Elias Khoury om Palestiniernas nya katastrof

Tall al-Zaatar 1976, Thirst, Ismail Shammout

Jag håller inte med om allt som Elias skriver, men jag tycker att en hel del är värt att tänka på! Artikeln hittade jag i al-Quds al-Arabi.

....

Nahr al-Bared

I mer än två månader har striderna pågått i Nahr al-Bared. Det kostsamma och svåra slaget som den libanesiska armén utkämpar har blivit som vilken annan händelse som helst.

Efter mediernas uppståndelse kring de civila, talet om de så kallade röda linjerna(tabun, som Nasrallah sa då han menade att man inte kunde slakta en hel flyktingläger för att få tag på Fath al-Islam) och det som följde efter, tog diskussionen slut, och det olycksdrabbade flyktinglägret blev en del av vardagslivet i Libanon och i arabvärlden. Medierna är inte längre intresserade av antalet döda från libanesiska armén och Shaker al-Absis grupp (Fath al-Islam). Den ofattbara förödelsen i flyktinglägret har blivit en del av de vardagliga sändningarna i teverutorna.

Jag vill inte återgå till den hopplösa diskussionen som liknade den libanesiska armén vid den amerikanska ockupationsarmén i Irak. Sådant tal har förlorat sin trovärdighet och har blivit ett tecken på oförmåga hos de som ansluter sig till de fundamentalistiska strömmarna därför att de saknar mod att läsa verklighetens komplexitet.
Nödvändigheten i att göra sig av med al-Absis grupp, Fath al-Islam, som tog flyktinglägret som gisslan för att sedan förvandla den till en bas att bygga en "takfeer emirat" på, i norra Libanon, är något odiskutabelt. Men den fråga som aldrig får lämna vårt medvetande är: Vad var det som hände och som fick Palestina att förlora sin nationella immunitet så till denna grad?

Kriget i Nahr al-Bared är inte det första kriget som utspelar sig i ett palestinskt flyktingläger. Men vi har aldrig sett de katastrofdrabbade flyktinglägren drabbas av en sådan flykt mitt under pågående krig. Tall al-Zaatar, som jämnades med marken och slaktades, övergavs inte av sina invånare förrän det föll helt i de libanesiska högermilisernas händer, som där gjorde sig skyldiga till en av de värsta massakrerna. Även Shatila som drabbades av den stora slakten, övergavs inte av sina invånare, som höll ut under de mest horribla av omständigheter.

Inget palestinskt flyktingläger har någonsin upplevt denna uppgivenhet som Nahr al-Bared upplever. Alla invånare gav sig av och lämnade sitt flyktingläger som arena för döden, efter det att Shaker al-Absi och hans grupp lyckades ockupera lägret. Det är första gången i katastrofernas historia, efter katastrofernas katastrof, som det palestinska folket bär sig åt som om flyktinglägret inte angår det, och ger sig av. Att stanna vid detta faktum är, enligt min mening, att gå längre och bortom den nuvarande situationen. En rationell analys kan leda oss till misstagen som ledde Nahr al-Bared fram till detta makabra öde: de syriska säkerhetstjänsternas kontroll, särskilt över Al-Baddawi och Nahr al-Bared, uppmuntrandet av splittringen på den palestinska sidan, politiken som går ut på att avrätta Fatahs ledare i Libanon…

Det långvariga förtrycket och konserveringen av organisationer som splittras i det nationella intressets namn, den lätthet med vilken man bröt tabun att spilla palestiniernas blod under de ondskefulla angreppen på flyktinglägren, allt detta skulle inte ha lett till att palestiniernas situation i Libanon nådde denna förtvivlade botten som i Nahr al-Bared, om inte palestinierna förlorade sin nationella immunitet.

Två sammanflätade faktorer ledde till att den palestinska saken förlorade sin immunitet:
Den första är förvirringen och gåtfullheten i Osloprocessen, som gjorde att palestinierna hamnade i den absoluta föräldralösheten. PLO ser sig inte längre som ansvarig för situationen i flyktinglägren och det här gäller inte enbart deras övergivande av krigsoffrens familjer och det partipolitiska arbetet, utan kom att sträcka sig till fördunklingen av den politiska horisonten. PLO lämnade Libanon och den som tog dess plats var massakern i Sabra och Shatila. De palestinska milismännens heroiska insatser o försvaret av flyktinglägren gav frukter i form av den första Intifadan. Men den nationella vilsenheten, den nationella myndighetens korruption och inbillningen om förestående fred, lämnade flyktinglägren i utlandet utan politiskt ledarskap. Det skapade ett vakuum, och gjorde motståndet mot splittringen som organiserats av de syriska säkerhetstjänsterna så gott som omöjligt.

Den andra faktorn är förlusten av den nationella palestinska horisonten, efter den andra Intifadans nederlag och bildandet av Hamas. De fundamentalistiska krafternas frammarsch insinuerade att Palestina som en nationell fråga för ett folk som lider av fördrivning och ockupation, smältes samman med en annan, större fråga, och blivit en del av ett världskrig som sträcker sig från Teheran till Afghanistans vildmarker och Irak. Borttagandet av den palestinska flaggan, och ersättandet av den med en grön flagga i Gaza, var ingen liten detalj eller ett misstag som begåtts av några upphetsade individer. Det var ett tecken på möjligheten att smälta den palestinska saken och att förvandla den till en religiös konflikt utan horisont.

Dessa två faktorer tillsammans slog sönder det palestinska flyktinglägrets helighet. Flyktinglägret som var ett kärl för det kollektiva palestinska minnet och ett förråd för revolutionen, förvandlades till en boll som sparkas hit och dit av olika spelare i regionen, och då fann sig flyktingarna fullständigt nakna och utlämnade.

Att stanna och hålla ut tillsammans med en grupp som tagit lägret som gisslan saknade mening och flykten till Baddawi blev en giftbägare som man inte kunde undgå att tömma.

Så, i ett svart ögonblick, slogs idén om flyktinglägret sönder och samman. Den palestinska flyktingen är idag utan politisk, kulturell eller moralisk tillflyktsort.

Häri ligger katastrofen.

De palestinska organisationerna har inte kunnat tillfriskna från sjukdomen som spreds av de syriska säkerhetstjänsterna och frodades i skuggan av den fundamentalistiska vågen, har idag blivit ett instrument i diktaturens hand. PLO har deklarerat sin oförmåga och sin konkurs. Det betyder att de palestinska flyktingarna är utblottade. Det som Nahr al-Bared upplever idag liknar inget annat än återkomsten av den stora katastrofen 1948.

Trots det, finner inte den som iakttar, något eko som katastrofen borde ge bland huvudaktörerna på den palestinska politiska arenan. Hamas är upptagen av sin makt i Gaza och sin pakt med Damaskus och Fatah är upptagen med att återuppbygga sin myndighet på Västbanken och med en inbillad fred som fortfarande ligger bortom det som pessimisterna kan föreställa sig.
Under tiden ödeläggs flyktinglägret, och Palestina förlorar sin immunitet.
Som om vi inte förstår vidden av katastrofen eller som om blundandet inför det som sker i sig kan leda till vår överlevnad.