De arabiska fångarnas moder

Um Jaber Weshah

Igår såg jag en intervju med en märklig palestinsk kvinna. Hon 80 år gammal, och säger att kampen mot Israel har just börjat. Hennes kamp mot Israel började egentligen 1948 då hon fördrevs från sin hemby Beit Affa. På armen hade hon ett späd barn som hette Ibrahim. I magen hade hon ett annat. Ibrahim klarade inte flyktingskapets mödor. Han dog. Hon födde en till pojke, som hon också kallade Ibrahim. Den andre Ibrahim klarade heller inte av livet i flyktinglägret och dog han också. Den tredje pojken kallade hon Jaber, vilket betyder tröst…
Sju barn till fick hon senare. Men det som förändrade hennes liv var när hennes son Jaber, 35 år senare hämtades av israelerna för ett "litet samtal". Därefter dömdes han till livstidsfängelse. En vulkan måste ha varit sovande i denna till åren komna kvinnan. Hon pekade med hela handen på domaren och skrek: "Ditt jävla svin, jag finner mig inte i din dom. Den enda domen som duger åt mig är den som tilldelas av Gud!" Sedan brast hon i en motståndssång. Högljudd sjöng hon och dansade runt i domstolen. "Jag ville stärka min son. Han skulle inte känna sig sorgsen eller svag om så för ett ögonblick!"

När hon besökte Jaber i fängelset, lärde hon känna Samir Quntar, den fånge som kallas de arabiska fångarnas furste, och som var den egentliga orsaken till förra sommarens krig mellan Hizbullah och Israel. Samir Quntar är dömd till fängelse i 547 år i Israel för mordet på en av de står bakom det israeliska kärnvapenprogrammet.

När hon fick reda på att Samir inte hade släktingar där som kunde besöka honom, bestämde hon sig för att göra det. Så hon började göra dubbla besök till fängelset. Och vartefter började skaran av arabiska fångar som inte hade släktingar i landet och som aldrig fick några besök att växa. När den var som störst ingick 40 fångar i hennes besöksprogram. I ett par decennier besökte hon fångar 6 dagar i veckan i 9 olika israeliska fängelser. På lördagarna handlade hon. Det mesta hon köpte var tobak, kaffe, socker och kläder till fångarna. Och när hon själv inte räckte till, engagerade hon andra kvinnor. Besöken växte från henne själv till hela bussar med kvinnor som besökte libanesiska, egyptiska, sudanesiska och jordanska fångar.

När fångarna flyttades runt, gick hon raka vägen till Röda Korset och bad om att de ska ta reda på vart hennes "söner" hade flyttats. Trots att hennes Jaber frigavs i en fångutväxling 1999. När hon förbjöds att besöka fångarna gick hon till domstol och kämpade för att få besöka dem.

Nu är Um Jaber fånge själv, i ett stort frilufts fängelse som heter Gaza. Det var länge sen hon kunde besöka någon av sina söner som hon aldrig födde och som hon kan namnen på en och en, deras sorger, bekymmer och allt annat som angår dem. Men varje måndag inställer hon sig i en demonstration för de politiska fångarnas befrielse. Och varje måndag, påminner hon om de politiska fångarna som har andra nationaliteter.

"Glöm 1948! Glöm 2000-talet! Den som håller ut längst, kommer att segra bäst!", säger denna märkliga 80-åring.