Libanon vid ett vägskäl

Montståndets blod... av Omayya Joha

Det finns en hel del nyheter från Libanon, eller borde finnas det i alla fall. Jag märker en viss trötthet hos media. Obegripliga notiser är allt som blir kvar, när det politiska kaoset i Libanon fortsätter.

Det är en massa ovärdiga och obegripliga uttalanden från framför allt Walid Jumblat. Jag har aldrig sett eller hört karln uttala så många obegripliga oförskämdheter på så kort tid. Det mest bisarra jag hört honom säga är: "Den som kommer på tanken att tala med oppositionen förtjänar en avrättning…eh… en politisk avrättning…"

Och Samir GaaGaa hakar på obegripligheterna. Det är som om dessa två, plus Fuad Seniora och Saad Hariri, inte förstår allvaret i situationen, eller väljer att inte förstå, utan fortsätter att satsa på amerikanskt och franskt stöd, mot majoriteten av sin egen befolkning.

Sorgligast av allt är Amin Gemayel, som inte ville förlora delvalet till parlamentet, för att hans eget hus inte skulle stängas ute från Libanesisk politik. Hans släkt har varit en del av den libanesiska politiken i minst 6 decennier och han kan inte fatta, att det inte ska finnas en Gemayel i den libanesiska politiken på högsta nivå. Han hoppas på att väljas till president senare i höst. Men hans utsikter ser väldigt svarta ut. Det som är ännu svartare, är att han och andra som tillhör dessa klaner som haft monopol på politik och resurser i lilla Libanon, inte förstår att det handlar om Landet, och inte om deras hus och deras klaner.

Vad kan Jumblat, GaaGaa, Hariri, Seniora och Gemayel sätta emot när mer än hälften av Libanons folk har kommit till en grad av politisk mognad som gör att de tänker annorlunda?

Jag vet inte hur många procent av de kristna det handlar om exakt, för det vet inte ens libaneserna eller de kristna själva, men en stor del av dem ingår i oppositionen i Libanon idag. Man vill inte ha Libanon som en lydstat till USA. Man vill inte ha en förnedrande uppgörelse med Israel.

Många av dem som säger så, beskylls för att gå i Syriens och Irans ledband. Men om man tänker efter lite, varför skulle större delen av Libanons kristna välja att gå i Syriens och Irans ledband? Vad har de gemensamt med Syrien och Iran? Ingenting.

Detta är ett påstående som enbart syftar till att misstänkliggöra alla som vill ha en förändring. Ett meningslöst sätt för att hindra en demokratisk utveckling i Libanon som aldrig sett mera möjligt än idag. När Shiamuslimer, maroniter, en del av druserna och sunnimuslimer och även Tashnakpartiet där alla medlemmar har kristet armeniskt ursprung väljer att gå samman för att värja sig mot Rice, Bush och den amerikanska ambassadörens syrelse i Libanon, bör både andra libaneser och omvärlden respektera det.

Tydligare än någonsin kan man se en politisk linje i det som sker och inte den etniska eller religiösa minoritetens tillhörighet. Libaneser av precis alla slag är idag representerade i oppositionen.

Frankrike bör sluta lägga sig i Libanons inre politiska angelägenheter för det ses i Mellanöstern som representant för hela EU. Och USA bör, i demokratins namn som de predikar så kostsamt, låta libaneserna själva välja sin president, utan att komma med tre olika besked om dagen, så som man gjorde igår. Tre olika och motstridiga amerikanska uttalanden om USA:s syn på en grundlagsändring i Libanon som skulle underlätta valet av en ny president, och som godkänts av den högsta kristna religiösa ledarskapet i Libanon, Patriark Sfair.

Om man misslyckas med att välja en president, kommer Libanon att gå i småbitar. Och denna gång, går stridslinjen rätt igenom de olika religiösa minoriteterna. Den vanlige libanesen har ingenstans att fly. För hans bror eller hans närmaste granne kommer att vara hans fiende. Den enda förhoppningen är att de flesta libaneser aldrig faller tillbaka och börjar skjuta på varandra. För de vet att det inte leder någonstans. Men några har hållit på och rustat sig ganska länge nu!