En bristvara

Det är inte sällan man slås av tanken på att den vara som det är mest ont om i Mellersta Östern är moral.

Samtidigt som antalet hungerstrejkande palestinier vid gränsövergången i Rafah steg till tusentals, läckte det nyheter om att gränsövergången stängdes på begäran av den palestinska myndigheten.

Så Abbas trodde att han kunde strypa Hamas i Gaza genom att låta sjuka dö i öknen. Men om karlen är så himla cynisk och dum, hur kan Egyptens president Mubarak låta det ske? Hur kan israelerna låta dessa strandsatta människor bli en bricka i ett spel som de omöjligen kan påverka?

Samtidigt som Hamasledaren Ismail Haniye vädjat och vädjat sig hes till arabförbundet och till världssamfundet att öppna den egyptisk palestinska gränsen, besökte vår nye al-Maleki, Justitie- och informationsminister i den nya krisregeringen de strandsatta och talade om för dem att den bästa lösningen vore att öppna gränsen, men att det är omöjligt så länge Hamas kontrollerar gränsövergången på andra sidan.

Följaktligen, måste de jaga bort Hamas innan det kan bli tal om att öppna gränsövergången så att de kan åka hem.

Snacka om moment 22.

Tur för al-Maleki att han talade till sjuka, barnfamiljer och gamlingar som varit på sjukvårdsresor i Egypten. Dessutom hungerstrejkade de, så ingen av dem orkade ge honom en smäll på käften för att meddela vad fru Justitia tycker.

Egypten och Israel har nu gått med på att låta de som vill ( med andra ord: De som vågar utsätta sig för det), åka hem genom den israeliska gränsövergången Karm abu Salem.

Nej men, vad gulligt av dig Olmert!

....

Verkligen gulligt, förbannat bussigt!

Frige hela 250 fångar som inte har blod på händerna!

250 av 11 000

250 medan de som aldrig åtalats är 800

Och så alla barn, och kvinnor, som får bli kvar

....

Samtidgt som ni stjäl beduinernas mark i Negevöknen och fördriver dem från mark de bott på och ägt sedan urminnestider.

Undra vem kommer att döma dig och andra israeliska ledare för blodet som är på dina, på era händer!

Sprickan inom Fatah är nu officiell

Stormöte för Fatah al-Yasser i Gaza Lördagen den 8 juli 2007

Under lördagen blev sprickan inom Fatah officiell. Några Fatahledare från Gaza med Khaled Abu Hilal i spetsen, talade inför en stor folksamling och meddelade att de bidlat ett nytt Fatah, som heter Fatah al-Yasser, Yasser syftar på Yasser Arafat.
Abu Hilal uppmanade moderorganisationen att göra sig av med "förrädarna inom Fatahrörelsen med Abbas och Dahlan i spetsen," innan det kan bli tal om återförening.

Samtidigt kritiserade en annan Fatahledare, Sufyan Abu Zaide, en före detta minister i flera Fatahregeringar, sin organisation hårt och sa att Fatah har åldrats. Han undrade om Fatah är ett rimligt val för palestinierna. "Kan ett ledarskap som inte ens kan övertyga sina egna medlemmar och sina egna barn, övertyga folket i sin helhet?"

Vidare undrade Abu Sufyan om man utlyste nya val: "Vad är som skulle få folket att rösta på Fatah istället för Hamas? Vad har ändrats i Fatah sedan det senaste parlamentsvalet?"

Han avslutade: "Vad mer måste hända, mer än det som redan hänt, för att denna rörelse ska organisera om sig och göra de nödvändiga reformerna för att återvinna sina egna medlemmars förtroende i första hand och det palestinska folkets förtroende sedan, och övertyga dem att den har förmågan och kompetensen som krävs för att leda dem?"

Sufyan abu Zaide



Said Syam, föredetta inrikesminster i Hamasregeringen

Samma dag hävdade Said Syam, palestinsk parlamentsledamot och föredetta inrikesminster i Hamasregeringen, att stängningen av gränsövergången i Rafah kom till på palestinsk begäran.
Alltså, om det stämmer, kan 5000 palestinier tacka sin egen president för att de inte får komma hem. Och så ska de inte glömma de 28 som fått dö ute i öknen, ett stenkast från sina egna hem.

Ännu mer etnisk rensning i Negevöknen

Ännu en arabisk by är dödsdömd av de israeliska myndigheterna. Det är by al-Surra i Negevöknen. Man har nu klistrat lappar som innehåller order på totalförstörelse av husen.
Allt som allt 70 hus.

Marken som byn står på, ägs av två familjer från byn. Nasasra och Ammour, två familjer som bott där i flera hundra år och äger gamla dokument som bevisar att de äger marken.
De har i likhet med byn Um al-Hayran, försökt få sin by godkänd som en laglig by med att de själva äger marken, utan resultat. Israelerna ämnar nämligen bygga ett militärt industriområde på samma mark som byn står på och lever av.

Det är värt att nämna att byborna var fullt sysselsatta med att protestera mot rivningen av 6 hus som tillhör gamla, änkor och handikappade. Då, plötsligt, dyker polisen och myndighetspersoner upp och klistrar rivningsorder på samtliga hus i byn.

Sanningen om palestinierna i Rafah

Ahmad al-Nabulsi, Palestina

....

Fram till någon timme sedan hade jag hört att enbart 2 palestinier dött vid gränsövergången i Rafah.

Nu väljer hälsodpartementet i den nya krisregeringen att gå ut med sanningen. 28 av palestinierna har fått sätta livet till där. Och först nu, skickar man en delegation till den egyptiska sidan av gränsen, som ska titta till de som fastnat där, på stället.

Det var väl på tiden! Det har gått mer än en månad. Eller vill de ha en medalj för det?

För att de åker och tittar till de egna medborgarna? Hoppas de har med sig lite pengar som dessa strandsatta, sjuka stackare kan få mat och medecin för. Annars kan de väl stanna hemma och fortsätta slåss om makten.

Ghassan skriver till sin syster, om kärleken

Ghassan och Annie

....

Beirut 1966-10-27

Kära Fayza...

Jag står nu, och betraktar från denna höjd, mitt liv. Jag ser det som ett öken, täckt med taggiga buskar, ensamhet, och det sträcker sig bakåt, in i det förflutnas kyla och in i framtidens, i all oöndlighet…

Det är som om jag försöker byta ut mitt hemland mot en kvinna. Har du i hela ditt liv känt till en nedrigare uppgörelse, en omöjligare en? Men det är precis det som sker. Det kan jag avslöja tydligt nu, som om det som hände, hände enbart som ett resultat av en blindgång som ledde hit, till detta slut.

I början försökte jag ersätta hemlandet med arbetet, sedan med familjen, med ordet, med våldet och till slut med kvinnan. Jag har alltid saknat verklig tillhörighet. En tillhörighet som ropar på oss när vi vaknar på morgonen: "Du har något i den här världen, så vakna nu!"

Känner du igen det? Fasaden höll på att rämna. Jag ville ju ha fast mark som jag kunde stå på. Vi kan lura vem som helst utom våra egna fötter. Vi kan aldrig lura våra fötter och förvänta oss att de ska stå på en tunn hinna av is som hänger i luften. Och nu: Jag var på väg, jag gick på de där tunna ishinnorna. Allt som jag hittills skrivit och sagt har sin upprinnelse i ljudet som dessa ishinnor gav ifrån sig, då de krossats, under de flyende fötterna.

En gång till, vad var det som hände? Det vet du inte. Nyheten överraskade dig lika mycket som den överraskade far. Men han kan inget göra. Han kan inte göra mig arvlös, efter det att hans förmögenhet tagits ifrån honom mot hans vilja. Han kan inte förbjuda mig att besöka hans hem, därför att jag valt att avstå självmant. Han kan inte heller kalla ner himlens vrede över mig. Jag har så mycket av himlens vrede att det räcker och överstiger det en enda man behöver… Han visste ju inte själv hur och varför. Men jag visste. Jag höll på att begå den enda goda mänskliga gärningen: Att finna mig en tillflyktsort.

Annie kom när jag just hade börjat, frivilligt eller motvilligt, att glida nerför ensamhetens leriga, lockande, attraktiva kulle. På morgonen, den dagen då jag bestämde mig att fria till henne, var jag på väg att fria till en annan kvinna. En kvinna till hälften rik, till hälften vacker, till hälften förälskad i mig, till hälften för ung för att vi ska kunna leva ihop. Den kvinnan var halva min väg mot fallet, och jag ville göra henne till min hållplats, så att jag kunde acceptera resan i sin helhet, senare, när jag nådde botten, långt ner i djupet, i glömskan.

Men så kom Annie den dagen som ett brev som är fullt med goda nyheter från en avlägsen plats. Då tog jag min tillflykt till henne, flydde till henne i något som liknar profetiornas ljussken, en sådan som ljuder inne i varje människa som finns på denna jord. Nu säger jag till dig: Hon var min flykt.
Fayza, hon befann sig på ett enormt avstånd från mig. Fem hela år tog det mig, att på heltid, fylla ut gapet som skiljde oss åt…

Ghassan, älskaren som berättelsen slukat...

Ghassan och Lamis, hans brorsdotter som följde honom i döden...

"Den lilla oljelampan" var en av de första böckerna jag läst som barn. Och tidigt förstod jag att det Ghassan Kanafani skrev, var inte hela historien. Det fanns alltid en annan historia bakom, det som inte blev sagt, men som var så angeläget, så flytande och ogripbart, att läsningen av boken var bara början på någonting annat.

Jag älskade boken för den utgick från att barnet var tillräckligt intelligent för att förstå att det inte handlade om någon oljelampa, utan om något mycket större. Vad det var, förstod jag långt senare. Den handlade om att bygga upp ett samhälle.

....

Det som ökade min förtjusning var att huvudpersonen var en liten flicka, som ärvde slott och rike efter sin far och som skulle få styra landet, om hon lyckades fånga solen och få in den i slottet. Och där gick hon och våndades. Att fånga solen! Att bära in den i slottet. Och där låg man och våndades själv och undrade hur det skulle gå till…

Ett par år efter det att jag läste boken, flyttade jag till flyktinglägret Rashidiye. Där fanns två eldsjälar, två män, Ali och Ghazi, som fick oss barn som kom från Tall al-Zaatar, att förvandla fasorna vi upplevt under massakern till teater som vi spelade tillsammans med andra barn. "Pjäsen" blev en sådan succé att vi fick spela den i staden Tyr flera gånger. Det ledde till byggandet av Ghassan Kanafanis kulturklubb i den gamla delen av lägret. Där fick vi en riktig scen. En scen där vi kunde spela teater och dansa. En egyptisk koreograf råkade befinna sig där som på beställning.
I rummen bakom scenen kunde vi byta om. Sidorum tiggde vi böcker för och byggde upp ett ansenligt bibliotek.

När vi inte hade föreställningar plockades stolarna bort och där hade vi pingisbord och annat. På väggarna hängde konstverk målade av lokala förmågor.

Men några månader senare, kom israeliska stridsflygplan och jämnade allt med marken. För mig flätades historierna samman i samma ögonblick som jag hörde att klubben bombats. Avrättning av Ghassan (en bomb i hans bil som dödade honom och hans brordotter) och den sönderbombade teatern tvingade mig förstå att den israeliska staten var inte bara ute efter våra kroppar. De ville ödelägga vår kultur, vår själ och vår identitet. Först chockades jag svårt. Sedan grät jag i månader. Den enda glädjen i mitt liv låg där i form av en grushög.

Men när det gäller Ghassan, kom de en aning för sent. Han hade redan skrivit "Tillbaka till Haifa", "Män under solen", "De sorgsna apelsinernas land" "Um Saad", "Säng nr 12 är död" och många andra berättelser, som lade grunden för nationella identitet. För vår syn på oss själva och sa oss en hel del om vägen ut. Den dagen man sprängde honom i småbitar, den 8 juli 1972 planterade man honom i vår medvetande. Man cementerade honom som en bärande vägg i varje palestiniers inre.

Ghassan, som rasade mot övergreppen redan i tolvårsåldern. Som brann och slogs för rättvisan med pennan, och betraktade den som ett gevär.

Arabiska Aljazeera sänder de närmaste dagarna en dokumentär "Älskaren som berättelsen slukat" , del 1 och 2. Ni som kan arabiska och har möjlighet, missa inte det. Ni som inte kan arabiska kan glömma! Jag kan inte tänka mig att någon svensk tevekanal intresserar sig för en författare som revolutionerat den moderna arabiska litteraturen.

Palestina, skrivet av Ghassan

Hungerstrejk vid övergångsstället i Rafah

....

En farfar försöker förtvivlat trösta sitt barnbarn med en tom nappflaska.

En ung kvinna är på gränsen till vansinne eftersom hon oroar sig för och längtar efter sitt spädbarn.

Några behöver dialys men har inte råd med det. Andra har slut på insulin.

En tonåring ångrar bittert att hon lämnad Gaza på jakt efter behandling för sina sjuka ögon.

De flesta har inga pengar ens att ringa hem för.

Några har inte råd med mat utan får hjälp av sina olycksbröder.

Många har inte fått sovplats utan måste lägga sig direkt på marken.

Och från och med igår hungerstrejkar 100 av dem som inte vill vara med längre.

Tortyr och våldtäckter i Nahr al-Bared

Khalil Rayyan, Palestina

Striderna har blossat upp igen i Nahr al-Bared. Människorättsorganisationer med Human Rights Watch i spetsen uttrycker oro över den humanitära situationen i flyktinglägret. Sist man lyckades få in förnödenheter var den 20 juni, då man lyckades köra in 760 kg matvaror. Ingen större mängd om man tänker på alla tusentals människor som är kvar där inne.

Samtidigt berättar den palestinska människorättsorganisationen Shahed, om 60 fall hittills, som avslöjat att de utsatts för tortyr och våldtäckt av libanesiska arméns soldater, när de försökte ta sig ut ur Nahr al-Bared. Därför har många familjer valt att stanna under granatregnet, hellre än fly till misshandel, fängelse, tortyr och våldtäckt.

Till soldaterna som sköt på Emad Ghanem

Naji al-Ali

Att skjuta på en människan som redan är skjuten!

....
Att skjuta på en människa som ligger ner.

....

Vars enda vapen är en kamera…

jo, kameran är idag er värsta fiende… det så klart!
Att skjuta och skjuta och skjuta…

....
Det är bara ni som förstår varför man gör så!

Detta förbannade "varför"!
Jag vill aldrig förstå!
Jag väljer sorgen!
Nöjer mig med bestörtningen!
Och tackar er för att ni gör skillnaden mellan oss så tydlig!

Tack för kommande sömnlösa nätter!

Tack för dimman som lägger sig runt hjärnan som en våt trasa!

Tack för frågetecknet som förökar sig i rasande fart

och äter sig in i varenda nervcell!

Tack för hopplösheten och mörkret som gör morgondagen svart!

Tack för den isande kniven som kommer att sitta kvar i hjärtat och i minnet!

Och grattis till alla nya fiender ni skaffat er idag!

Sorry, trassel

Lessen! Jag har förstått att en hel del kommentarer inte når fram!

....

Så, era kommentarer publiceras inte för att de blivit "Rejected", utan för att de inte når fram. Jag ska försöka lösa det så fort som möjligt. Har ni förslag på en lösning, maila till

rawiamorra@hotmail.com

Borde inte säga: "Vad var det jag sa?"

Dahlan

Jag sa ju att ni borde lägga Muhammad Dahlans namn i minnet.
Nu läser jag i den arabiska tidningen al-Diyar en nyhet skriven av Badra Bakhus al-Faghali, om en hemlig rapport (som inte är så hemlig längre) som ligger i varenda pärm i EU som har med Palestina-Israel att göra att USA precis beslutat satsa 42 miljoner USD för att förbereda en ny grupp palestinier som anses tillhöra "den andra generationen i PLO" för att ta Mahmoud Abbas plats. Vems namn hittar ni högst upp i den listan?

Jo, take a wild guess!

Rapporten talar om att "Muhammad Dahlan, som är kontroversiell bland palestinierna, betraktas av den amerikanska administrationen som en stor chans för bekämpningen av Hamasextremismen som råder i Gaza. Och han är även DEN ENDE som kan UTFÖRA UPPDRAGET…"

För er som kan läsa arabiska kan klicka här

I direkt sändning

Emad Ghanem bärs iväg av civila

.....

Emad Ghanem, tevefotograf i Gaza, 23 år, skadades av granatsplitter och föll till marken.

Sedan sköts han med flera skott i direkt sändning, (kan ses på aljazeera). Till slut sköt man honom med ett grovkalibrigt skott...

....

När skotten upphörde, fördes han iväg till skjukhuset. Han lever ännu men läkarna har amputerat hans ben.

....

Inga blommor för mig

Fahd al-Hjailan, när färgerna blöder

I några dagar har jag upplevt en fruktansvärd ångest. Så starkt att jag stundvis inte kan andas ordentligt. Händerna darrar. Jag kan inte sitta still. Och jag kan inte göra något vettigt... kan knappt avsluta en tanke...

Varför?

Därför att min engelske granne och hans fru har förvandlat min uteplats till ett litet paradis.

Blommor, klängväxter, rabatter och en liten bit gräsmatta… Skärmar, spaljéer, borra, spika, vattna.. och för varje ny blomma dör jag ännu mer…

Det enda jag ser är min första uteplats… i Tall al-Zaatar, mammas hundratals blommor… och döden som kom… och så min andra trädgård, och min tredje, min fjärde, min femte... och jag känner: inga blommor för mig...

Flera gånger har jag velat be Darren och Jeanette att lägga av, att låta min uteplats vara… men deras glädje och entusiasm över att få göra det hindrade mig varje gång… Och när de talade om vilka blommor som kommer att leva till nästa år rann tårarna… om blommorna lever till nästa år… om vi lever till nästa år…

"Jag vill inte föda mitt barn här ute!"

Ahmad al-Nabulsi, Palestina

....

5000 palestinier är fast på den egyptiska sidan av gränsen sedan händelserna i Gaza. Två av dem har hittills dött. En ung palestinska som ska föda vilken dag som helst säger: "Jag vill gärna åka hem. Jag vill inte föda mitt barn här ute för då kommer de att kräva ett pass till barnet och då får jag stanna här i minst sex månader till."

....

Palestinierna, de flesta av dem sjuka och var i Egypten för att få behandling, har inga pengar kvar att leva på och börjar bli en börda för egyptierna som öppnat flyktingläger för dem.

....

Israelerna vägrar öppna gränsövergången tillfälligt för att släppa in dem. Men man kan tänka sig att släppa in dem genom en annan gränsövergång, Karm Abu Salem, som går igenom isrealiskt terretorium. Männen i synnerhet vågar inte åka hem den vägen, för de är rädda att hamna i israeliskt fängelse istället.

....

De flesta palestinska organisationer i Gaza vill inte veta av någon annan gränsövergång för då, säger man, är man tillbaka i ockupationsmaktens händer helt och hållet. Man vill gärna ha ett slut på tragedin för de strandsatta vid gränsen, men är rädda samtidigt för att bädda för större framtida tragedier.

....

Att svälta ut alla som säger "nej"

Mustafa al-Hallaj, Palestina

.....

Den nya krisregeringen beslutade idag att avskeda 23 000 offentligt anställda I Gaza och på Västbanken. Informationsministern al-Maleki, (som om det inte räckte med EN al-Maleki, i Irak har vi nu en i Palestina också), förklarade att de som avskedats är sådana som deklarerat att de är emot "Den Legitima Myndigheten" och stöttat

" De där..."

....

Lika snyggt skulle det se ut om moderaterna idag, skulle gå igenom alla som anställts i den offentliga sektorn de senaste två åren, i skolor, sjukhus, departement och olika verk, och avskeda alla som röstat på socialdemokraterna.

....

Att 23 000 familjer blir utan inkomst, där den anställde ofta är den enda som har en inkomst, bekymrar inte informationsministern överhuvudtaget.

Ändå, påstår Abbas, att de nya ministrarna är självständiga och inte tillhör någon som helst organisation!

....

Så, de som har innestående löner, som inte har fått lön på ett och halvt år, kan glömma dem. Dahlan och Company kan behöva lite klirr i kassan...

Att dö två gånger, på en och samma gång...

14-årige Ahmad Skafi lekte idag i Hebron med något som såg ut som ett gevär. Han pepprades av israeliska soldater med flera skott. När han föll ner bussade de sina hundar på honom.

Hans familj var i upplösningstillstånd när de tog emot hans kropp som var både genomborrad av kulor, och sargad av hundbett.

En fågel, och en bit chocklad

Ali al-Rmais, Libyen

....

En enda fågel räcker

för att hindra himlen

från att falla ner

Faraj Bayrakdar

....

Jag träffade den syriske författaren Faraj Bayrakdar idag. Han hade bett mig att översätta de tre raderna ovan från arabiska till engelska. Vi drack kaffe och till kaffet fick vi varsin lilla lilla inslagna bit chocklad. Den var kanske 2 gånger 2 centimeter stor och 3 millmeter tjock.

Jag åt min bit till kaffet, Faraj sparade sin.

Senare gick vi en promenad längs vattnet och talade om skrivandet när man lever i exil, omgiven av ett språk man inte förstår. Plötsligt tog Faraj fram sin chockladbit, delade den i småbitar och bjöd mig. Jag tittade på den lilla chodkladbiten förvånad och sa nej tack. Men Faraj insisterade: "Du kan väl ta en liten biten till cigaretten!"

och plötsligt, hörda jag mig säga: "Snälla Faraj, vi är inte i fängelset nu! Ät den förbaskade chockladbiten själv. Den är ju mikroskopisk från början!"

Försent, anade jag vad jag just hade hasplat ur mig!

Förlåt, sa jag och tog en liten skärva, som kanse var 0.7 gånger 0.4 cm...

Som om världen vore ett enda stort pusskalas

Det förekommer ingen tortyr i amerikanska fängelser!


......

Det går nog tydligen utmärkt att låtsas att världen är ett enda stort pusskalas.
Hur många gubbar har inte Rice slickat på den här väckan?
Såg hennes sugproppar fastna på 3 idag. Sarkosi, Putin och en repris med Ereikat.
....

Tanten håller på att slå Arafats rekord...

En förfärlig ekvation!

....

Läste idag att Islamiska Partiet, al-Hizb al-islami, som ingår i den irakiska regeringen, uppger i en kommuniké att den amerikanska armén har dödat 350 civila i flygbombningar i Bakuba. Samtidigt har man hittat 40 kroppar som nyligen lagts i en massgrav, med bundna händer och bindlar för ögonen... att 1934 irakier dödats under maj och juni...

.....

Om man betänker att över 1 000 000 irakier har hittills dödats, att

4 000 000 är flyktingar utanför sitt land... man undrar hur länge det kommer att finnas några irakier att ta livet av i Irak...

.....

Och ingen av oss kan någonsin säga att vi inget visste...