska snabbt. Den skulle nog brista hos oss också om vår hyra fördubblades och en limpa bröd kostade plötsligt 80 kronor medan våra löner förblev de samma.

Och medan rika jordanier och rika irakier finner nöje i att lära känna varandra, börjar vanliga människor känna av hungern och frustrationen. Till råga på allt är irakierna enligt lag förbjudna att arbeta i både Syrien och Jordanien. (konstigt nog är det ingen som någosin frågar de rika om arbetstillstånd)

Vad händer när en massa människor förbjuds att arbeta enligt lag? Svaren kan man hitta i de palestinska flyktinglägren i Libanon.

Om inte världssamfundet hjälper till omgående, och om man inte på något sätt avsätter irakiska oljepengar till flyktingarna i grannländerna, hotar en fullständig katastrof de irakiska flyktingarna, igen.

De två mesiga Mariorna

Ismael Shammout, Motherhood

Jag har aldrig trott att Jesus åkte limousine till sin avrättningsplats men att se den brutalitet med vilken Mel Gibson skildrat hans sista timmar i livet i "The Passion of the Christ" fick tårarna att trilla oavbrutet. Kanske är jag extra gråtmild nu när mormor just gått bort. Men det slog mig att just det var nog Gibsons avsikt. Som om han ville säga: "Här har ni historien, inte om bara om Jesus, men om er alla, Adams och Evas barn!"

Det var upprörande! Det var för jävligt! Det var det bästa jag sett i det sammanhanget!

Hatten av för kanal 5 som inte avbröt filmen femtielva gånger för reklam. Då hade filmen gått förlorat mellan äckliga nikotintuggummi snuttar och 100 kronors toppar på blondiner som stirrar in i kameran vindögt och enfaldigt.

Men en sak retade gallfeber på mig. Skildringen av de bägge Mariorna. De bara stirrade och grät. Deras tårar föll stora ur vidöppna ögon. De sa inte ett knyst och rörde inte en fena när Jesus förvandlades till köttslamsor.

Jag tycker att man ska revidera synen på dem. Gång på gång skildras de som hopplösa mesar. Mariorna var palestinier. Palestinska kvinnor håller inte tyst när deras barn, män eller bröder utsätts för fara, för att inte tala om lemsästas och avrättas som det är frågan om här. Nej, de slänger sig mitt i tumultet. De skriker. De slåss. De rivs! De bits. De spottar och de ger sig inte i första taget. Och då menar jag alla palestinska kvinnor, oavsett om de var bönder, beduiner eller stadsbor. Oavsett om de är kristna, judar, muslimer eller hedningar så som en del kallades på den tiden. Jag tror att det gäller alla kvinnor i hela världen och i alla tider.

Sådant ändrar inga årtusenden på.
När kommer en trovärdig skildringa av Heliga Guds Moder och Hans Älskarinna? Dokumentär efter dokumentär, film efter film och bok efter bok handlar om männen runt Jesus. Men kvinnorna förblir gråtande våp utan någon som helst handlngskraft. De förblir ramen som varje kvinnas bild hamnar innanför förr eller senare. Madonnan och skökan intill förväxlingen lika.
Ska man behöva nöja sig med fiktionen i Da Vincikoden i all evighet? Med förhoppningen att så illa kan det inte ha gått till! Att någon väg fann de väl ut ur knipan!

Na'eema är död

Ismael Shammout, Tall al-Zaatar, the wound

Fjorton år gammal hade hon kommit till vår by från en närbelägen by som hette Dair al-Qasi. Sjutton år gammal fördrevs hon och alla andra från Palestina, då hade hon hunnit föda ett barn. På vägen till Libanon födde hon ett annat barn som fick syrebrist under förlossningen och blev handikappat. Några år senare dog det barnet. Sorgen efter det lämnade aldrig henne.

Fyrtiofem år gammal begravde hon en sjuttonårig dotter, Badr, som var bland de främsta som bekämpade intrång i det palestinska flyktiglägret Tall al-Zaatar under en långdragen belägring som slutade som en av de värsta massakrerna i Mellanösterns historia. Två veckor senare satt hon med ett annat barn i famnen, fyraårige Na'eem, som förblödde från förmiddagen till gryningen dagen efter. Na'eem begravdes och tog med sig hennes livslust. Hon blev aldrig sig själv igen.

Jag minns en dag 1983 då jag i gryningen hörde ett makabert och kvävt ljud från parkeringsplatsen. Jag sprang dit och fann henne, krypande på alla fyra. Hon hade opererat knäna en vecka tidigare och kunde inte ens stödja på dem. Nu kröp hon i nattlinne, barhuvad och med det svarta långa håret som föll över det tårdränkta ansiktet.

Vad är det? Skrek jag och hon väste: Hussein… Hussein… de har tagit Hussein…
Jag sprang runt och skrek och väsnades tills alla i kvarteret vaknade. Folk slängde sig i sina bilar i nattlinnen, boxershorts eller morgonrock och körde i alla riktningar från vår gata och i hela stadsdelen. Det fanns inte ett spår av Hussein. Då var det inne att kidnappa, fängsla och tortera palestinier, även sådana som Hussein som inte hade annat i huvudet än bilar, kanariefåglar och rasduvor.

Sju månader senare, satt jag på balkongen och läste. Av någon anledningen lyfte jag på huvudet och tittade ner mot huvudvägen. Då såg jag honom… jag slängde min bok och sprang till henne… snubblande på en vattenslang och föll handlöst på cementgolvet på samma parkeringsplats. Hon kom ut för att hjälpa mig upp. Då sa jag: Hussein… Hussein är tillbaka… hon släppte mig, tittade ut över muren, ner mot vägen… men hon kände inte igen honom… inte förrän han var framme i hennes famn.

Under kriget i somras ringde jag henne dagligen. Jag ville få henne att tänka på annat än de förfärliga explosionerna som dånade runt henne. Hon frågade mig om min son och varje gång sa jag att han liknade henne väldigt mycket. Och varje gång blev hon så himla glad. Skrattade som ett barn. Och hon frågade när jag ska komma och hälsa på henne. Snart, sa jag. Snart, om Gud vill.
Men jag visste att jag ljög. Jag visste att Gud aldrig kommer att vilja.

Idag vet du kanske, att vi aldrig någonsin kommer att träffas, Na'eema. Men jag går och bär på bruna ögon som dina. Och en tydlig tendens till övervikt. Någon annanstans kunde jag inte ha fått det ifrån. Du är den enda i vår släkt som var överviktig. Men jag bär också på ditt humör, din känsla för humor, din styrka, din kärlek och din självständighet.

Vila i frid, mormor!

På pricken från Ramallah

Ismael Shammout, Olivträdet

"Jag vet inte vad det är med israeliska soldater. De är helt besatta av att få palestinier att ställa upp sig på ordenliga led.

Ingen kommer att få sitt tillstånd, om ni inte ställer er på ett rakt led.

Ingen kommer att få tillbaka sitt ID-kort, om ni inte ställer er på rakt led.

Ingen får gå igenom vägspärren, om ni inte ställer er på ett rakt led.

Ingen får gå över Allenby-bron om ni inte ställer er på ett rakt led.

Ingen… om inte… rakt led."

Ur "Sharon och min svärmor"

av Suad Amiry

Översättning: Anita Theorell

Bokförlaget Tranan

Cold Lazarus

Dia Azzawi, Irak

I skrivandets stund sitter min son och hans kompis på varsin Bean Bag och med varsin kontroll och erövrar nya världar. De har varit uppe länge. De har redan tjänat drygt en miljon guldmynt, byggt ett rymdskepp och resonerar om de inte ska investera lite pengar i köp av nya gubbar. Deras alteregon byter skepnad fortare än jag hinner uppfatta. Ena sekunder är de robotar, andra är de riddare med mantlar, tredje sekunden är de någon sorts underlig varelse med insektsvingar.
Jag föreslår på prov att de ska masa sig ur pyjamasarna, klä på sig och gå ut och leka.
- Vaaaad? Vad dååå? Varför dååååå?
Suck!!!
Det är mitt fel!
Varje gång jag föreslår umgänge med kompisar eller att gå ut och leka kommer min son hem helt förtvivlad.
- Mamma, snälla, jag måste få det nya spelet. Snälla mamma, alla har det. Jag måste bara ha det.
Och så går veckorna, och tjatet blir mer och mer förtvivlat, blandat med tårar, sorgsna kramar och nersnorade t-shirts. Till sist slinker jag in i gameaffären, köper en begagnad kopia, för jag vill inte lägga ut 500-600 kronor på en ny skiva varje gång en kompis introducerar ett nytt spel. Om ett par månader ligger den och dammar, helt värdelös ändå. För spelen avverkas ganska snabbt hur många universum de än bjuder på.
Jag kommer hem och viftar med det efterlängtade fodralet. Min son ler från det ena örat till det andra, ett hjärtskärande leende som slutar med en sorts gråtande glädjeljud långt ner i strupen. Han kramar mig och pussar mig och när det sjunker in i hans hjärna att han faktiskt äger spelet, föser han undan mig och ber mig barskt att inte störa.

Och så börjar det igen.
Min son ensam eller tillsammans med kompisar ligger vräkt på en Bean Bag och försjunken i världar som jag inte har en chans att begripa mig på.
Att gå ut, för dem, är lika roligt som att gå på toaletten. Med nöd och näppe tvingar man dem att stoppa spelet för att få i sig lite mat.
Av någon anledning ser jag för mig obehagliga bilder ur Dennis Potters "Cold Lazarus" varje gång. Framtidens människor sitter på rörliga stolar som är nästan en del av deras kroppar. Det mest märkbara hos dem är att de ser lite ödlelika ut. Ett diskret drag av båda premitivitet och hög intelligens.
En sak missade salig Dennis Potter. Fetman. Han borde ha fått de att se ut lite som sjöelefanter istället.
Så graciösa kan inga människor bli av att sitta ner och stirra i skärmar. Jag vill helst inte föreställa mig hur vår avkomma kommer att se ut om 300 år om den här utvecklingen inte bryts. Om vi inte får någon sorts utomhus vistelse skriven i lagen.
Till sist skriker man: Om inte ni går ut och leker minst en timme slänger jag eländet genom fönstret! Utan att öppna fönstret först! Fattar ni det? Uuuut! Uuuuut härifrån!!!

Blodigt allvar och barnsligt syskon bus

Trion Joubran

Onsdagen den 7 mars kommer jag nog inte att glömma i första taget. Det var en sådan dag då man känner med hela kroppen att man har upplevt något riktigt stort.

Min upplevelse bestod av en konsert vid Nybrokajen 11, Rikskonserter, med Trion Joubran. Tre palestinska bröder från Nasaret, som vuxit upp med den arabiska lutan "Oud".
Oud är ett mycket gammalt instrument. För en arab finns det knappt några toner man inte hört på oud. Men det Bröderna Joubran spelade liknade ingenting jag hört förut. Det var musik som inte hade plats för mellanting. Den pendlande oavbrutet mellan förtvivlan och eufori, nattsvart melankoli och gränslöst hopp, blodigt allvar och barnsligt syskon bus.
Där fanns en samhörighet, en kännedom som knappt finns annat än mellan syskon. En kärlek så stor att det inte lämnade någon plats för rivalitet. För trots att stommen i konserten handlade om improvisation, så fanns där en lyhördhet mellan de tre musikerna som, trots att de spelade olika bitar, kändes de som tre olika kanaler för en och samma urkraft. Musikens. Helt och hållet.
Det var första konsertern i första turnen för bröderna i Sverige. Vi kommer säkert att höra från dem mer och mer.

Haninge Kommuns skamlösa sparplaner

Kazim Noir

Mina första skolår minns jag som ljusa, soliga, roliga och oerhört spännande. När jag tänker på att min skola låg i ett flyktingläger, kunde inte erbjuda oss annat än lokaler och lärare känns det som om minnet sviker mig. Som om jag minns det jag vill minnas. Jag söker och söker efter sådant som kunde göra livet surt för ett litet skolbarn men hittar ingenting fram till dess att kriget bröt ut. Jag minns inte ens att jag frös i skolan trots att vi inte hade någon värmekälla i klassrummen på vintrarna.
Med sorg konstaterar jag att jag önskar att min son fick gå i en sådan skola och inte i den svenska skolan ála Haninge idag.

För varje morgon han går till skolan kramar en iskall hand mitt hjärta.
Jag undrar hur hans skoldag kommer att bli. Kommer han att lära sig något överhuvudtaget? Blir det bråk och slagsmål i skolan idag? Hur bullrigt är det där egentligen? Kommer fröken att vara sjuk igen? Kommer han att bli knuffad? Retad? Slagen?

Det såg ganska ljust ut fram till någon månad sedan. Skolan hade arbetat hårt för att komma till rätta med de värsta problemen. Men då fick jag veta att Haninge kommun har räknat fel och att man måste spara igen i skolorna i Haninge. Min sons skola måste spara flera miljoner. Det innebär att 12 personer måste gå. Samtidigt som vi behöver minst 25 till för att få skolan att fungera överhuvudtaget.

Haninge kommun sparar inte i brist på pengar. För det finns mellan 50 och 100 miljoner svenska kronor över i kommunens kassa. Man sparar på skolan därför att man kanske funderar på en skattesänkning.

Hur i helvete kan man få för sig att de som bor i kommunen, åtminstone de av oss som har barn, föredrar skattesänkningar framför en uthärdlig situation för våra barn i skolan? Här ligger vi föräldrar sömnlösa månad efter månad, ringer varandra och mejlar och undrar hur vi ska bära oss åt för att hjälpa våra barn medan kommunen tror att vi skulle jubla om vi fick några ören eller kronor tillbaka på varje hundralapp vi tjänar.

Situationen i Haninges skolor är så usel, att vi föräldrar har dåligt samvete när vi skickar våra barn dit. Vetskapen om att vi skickar våra barn till en miljö som vi själva inte skulle stå ut med, gör att vi knappt kan se varandra i ögonen. Jag och många med mig är beredda att betala mer i skatt om vi blir lovade att våra barn kommer att få det bättre i skolan.Jag säger att om det försvinner 12 vuxna från min sons skola, kommer jag att hålla honom hemma tills jag flyttar från Haninge Kommun. Jag undervisar ju honom själv för det mesta ändå. Och det finns gränser för vad vi kan utsätta våra barn för.

Många Stjärnors Hotel

Flyktongläger i flyktinglägret

Många Stjärnors Hotel är en hjärtskärande historia om palestinska gästarbetare i Israel. De är beroende av arbeten inne i Israel. Snart är de också omringade av muren som alla andra och då är det omöjligt för dem att ta sig till sina arbeten.
SVT 2 Söndag 25 februari kl 22.15

Den tålmodiga

En slöja, Iman Shaggag, Sudan

Hon ligger på sjukhussängen och därifrån berättar hon om våldtäkten. Irakiska säkerhetspolisen hämtade henne till polishuset för förhör. Flera officerare turades om att våldta henne. När en amerikansk armépatrull kom förbi fick hon vara ifred. Sedan var det dags för mötet med domaren som ledde förhöret. Därefter fördes hon till samma rum som hon förvarats i tidigare och där fortsatte våldtäkten, av nya officerare.

Sabrin heter hon, den tålmodiga betyder det. Men det är inte lite mod den tålmodiga visar. En representant för Advokater utan gränser säger att Sabrin berättar om det som tiotusentals irakiska kvinnor utsätts för. Men hon är den första som talar öppet om det.

Det är ingen liten risk hon tar i det klansamhälle hon tillhör. Risken finns att någon av hennes klan kan få för sig att Sabrin är en skamfläck för klanen och därför bör hon dödas. Så går det till ofta. Men hur som helst, skrev hon irakisk historia idag. Så vitt jag vet har ingen irakisk kvinna någonsin talat om att hon blivit våldtagen. Sabrins brott är att hon är född som sunnimuslim.

Att begrava sig själv

Rafea Naseri, Irak

Jag har sett den där synen hundratals gånger. Kvinnor, så förtvivlade, så krossade av sorg, att de fyller sina händer med jord och häller det över sina huvuden... Men det var gamla kvinnor för det mesta. Eller åtmistone medelålders mammor.

Nu ser jag det igen. Men den här gången är det en ung tjej. Knappt 20 år gammal . Hon är alldeles ensam. Hon sitter på marken. Hon fyller sina händer med jord och häller på sitt huvud. Hon är så utmattad att hon inte orkar gråta ordentligt. Ingen syns runtomkring henne. Ingen ser henne, utom fotografen som har mod och ork att stå och filma helvetets sjunde krets. Och plötsligt förstår jag vad hon gör. Hon begraver sig själv. Något dog inom henne nyss. En stor del av henne själv. Hon förstår det och anpassar sig. Hon kommer att sitta där tills hon är färdig med begravningscermonin.

En bit bort ligger Tigris. En fiskebåt med två män i är ute och fiskar. Fångsten? Lik. Irakiska lik som slängts i floden. Männen är inga vanliga fiskare. Det är två män som är ute för att rädda det som räddas kan av sin egen mänskligeht.

Terrorstämpel eller Alexanderhugg

La, Nej, på arabiska av Naji al-Ali

Igår fängslades tio kända saudier anklagade för terrorverksamhet. De är en före detta domare, advokater, läkare, universitetslärare och affärsmän. Dr. Haytham Manna, en av arabvärldens mest kända människorättsaktivister, som tillsammans med Dr. Moncef Marzuki leder Arabiska Människorättsorganisationen från Paris, vädjade igår till saudierna att frige dem, eller åtminstone den av dem som är rullstolsbunden och behöver en hel del hjälp och vård. Det visade sig att Dr. Manna, känner personligen sex av dem och har haft med de andra fyra att göra utan att träffa dem.
Dr. Manna och Dr. Marzuki, samarbetar inte med några terrorister. Är det någon på denna glob som vet vad skillnaden är mellan arabiska terrorister och arabiska människorättsaktivister och regimkritiker så är det Dr. Manna och Dr. Marzuki.
De visade sig att dessa herrar, som nu terrorstämplats och kastats i fängelse har skrivit under tre dokument som kräver demokratiseringen av det saudiska samhället. De har samlat in pengar till människorättsorganisationer i bl.a. Palestina.
Det räckte för att terrorstämpla dem. Terrorstämpeln har blivit det svärd med vilket man löser den gordiska knuten i många arabländer, det vill säga besvärliga medborgare med krav på demokratisering och mänskliga rättigheter!

Att bekämpa terrorn

Nappflaska av Omayya Joha

Jag måste bara passa på och gratulera den irakiska polisen och de amerikanska stryrkorna i Baghdad för den stora bedriften idag. 150 terrorister mejades ner i Samra söder om Baghdad , nästan alla var kvinnor och barn. Dessutom tuttade man på deras hus och 50 bilar som tillhör privatpersoner, av någon anledning som måste överstiga min IQ. Ska man bekämpa terrorn så måste man göra det med besked.

Palestina är större än Fatah och Hamas

Fader Atallah Hanna

President Abbas vädjar och manar till lugn. Han har gjort det så mycket att han blivit hes. Men först skickade han in (i natt) sina vakter som ockuperade och brände ett universitet i Gaza. 23 palestinier dödades och ca 170 skadades, tillståndet för 30 av dem är mycket kritiskt. Behöver knappt nämna att de flesta som kom i skottlinjen var barn.
Och Abbas vädjar och uppmanar, utan att blinka.

Det kanske är dags att båda Hamas och Fatah kliver åt sidan. Gör de inte det är en nationell katastrof det enda som palestinierna kan se fram emot. För bakom Abbas står några som inte vet vad de ska göra av sig själva om de inte får styra och ställa. Deras egna ambitioner går före allt annat. De är beredda att gå över hela det palestinska folkets lik för att uppnå sina personliga mål. De är få, men absolut livsfarliga.

De i Fatah kan inte förstå att de inte är en regering. Och beter sig som om de vore en regering. Hamas kan inte förstå att de inte är i opposition och beter sig som om de var i opposition.

Dags att försöka återuppväcka PLO. Det finns ju många andra palestinska organisationer som är bättre rustade och mer förnuftiga än både Hamas och Fatah. Även om de är ganska försvagade och inte är lika resursstarka. Det de har och som både Hamas och Fatah saknar är ett mänskligt kapital med förnuftigare och mer realistisk syn på saker och ting.

Om det finns något förnuft kvar hos palestinierna borde de utse ett styrande råd eller interrimsregering i väntan på nya val. Och om de är riktigt smarta borde Fader Atallah, ärkebiskop för den romersk ortodoxa kyrkan i Jerusalem, ingå i det rådet. Han är idag en av de förnuftigaste rösterna i Palestina och har en röst som hörs av kristna, muslimer och ateister, för han är inte rädd för att höja rösten.

Rätt att slippa

Taghreed al-Baqshi, Irak

Gaysamhället är missnöjda med att präster kan vägra att viga homosexuella par! Fattar ingenting! Det är väl skönt att slippa!

Vem sjutton vill bli vigd av en skitsur präst?

När orden flyter samman

Arvet, av Tamam Shammout

Nu är det officiellt bekräftat. Det finns mycket höga halter anrikat uran i jordprover tagna från Libanon. Två olika engelska laboratorier som använt två olika testmetoder kom fram till exakt samma resultat.
Finns det någon naturlig förklaring till detta? "Nej", svarar Frank Barnaby, F.d. sakkunnig hos engelska försvarsdepartementet. "Anrikat uran är extremt kostsamt att framställa. Ingen går omkring och strör anrikat uran här och där."!
Vad är nyttan med det? Frågar reportern. "Det finns ingen nytta med det. Det är inte så att det gör de traditionella vapnen mer effektiva. Man kanske har använt det för att dölja användandet av uttjänt uran som finns i nya missiler men båda är ju extremt giftiga. Jag vet inte varför man har använt det. Jag vet bara att vi måste arbeta för att förbjuda användandet av alla former av uran i alla krig. Jag har ju sett vad det ställde till med vid Balkan och i Irak. Det är extremt cancerframkallande och skadar arvsmassan!" Det säger Frank Barnaby. I övrigt är det tyst i Väst, av någon anledning.

Det är tyst inom mig också. Jag har inte kunnat tala med mina syskon på två månader. Det går bara inte att tala med dem sedan jag hört att raketerna som fallit mindre än 500 meter från deras bostäder innehöll anrikat och uttjänt uran. Orden flyter samman bara.

Lena Pettersson, karl för sin hatt

Arabiska städer

Äntligen blir det rapportering värd namnet från Mellanöstern. Lena Pettersson är på plats. Det syns, det hörs och det känns.

Sedan Peter Löfgren lämnat uppdraget som Mellanösternkorrespondent har det varit riktigt sorgligt. Glest, oengagerat, rumphugget eller obefintligt. Förutom några inhopp av Claes JB Löfgren som då och då åkt dit och gjort reportage som varit värda att se.
Nu blir det historier att höra, riktiga människor av kött och blod som säger sin mening.

Lena har bott i Mellanöstern förut och har till och med lärt sig arabiska. SVT har gjort ett riktigt kap. Obegripligt att man inte engagerat Lena förut.

Lycka till Lena. Du är karl för din hatt! Blink, blink!

Tukta ditt onda jag

Iman Shaggag, Sudan

Hörde Sheikh al-Qaradawi tala om psykiska sjukdomar. Qaradawi är idag den högsta muslimska auktoriteten i den muslimska världen om man tar hänsyn till hans popularitet och det utrymme han får i Media.

Det han talade om var "Nafs". Det är ett arabiskt uttryck som kan rymma allt från "Jag" till "Det" till det medvetna och omedvetna och alla skikt däremellan.
Frågorna var många men han återkom hela tiden till "Nafs" vars natur är att uppmana till det onda och därför bör det tuktas. När det tuktas ser det till att rannsaka sig självt och när det har blivit expert på det, avancerar det till "trygghet".

Jag kunde ha köpt detta om jag hade varit en arabisk kvinna som bor vid persiska viken och vars största bekymmer är att få reda på om maken ligger eller inte ligger med det asiatiska hembiträdet som slavar dygnet runt för ett par hundra dollar som hon skickar hem till en lat make som lever som en kung någonstans i en tropisk trakt.

Men med det livet jag levt och lever än idag, känner jag att den muslimska vetenskapen om själens sjukdomar behöver en rejäl uppdatering. Massor av arabiska psykologer och psykiatriker satt säkert och slet sitt hår när de hörde på al-Qaradawis recept för bättre själslig hälsa. För "Nafs Mutmainna", det trygga självet eller jaget, är tryggt när det förlitar sig på Gud. Många muslimer av idag har inte den lyxen.

Man måste vara lobotomerad flera gånger om för att titta sig omkring och känna sig trygg i världen av idag. Säg "Trygghet" till en tvååring som har ångest för att mamma blir misshandlad i hans åsyn. För barn som föds med Aids. För barn som tillbringar hela sitt liv på en soptipp. Säg det till en person som blir skjuten av en krypskytt han inte känner. Säg det till en förälder som inte har mat att ge sina barn.

Säg det till majoriteten av mänskligheten som aldrig fått känna på vad trygghet är. Ska de verkligen arbeta för att tukta sina "Jag"? Ska de skämmas över att de inte ser Guds ansikte någonstans?

Satr, eller att famla i blindo

Abd al-Halim Hafez

Ett av dem mest använda arabiska orden är "Satr". Det betyder "Att skyla". Ett av Guds 99 arabiska namn är "Sattar", skylaren. Vad är det man skyler? Ja, allt helt enkelt. Att skyla sin och andras nakenhet, svaghet och svårigheter är varje muslims plikt. Därför har vi så bråttom att begrava våra döda. Svagare och mer utlämnad kan man inte vara, än när man är död. Därför är det satr som gäller, begravning samma dag.

Men att vi använder dessa uttryck i tid och otid betyder inte att vi följer dem. Vi araber är nog världsbäst på skvaller.
Satr förbjuder ju oss att tala öppet om det som är viktigt att tala om. Därför pinas vi och håller tyst. Skvallrar och viskar en hel del och sedan spricker vi och spyr ut det mesta vid helt fel tillfälle. Men det mest sorgliga är att vi för det mesta famlar i blindo. Vi vet inte så mycket därför att de flesta gör sin plikt och skyler. Biografi och självbiografi är så gott som okänd än idag i den arabiska litteraturen. För vad ska man skriva om? Allt är ju hemligstämplat. Automatiskt. Och är det inte det, får man spott och spe för att man avslöjat.

Vill man bli utvisad och utfryst behöver man bara tala illa om sina föräldrar. Ingenting kan få en i värmen efter det. Vill man bli bespottad ja då behöver man bara tala illa om en död person.
Och om man inte får tala om hemligheter, sånt som inte alla andra redan känner till, och om man inte berättar sådant som det inte är meningen att berätta, är det meningslöst att skriva biografi eller självbiografi.

I trettio år har jag hört rykten att Abd al-Halim Hafez, en av arabvärldens största sångare, död sedan 1977, hade ett kärleksförhållande med en hemlig kvinna. Nu, trettio år senare bekräftas ryktet. Kärlekshistorien har en 40-50 år på nacken.
Han var alltså inte homosexuell, han älskade en gift kvinna som hette GiGi och som, när hon skilde sig och skulle gifta sig med Halim, dog i leukemi. Men än idag, avslöjar man inte hennes efternamn. GiGi är kanske inte hennes förnamn heller.

Men äntligen, Halims belharzia fick sällskap av hennes leukemi och hans sånger blev plötsligt mycket mer begripliga. Jag har hört dem tusentals gånger förut men aldrig riktig förstått vad han egentligen sjöng om. När man hör dem i den ordningen de kom, kan man inte annat än förstå att kärleksförhållandet var ett faktum. Hans sånger var under lång tid en spegling av de ohyggliga omständigheterna som omgav en enorm kärlek mellan två olyckliga personer.

Loran

Ijlal M. Sharif, Sudan

Loran rycker upp sig och berättar sin historia:

Soldaterna släpade mig till det största fältet i byn. De turades om att våldta mig medan byborna såg på. De lämnade mig där. Jag var medveslös. Jag minns bara att jag tittade på folk omkring mig. Såg hur de såg på mig. Sedan svimmade jag. När jag vaknade var jag ensam. Nu vill ingen veta av mig. Ingen vill ha med en våldtagen att göra. Det är skamligt. Ingen kan ens erbjuda mig ett jobb. De säger att jag måste prostituera mig. Men det kan jag inte göra. Jag kan inte leva på det jag hatar mest av allt. Nu går jag här hemma. Jag träffar ingen och ingen söker upp mig. De gjorde det där för att förödmjuka min klan."

Reportern kör sin prata, medan Loran syns i bild. Han talar om små pojkar som kidnappats och använts som soldater, som bärare och som sex slavar.

Loran sjunker djupare och djupare in i sig själv. Det är som om hon blir genomskinlig och sedan helt osynlig. Trots att konturerna av hennes kropp, hennes vackra ansikte och vackert flätade hår finns kvar i bild.

Loran, historien om Demokratiska Kongo. Historien om många andra kvinnor och många andra länder.

Libanon skulle må bättre av mindre kärlek

Ismail Shammout, In Lebanon

Det var en kvävande varm sommarnatt. Luften var så mättad med fukt att det kändes som om man höll på att drunkna. Vi lade oss på stengolvet på balkongen, min kusin och jag, för att få lite svalka medan vi väntade på att en amerikansk film skulle rulla igång. Men filmen var förseeeeeenad för att en libanesisk politiker höll tal. När han kom till den söndertuggade frasen "Vi älskar dig, Libanon", kved min kusin och pep: "Nej, gör inte det, snälla!" Hon såg ut och lät så plågad att jag brast i skratt, så högt att det ekade längst hela den söminga gatan.

När jag frågade henne vad hon menade, sa hon: "De älskar Libanon. Allihop. De älskar Libanon till döds. Jag tror att Libanon skulle må bättre av mindre kärlek."

Jag berättade för alla dagen efter vad hon hade sagt och plötsligt blev hennes ord vårt motto. Varje gång vi hörde den söndertuggade frasen skrattade vi och sa i kör: "Libanon skulle må bättre av mindre kärlek!"

Nu älskar man Libanon sönder och samman igen. Man börjar lite mindre blodigt. Med käppar. Hundratals käppar av samma längd och samma tjocklek. Undra vilken gubbe det var som betalade för dessa kärlekstillhyggen. Trä är dyrt i Libanon. Väldigt generöst. Undra hur länge de har varit gömda i väntan på den första användningen. Undra hur många snickare har varit sysselsatta med att tillverka dem. De såg fina ut. Massor med sandpapper har säkert gått åt. Det framkom inte heller vilket fosterländskt parti det var som delade ut dem till sina anhängare. Men Libanon vore inte Libanon utan skottlossning. Sex döda och över hundra sårade.

De gubbar som syns idag är inte alltid de samma som för tjugo eller trettio år sedan. Många har hunnit kola vippen och är ersatta av söner eller barnbarn. En del var så gamla att de inte mindes vad de hette, andra skakade häftigt och någon fick bäras in och ut till sammanträden. Man förstod liksom inte att det var dags för pension och vila eller eftertanke.

Nu ser man deras ersättare i yngre kopior. Samma efternamn. Samma förvrängda miner. Samma argument. Samma kroppsspråk. De bor i samma palats fast med större förmögenheter.

Samma Libanon. Samma olycka. Samma rökpelare. Samma skräck. Samma avgrund. Kärleksfrasen har aldrig varit hesare. Språket har aldrig varit sliskigare. Den som kunde skona Libanon från kärleken.

Lila

Mansoura Hassan, Pakistan

Som lavendelfläckarna
På bergets solbelysta sida
Ligger själen och lapar färg

Händerna håller tillbaka
Myriader av kristaller
Som rasar inuti ögonen

Här slutar himlen
Och daggen tar vid
Fåglarna, klipporna
Den tunna luften, källorna
Den långa vägen till havet
Växandet
Neråt

Här ser jag kvinnor
På flykt undan de vita molnen
Ammande sina barn
Bröstmjölk blandad med sorg

الليلكي

كبقع الخزامى

على الجهة المشمسة من الجبل

تمددت الروح لتلعق شيئا من اللون

تحبس اليدان

كميات هائلة من الكريستال

الذي يتداعى داخل العينين

هنا تنتهي السماء

ويبدأ الندى

الطيور

الصخور

الهواء الخفيف، الينابيع

الطريق الطويل إلى البحر

النمو

إلى أسفل

هنا أرى نساء

هاربات من الغيوم البيضاء

ترضعن أطفالهن

حليبا ممزوجا بالحزن

نص وترجمة راوية مرة

Är det någon som begriper något?

Suhair Salman, Irak

I sin nya strategi för kriget i Irak sa George Bush att Egypten, Jordanien och alla länderna vid Persiska viken borde stödja och samarbeta med Malekis regering i Baghdad. Han varnade också för att ett amerikanskt nederlag i Irak skulle hota dessa länders existens.
Min hjärna går på sparlåga just nu men jag tycker ändå att det är det galnast jag hört (har verkligen stött och blött frågan och lyssnat på analyser och kommentarer) men jag börjar tycka att det är skrattretande. Skratt kan det dock inte bli tal om när man tänker på hur irakierna har det.
Bush vill alltså att arabländerna ska betala, tror en del araber. Andra tror att han vill att de ska gå in med trupper (fullständigt otänkbart för den irakiska regeringen och Iran). En del tror att han vill slå till mot Iran och vill ha arabernas stöd för det. Andra säger att iranierna styr i Irak med amerikanernas samtycke. Det talas persiska öppet i Baghdad och i södra Irak. Maleki och shiamuslimerna vill inte höra talas om sunnimuslimska araber. Araberna vill heller inte höra talas om irakiska shiiter som avrättade en sunnimuslim på offerhelgens första morgon.

Talbani besöker Tehran och Damaskus (Syrien styrs av en alawitisk regim som står shiamuslimerna nära). Och arabländerna hamnar mellan den amerikanska hammaren och det iranska städet. Och vad ska araberna betala för? Oljan forsar ut ur Irak helt utan räkning och kontroll. Det är verkligen inte pengar man behöver i Irak. I alla fall inte amerikanerna och inte den Irakiska regeringen.

Kan det vara så att Bush avlägsnade Saddam och gav Irak till Iranierna på ett guldfat utan att fatta det? Men det finns ju de som påstår att iranska officerare förhör sunnimuslimska fångar i amerikanska fängelser i Irak. Samtidigt som Bush så hemskt gärna vill ge iranierna ordentligt på tafsen? Och sedan när vänder sig George Bush till stackars araberna? Jordanien och Egypten är ju inga supermakter precis. Egyptens ambssadör slaktades ju som ett får i Irak.

Och så skickar han världens fulaste och falskaste utrikesminister som var hos Abbas idag och erbjöd en tillfällig palestinsk stat med tillfälliga gränser. Har någon någonsin hört talas om något sådant?Min palestinska hjärna ger upp. Mitt palestinska hjärta orkar inte brista mer. Jag orkar inte ens skratta åt galenskapen.

Något brinner, av Amal Donkol

Amal Donkol från Egypten

1940-1983

Något brinner i mitt hjärta
När tiden går…och vi skiljs åt
Vi sträcker våra händer mot varandra
När kärleken för oss samman
Men vägarna skiljer dem alltid åt

***
…du ligger bredvid mig ändå
Och jag lutar mig, nära
Humorn väver dina ord
Ditt ansikte är
ett sammanhängande samtal
Du sänker blicken med ögonlock
Dränkta av en magi
som får drunkningsdöden att flyta till ytan
din ungdom är ett krypin i bergen
cedrar, en rinnande bäck
gyllene vin, som jag ensam
vaknar till och dricker
ruset dyker ner i mitt hjärta
trycker mig längre in i dig
tills vi smälter samman
jag sträcker två berusade händer
dina kläder i min hand
är sönder
din arm är runt mig
och ur skogens yttersta djup
forsar en flod
jag håller om dig
mina läppar mot dina
universum går ner
faller ihop
……..
Elden dör
Vi iakttar den
Med blyga ögonlock
Som gör vakandet rådvill
Dina läppar smälter
Dina frukter är en njutning
Som rinner över

översättning från arabiska: Rawia Morra

شيء يحترق

شيء في قلبي يحترق
إذ يمضي الوقت ... فنفترق
و نمدّ الأيدي
يجمعنا حبّ
و تفرّقها .. طرق
***
.. ولأنت جواري ضاجعه
و أنا بجوارك ، مرتفق
و حديثك يغزله مرح
و الوجه .. حديث متّسق
ترخين جفونا
أغرقها سحر
فطفا فيها الغرق
و شبابك حان جبليّ
أرز ، و غدير ينبثق
و نبيذ ذهبيّ و حدي
مصطبح منه و مغتبق
و تغوص بقلبي نشوته
تدفعني فيك .. فتلتصق
و أمدّ يدين معربدتين
فثوبك في كفّي ..
مزّق
و ذراعك يلتفّ
و نهر من أقصى الغابة يندفق
و أضمّك
شفة في شفة
فيغيب الكون ، و ينطبق
...............
و تموت النار
فنرقبها
بجفون حار بها الأرق
خجلى !
و شفاهك ذائبه
و ثمارك نشوى تندلق

نص: أمل دنقل

ترجمتها عن العربية: راوية مرة

En dyr och blodig karusell

"Frihetsgudinnan" av Omayya Joha


Medan hundratusentals palestinska barn lider av brist på mat, värme och rent dricksvatten, visar den amerikanska administrationen en exceptionell generositet och lovar att betala 86 miljoner dollar vilket motsvarar mer än en halv miljard svenska kronor, för att bygga upp president Abbas säkerhetsstyrkor.

Det är inte det som är det mest bedrövliga, utan det faktum att president Abbas inte tackat nej till denna gåva. Tvärtom, han är glad för den och påstår att den har med något som kvartetten hade kommit överens om. Och jag som trodde att kvartetten hörde till vår bedrövliga historia.

Den är en halv miljard svenska kronor som inte ska gå till mat, värme, rent dricksvatten, mediciner och sjukvård utan ska finansiera ett palestinskt inbördeskrig. Tack så jävla mycket, säger de flesta palestinier.

De styrkor som Abbas har idag är ju en spillra av den gigantiska säkerhetsapparat som Arafat byggde upp och som slogs sönder av israelerna med amerikanska vapen och dollars. Så, när de nu byggs upp igen för att ta kål på demokratin i Palestina, kommer amerikanerna att bli tvungna att betala igen för att slå sönder dem, i en inte alltför avlägsen framtid.

Att skymfa Muawiya

Faisal Qasem

Aljazeera

Faisal Qasem är en av den arabiska Aljazeeras mest kända och omtyckta ansikten. Han leder ett av Aljazeeras mest populära och mest sedda debattprogram "Den motsatta riktningen" heter den.

Det är ett bullrigt program där vad som helst kan hända. Massor av gånger har deltagare bara rest sig och gått sin väg. Massor av gånger har de skrikit åt varandra och förolämpat varandra. Men det har alltid gått, i alla de program jag sett, att förstå vem var vinnaren och vem var förloraren.

I veckans program, som gick i tisdags och repriserades igår natt, framstod det klart, att vi alla var förlorare.

Jag såg reprisen för att förstå nåt, för att hitta anledningen till min nedslagenhet. Gästerna var två irakier som skulle diskutera avrättningen av Saddam. Det var nog det mest fruktansvärda debatt jag någonsin sett. Det var en hel universum som skilde de två männen åt. Det var en menifestation av sekteristiskt hat som jag som sunnimuslim aldrig begripit.

Den shiitiske gästen skymfade Kalifen Muawiya bin abi Sufyan som levde på profeten Muhammads tid. Alltså under 600-taltet. Muawiya, död för 1400 år sedan, väcker fortfarande hat i Irak. Det kändes som om hela arabvärlden ryste samtidigt.

Jag förstår inte att man kan gå och nära ett sådant hat. Men jag tillhör ju majoriteten. Jag kan inte historien så som den skrivits och upplevts av shiiterna. Blev jag rädd när jag såg den ovärdiga avrättningen av Saddam? Ja, fruktansvärt rädd. Hatet och hämndbegäret som manifesterades där räcker för att sätta hela Mellanöstern i brand.

Det faktum att Saddam avrättades den första dagen av Offerhelgen, den dagen då man helst ska benåda, har väckt hatets spöke muslimer emellan. Idag, den 5 januari 2007 demonstrerade man, höll likvakor eller strejker för Saddams minne i Egypten, Mauretanien, Tunisien, Algeriet, Marocko, Irak, Bahrain, Sirilanka och Kashmir. Och det växer och växer. Baathpartiet får större stöd och blir allt populärare i alla arabiska länder, om man ska tro dess representanter.

Faisal Qasem, den oerhört kompetente och rutinerade programledaren, tappade andan och rösten i slutet av programmet. De två irakiska herrarnas ordval och argument, var mer än han kunde hantera. När den shiitiske gästen krävde att den andre, sunnitiska gästen skulle lämnas ut till den irakiska regeringen, förvandlades det hela till en mardröm. Jag har aldrig sett Faisal Qasem så nedslagen och så bedrövad. Han såg ut som om han höll på att svimma.

Sexuell Rabies, eller vad det nu är...

Iman Shaggag

Sudan

På nyårsafton undrade en vän vad jag tyckte om "sexuell rabies". "Sexuell vad då?" svarade jag och såg ut som ett frågetecken. Jag trodde att han skämtade. Men det gjorde han inte. Jag skyndade till datorn och sökte på Google, på arabiska, efter "sexuell rabies" och fick en ansenlig mängd träffar. Där satt vi resten av nyårsafton och surfade mellan olika bloggar och videositer.
Jag har länge försökt få ett grepp om vad debatten egentligen handlar om i Arabvärlden. Men det är inte lätt, inser jag. Det finns tydligen en hel värld där ute som berättar om vad det är som egentligen sker utan att man talar öppet om det. Allt från att förbjuda bloggar i Egypten till den homosexuella revolutionen som kokar under ytan till just sexuell rabies.
Det är något som hänt och händer i Egypten och exploderar just runt slutet av fastemånaden Ramadan. Det har alltså hänt tidigare men exploderat lavinartat i år, för ett antal veckor sedan.

Just när folk går ut för att fira, gå på bio, restaurang eller teater, händer det. Hundratals unga män (tonåringar och äldre) väller fram från ingen stans, slår ner männen som är i sällskap med kvinnor, bröder, fästmän och söner, för att komma åt att slita kläderna av unga kvinnor. När de har gjort det, tar de i kvinnorna, slår dem, sparkar dem… det är det som sägs. Ingen kvinna har hittills talat om en regelrätt våldtäkt. (ingen kvinna har framträtt offentligt så klart för det skulle innebära ett socialt självmord).

Det är tydligen så att andra, snälla män, kommer fram och slåss med horderna av våldtäktsmän och räddar de stackars nakna, misshandlade unga kvinnorna.

Och våldtäktsmännen sparar ingen. Beslöjade som icke beslöjade möter samma behandling. De springer in i affärer och restauranger för att söka skydd men då följer förövarna efter och slår sönder stället. Tar de skydd i en bil slår man sönder bilen. Affärsinnehavarna i centrala Kairo har tydligen lärt sig att stänga dörrarna och dra ner jalusidörrar av metall så fort en kvinna springer in skrikande.
Det egyptiska inrikesministeriet och polismyndigheterna hävdar att de aldrig hört talas om sådana händelser. Ingen anmälan om sådant har kommit in, hävdar man.

Men bloggarna skriver, filmar med telefonkameror och publicerar vittnesmål. Om man har varit i Egypten blir man kanske inte så himla chockad ändå. Det är helt enkelt för mycket fromhet. Den sexuella frustrationen syns ganska tydligt efter ett tag.

Men att det ska leda till upplopp och massvåldtäkter eller våldtäktsförsök mitt i central Kairo innan landets myndigheter inser att de har ett problem, att de förnekar det trots all bildmaterial och alla vittnesmål… det är… jag vet inte vad det är …

Ett Gått Nytt År, fritt från smällare

Det är märkligt hur ens förhoppningar kan krympa. Det nya året är här och det enda jag tänker på att det är snart möjligt att slippa alla smällare. Det har hållit på i två-tre veckor. Barn i 10-12 års åldern har smällt smällare hela tiden. Precis överallt i bostadsområdet. Jag begriper inte att det är möjligt. Jag förstår inte att folk har råd. I mitt lilla bostadsområde har flera miljoner gått upp i rök de senaste veckorna. På båda sidor om huset har det smällt dagligen från förmiddagen till eftermidnatt.
För en som upplevt krig kan nerverna tolerera det någon dag men när det pågår så länge känns det som om hela nervsystemet är söndertrasat. Det vid sidan av oron att något barn ska skada sig när som helst och att man kanske måste rycka ut och hjälpa till och leta reda på hans föräldrar. Eller att man själv ska bli drabbad när man går ut med soporna eller kommer hem från affären. Små bombmattor smäller precis var som helst och när som helst eller så susar något obehagligt förbi en och smäller. Det är små smällare som är enbart avsedda att låta. Som ett gevärsskott ungefär, och ibland exakt som ett gevärsskott.

Kan det här fortsätta? Nästa år måste jag i så fall leta upp ett ställe någonstans mitt i skogen långt från all civilisation för att slippa eländet. Ingen champagne i världen kan dränka dessa obehagliga ljud.
Man vill ju inte gnälla och vara en glädjedödare men nu konstaterar jag bittert att handlarna har rester kvar i sina enorma lager som de vill bli av med och de kommer säkert att vräka ut det till rabatterade priser och då är det bara att stå ut någon vecka till.
Så, Gott Nytt År, fritt från smällare så snart som möjligt. Frid för öronen och själen så småningom. För i skrivandets stund, smäller det fortfarande…