Libanon igår och idag

Dåliga nyheter från Libanon kan verkligen få blodet att frysa i ens ådror. Libanon är för många oss, källan till både kärlek och sorg, liv och död, livslust och viljan att bara lägga sig ner och dö. För inget land är så vackert, så stolt och så generöst som Libanon. Samtidigt är inget land är så fult, så grymt och så snålt som Libanon. Det beror bara på vad det är man minns, vilket perspektiv man har för stunden.
Igår var det val till de två platser i parlamentet som blev tomma när Pierre Gemayel och Walid Eido mördades. 14-mars rörelsen utlyste val för att man var säkra på att oppositionen skulle bojkotta. Men oppositionen bojkottade inte och vann valet i Matn. Förre presidenten Amin Gemayel hade ställt upp för att överta sonens plats i parlamentet men han förlorade. Den kandidat som Aoun förde fram, vann i stället.

Först utropade sig båda sidor till segrare och båda sidor kallade till fest. Sedan, när det framstod klart att oppositionen vann, började anklagelserna om valfusk hagla. Folk rök ihop. Det blev både handgemäng och skottlossning här och där. Och plötsligt kom Amin med insinuationer om att syriska medborgare röstat, att armenierna var "nykomlingar" som saboterade valet… och man bara ville gråta. Armenierna har bott i Libanon i hundra år och har haft medborgarskap sedan dess tack vare att de är kristna och inte muslimer. Hur länge är man en främling i Libanon? När ska Libanons ledare se landets intresse före det egna partiets och den egna etniska minoritetens? När ska man sluta regera Libanon som om det vore en stor farm, ett företag eller en bank, beroende på vad ledarnas släkt har ägnat sig åt de senaste decennierna eller seklerna? Återstår skräcken bara! Tystnaden! Libanon klarar helt enkelt inte ett nytt inbördes krig. Ändå, känns det som det var 1975 och inte 2007 i Libanon.