Satr, eller att famla i blindo

Abd al-Halim Hafez

Ett av dem mest använda arabiska orden är "Satr". Det betyder "Att skyla". Ett av Guds 99 arabiska namn är "Sattar", skylaren. Vad är det man skyler? Ja, allt helt enkelt. Att skyla sin och andras nakenhet, svaghet och svårigheter är varje muslims plikt. Därför har vi så bråttom att begrava våra döda. Svagare och mer utlämnad kan man inte vara, än när man är död. Därför är det satr som gäller, begravning samma dag.

Men att vi använder dessa uttryck i tid och otid betyder inte att vi följer dem. Vi araber är nog världsbäst på skvaller.
Satr förbjuder ju oss att tala öppet om det som är viktigt att tala om. Därför pinas vi och håller tyst. Skvallrar och viskar en hel del och sedan spricker vi och spyr ut det mesta vid helt fel tillfälle. Men det mest sorgliga är att vi för det mesta famlar i blindo. Vi vet inte så mycket därför att de flesta gör sin plikt och skyler. Biografi och självbiografi är så gott som okänd än idag i den arabiska litteraturen. För vad ska man skriva om? Allt är ju hemligstämplat. Automatiskt. Och är det inte det, får man spott och spe för att man avslöjat.

Vill man bli utvisad och utfryst behöver man bara tala illa om sina föräldrar. Ingenting kan få en i värmen efter det. Vill man bli bespottad ja då behöver man bara tala illa om en död person.
Och om man inte får tala om hemligheter, sånt som inte alla andra redan känner till, och om man inte berättar sådant som det inte är meningen att berätta, är det meningslöst att skriva biografi eller självbiografi.

I trettio år har jag hört rykten att Abd al-Halim Hafez, en av arabvärldens största sångare, död sedan 1977, hade ett kärleksförhållande med en hemlig kvinna. Nu, trettio år senare bekräftas ryktet. Kärlekshistorien har en 40-50 år på nacken.
Han var alltså inte homosexuell, han älskade en gift kvinna som hette GiGi och som, när hon skilde sig och skulle gifta sig med Halim, dog i leukemi. Men än idag, avslöjar man inte hennes efternamn. GiGi är kanske inte hennes förnamn heller.

Men äntligen, Halims belharzia fick sällskap av hennes leukemi och hans sånger blev plötsligt mycket mer begripliga. Jag har hört dem tusentals gånger förut men aldrig riktig förstått vad han egentligen sjöng om. När man hör dem i den ordningen de kom, kan man inte annat än förstå att kärleksförhållandet var ett faktum. Hans sånger var under lång tid en spegling av de ohyggliga omständigheterna som omgav en enorm kärlek mellan två olyckliga personer.