Dikten som fick oss att gråta som barn

Tawfiq Ziad, Palestina (1929-1994)

....

Dikten "Jag ropar era namn" skrevs av Tawfiq Ziad i början av 1960-talet. I början av 1980-talet tonsattes den av den palestinsk-libanesiske musikern och sångaren William Nassar. Under den israeliska invasionen av Libanon 1982 och månaderna därefter spelades den oavbrutet på i stort sett alla radiokanaler vi brydde oss om att lyssna på, och varje gång grät vi tills tårarna vände sig innåt, mot själen. När jag nu läser den, ser jag inte vad det var riktigt som fick oss att gråta så... men gråten kommer, som om det var själva rytmen som håller ihop dikten...

Jag ropar på er
och med händerna stöttar jag era händer...
Jag kysser marken under era skor
och dör i förhoppningen om att ni lever
Jag skänker er ljuset i mina ögon
och hjärtats värme ger jag er
För olyckan som drabbat mig
är min beskärda del av era olyckor

Jag ropar era namn
och med händerna stöttar jag era händer...
Jag har aldrig svikit oss
och aldrig sänkt mina axlar
Jag har alltid stått inför mina bödlar
föräldralös, naken och på nakna fötter
Jag har burit mitt blod på min handflata
och aldrig sänkt mitt baner
Och jag har alltid vårdat gräset
som växer på vår förfäders gravar
Jag ropar på er…

och med händerna stöttar era händer

översättning: Rawia Morra

أناديكم
أشد على أياديكم
أبوس الأرض تحت نعالكم
وأقول: أفديكم
وأهديكم ضيا عيني
ودفء القلب أعطيكم
فمأساتي التي أحيا
نصيبي من مآسيكم.
أناديكم
أشد على أياديكم...
أنا ما هنت في وطني ولا صغرت أكتافي
وقفت بوجه ظلامي
يتيما، عاريا، حافي
حملت دمي على كفي
وما نكست أعلامي
وصنت العشب فوق قبور أسلافي
أناديكم... أشد على أياديكم