The Yacoubian Building, en seger för yttrandefriheten

Igår ringde en kompis och tipsade om att tevekanalen "mbc" skulle just visa "The Yacoubian Building". Gissa om jag blev glad. Som ensamstående mamma har jag varit på bio en hel del gånger de senaste åren men då har jag sett "Bilar", "Spiderman" och "Shrek" etc…

Men igår såg jag den till sist. "The Yacoubian Building" och blev så himla glad. Jag menar inte att filmen är en komedi precis, tvärtom. Det är en ångestladdad historia som sätter fingret på flera inflammerade sår i Egypten och delvis även i andra arabiska länder.

Den enda ljuspunkten i filmen är Pascha Dosouqi, en kvarleva av Egyptens gamla dagar som inte hittar sin plats i dagens samhälle. Som sörjer eländet i sitt hemland, vägrar finna sig i det och som trots allt insisterar, när det kommer till kritan, att bete sig som det anstår en "Paschas barn", då det egentligen var hans far som var den siste att bära titeln. Medan hans syster beter sig så som resten av Egyptens barn, när hon kör ut honom från hus och hem och processar mot honom för att förklara honom som oansvarig för att lägga vantarna på den lilla spillran av förmögenhet de har kvar.

Å andra sidan, visar man hur nya förmögenheter byggs upp, av de styrande i Egypten, där politiska poster säljs för sjusiffriga belopp och där det mesta av pengarna dras in på narkotikahandel, av de mest fromma i samhället. Hyckleriet och korruptionen är precis så flagranta och så omfattande som folk i allmänhet misstänker att de är.

Att man fick ihop filmen, att den blev av och att den kunde visas i Egypten, är en bedrift. En förkrossande seger för yttrandefriheten.

Det är inte alltid man får visa hur Egypten dödar sina barn, bokstavligen eller bildligt. Från foster inne i rättslösa kvinnors livmoder, till universitetsstudenter som kränks och torteras så av polisen, att de förvandlas till hämnande terrorister som ställer till med blodbad mitt i centrala Kairo.

Och vad jag vet så är det även första gången som man skildrar homosexualiteten i ett arabiskt samhälle. Om än tafatt och fördomsfullt, så har det i alla fall fått plats både på den stora duken och i den öppna debatten.

Det blir inte sämre av att filmen slutar med att de två minst förstörda individerna, Dosouqi och hans hembiträde, trots en stor ålderskillnad och gigantiska klasskillnader till slut hittar varandra. Och det som förenar dem är en oförstörd förmåga till kärlek, och ett främlingskap i det egna hemlandet.

Den som säger att det inte går framåt har fel. Framsteg görs på väg mot öppenhet och yttrandefrihet. Det gäller bara att se dem, tro på dem, och stödja dem.

Och till slut vill jag bara nämna, att tevekanalen "mbc", en av de första tevekanalerna som visar filmen för allmänheten är ägd av saudierna.