Bassam Abu Sharif om mordet på Arafat

Arafat

Bassam Abu Sharif

Bassam Abu Sharif, mannen som gav både terrorismen och freden ett ansikte, är den palestinska mannen som mest väcker min sorg.
När han trodde på terrorismen för att dra världens uppmärksamhet till palestiniernas lidande, gick han in i det, och deltog i flygkapningarna 1970 (Dawsons Field).
Ett brevbomb från Mossad 1972 blåste bort halva hans ansikte, förstörde hörseln på ena örat och lämnade ett av hans ögon blint. Fyra fingrar blev han av med också. Efter otaliga skönhetsoperationer ser han ganska hyfsad ut idag.

När han trodde på freden med Israel, gick han in i processen med hull och hår också. Han var en av de starkaste förespråkarna för fredsprocessen och Oslo-avtalet mellan Israel och PLO. Som Arafats närmaste rådgivare under de åren stöttade han honom genom allt. Men när Dahlan och Company började intrigera mot Arafat, var Bassam Abu Sharif den förste att förstå det, och vart det skulle leda.

Förra veckan avslöjade Hamas brev som hittats i Dahlans högkvarter i Gaza, från Abu Sharif till Arafat, där han uppmanar honom att aldrig äta eller dricka något om han inte litade 100 % på personen som kom med det till honom. Andra dokument var brev från Dahlan till Sharon, där Dahlan uppmanar Sharon att låta honom ta hand om Arafat på sitt eget vis.

"Jag var mer än övertygad om att Arafat skulle mördas", säger han idag, och anklagar Chirac för att ha mörklagt mordet på Arafat.

"Jag utmanar Chirac och de franska läkarna som behandlade Arafat att berätta sanningen. Arafat förgiftades med kvicksilver men Chirac menade att det inte var i palestiniernas intresse att avslöja sanningen. Därför lade han munkavle på det franska läkarteamet som behandlade Arafat!"

Aljazeera intervjuade Arafats privata läkare under många år, Ashraf al-Kurdi. Så här sa han:
"Så fort jag och mina kolleger anlände och träffade Arafat, såg vi att han var förgiftade. Vi talade om för Arafat att han måste åka utomlands, helst samma natt, för att få behandling. Arafat sa att han litade på fransmännen. Han ville till Frankrike. Man tog kontakt med den franska konsuln. Chirac ringde samma natt och sa att ett franskt militärflygplan var på väg mot Amman. Det var upp till oss att få Arafat till Amman. Vi ordnade det och vid gryningen kom två jordanska helikoptrar och vi åkte till Amman.
Men jag fick inte följa med till Frankrike fast jag bad om det flera gånger jag och mina kolleger. Under den tiden Arafat vistades på sjukhuset i Frankrike ringde jag dagligen min ingen av läkarna där tog emot mina samtal. Först när Arafat dog, skrev de ett mail och talade om för mig att Arafat dog av Aids."

Aljazeeras båda nyhetsankare chockades av nyheten. Aids? Arafat?

Ja, säger jag. Aids! Arafat! Det var ett djävulskt bra sätt att lägga locket på. Var det så man fick tyst på Arafats fru, Suha Arafat, när hon fick utbrott och krävde en obduktion av liket? Aids var tillräckligt skamligt för att förhindra en obduktion. Tillräckligt skamligt och förskräckligt för att få tyst på alla palestinier och araber som i tre år har försökt få fram sanningen. Genialiskt, helt enkelt. Ett av de mest uppenbara morden i världen, har mörklagts på det mest geniala viset!

Jag återvänder till Bassam Abu Sharif. När han besökte Sverige i mitten av 1990-talet, träffade jag honom på ett möte på Författarförbundet. Vi hade diskuterat freden och Oslo och när jag gick in i köket för att hämta ett glas vatten följde Bassam efter mig. Vi småpratade en stund och jag frågade: Vad tror du? Är vi nära en palestinsk stat? Då rann hans tårar. Han kramade om mig, kysste mina kinder och torkade sina tårar. Han sa: "Så den här vackra tjejen är en landsmaninna till mig? Älskade du, vi ger aldrig upp, eller hur? Vi har redan betalt med vårt blod ett pris så högt att det räcker till 100 stycken Palestina!"

Då förstod jag, att hoppet var förlorat, den här gången!