Den som kunde befria mänskligheten

Den som kunde befria mänskligheten från sin sömn och sina vanföreställningar.

Araber och muslimer är terrorister. Västerlänningar är civiliserade och demokratiska.

Ja, Israel har tydligen använt bomber som innehåller anrikat och/eller utbränt uran mot libanon.

Uran har tydligen ingått i bomer och missiler ganska länge. Det är bara jag som ha missat det. Nu minns jag att jag hört det för länge sedan i samband med kriget i Irak men jag har nog inte orkat ta in det. Nu vet jag inte om jag orkar ta in att uranet har fallit knappt en kilometer från min familjs bostad i Beirut. Att de har andats in det... att det har trängt igenom deras kroppar... det är sådant som ingen människa ska behöva konfronteras med, än mindre ta in.

Harwell laboratory i Oxfordshire har hittat strålning i två jordprover från byarna al-Khiam och al-Tiri i Södra Libanon. Om Beiruts södra förorter utsattes också för det, återstår att se. Men det är mycket troligt att just så skedde. De enorma missilerna som raserade höghusen och trängde ner i marken för att komma åt tunnlar och bunkrar, tros vara just dem som innehåller uran.

Till saken hör att tredje kapitlet i Genevkonventionen förbjuder dessa vapen. Men den är äldre än den nya tekniken och äldre än uranet. Så uran, anrikat eller utbränt, står inte nämnt där.

Och även om det gjorde det, skulle det inte ha ändrat något för varken Israel eller USA har undertecknat den. I palestina såras folk av splitter som fortsätter att bränna och härja inne i kroppen långt efter det att patienten kommer till sjukhus. Läkarna är förtvivlade.

Fritt fram är det bara. Fritt fram för allt möjligt så länge det drabbar araber och muslimer bara. De ska ju befrias och demokratiseras. Kosta vad det kosta vill. Om det så innebär utrotningen av varenda jävla arab och muslim...

Anrikat uran i Israeliska bomber mot Libanon

"Guitar" av Ghassan Kanafani

Fick just höra att Israel inte nöjde sig med att använda fosfor och klusterbomber under det sensaste kriget. Jordprover har tagits från södra Libanon till ett labb som anlitas av engelska försvarsdepartementet och där han man kommit fram till att Israel har använt bomber som innehållit anrikat Uran.

Uppgifterna kommer just i natt från al-Jazira som i sin tur citerar The Independent. Uredning pågår och ännu fler svar får vi den 15 dec.

Frågan är, vill veta det? Och ... vad ska vi göra med den vetskapen?

Har vi kommit dit hän att man låter bli att använda en stor atombomb och istället använder många pyttesmå? Och hoppas och tror att grannarna är så ofattbart dumma att de inte kommer att märka nåt?

Så ohyggligt. Det här får bara inte vara sant...

Det finns hopp, herr Kanin

Esmatt Morra Plagierar Picasso

Min kollega I ringde och vi sa samtidigt:

"Lova att inte slå ihjäl mig!"

Sedan skrattade vi. Nej, ingen ska bli ihjälslagen. Åtminstone inte jag. För Jag hade inte gjort fel när det gäller de felaktiga tidkoderna i det egyptiska programmet. Det hade någon ANNAN gjort, för en gångs skull. Det förstod jag när I upprepade det för trettionde gången i rad.

Grabben vaknade och förstod att han hade missat sitt Halloweenfirande men sa bara. "Tur att du inte väckte mig, mamma. Jag hade nog inte orkat."

Men på kvällen kom hans kopisar och hämtade honom till en fest här i grannskapet. Det var Halloweendisco. Dans, mat och spökerier tills alla storknade. Och någon vuxen hade gett honom ett stort ljus i form av en pumpa och ett snövitt skelett. Han tände det när han kom hem och kröp ner i soffan bredvid mamma.

Det var nog inte så illa ändå. Även om man inte vill ha Nalle Puh komma farande genom luften jämt.

Det finns hopp, herr Kanin, även för olycksfåglar som du och jag.

PS: "Kvinnor emellan" kommer att sändas i repris med rätt tidkod, så fort det låter sig göras

Herr Kanin, jag känner igen mig

"Um", Mor

"Vad vore min dag utan en smärre katastrof?" sa herr Kanin när Nalle Puh kom farande genom luften med hela sin kroppshydda och landade på honom.

Ja, var vore min dag utan en smärre katastrof, säger jag.
De flesta små katastrofer kan man leva med. Men när hela Sverige kan se ens katastrofer är det inte roligt.
Mitt älskade program "Kvinnor emellan" från Egypten sändes med fel tidkod. Bandet jag översatte var inte sändningskassetten. Texterna hamnade på fel ställen. Ber om ursäkt, fast felet är kanske inte enbart mitt.

Tekniken kan ställa till det och allt möjligt annat. Halloween till exempel.
Ansträngde mig till max här om dagen för att hinna med och köpa en ny dräkt åt min pojke för den gamla var för liten. Nya ansiktskritor så att han kan få måla sig och se hur läskig ut som helst.

Och så kom Halloweenfirandet i skolan medan min pojke ligger i sängen med hög feber och huvudvärk. Snart kommer han att vakna och inse att han missat Halloween. Vad tror ni kommer att ske? En smärre katastrof som jag kommer att få äta upp länge.
Vem vet, jag kanske kan ordna en egen Halloweenfest hemma och bjuda hit några av hans kompisar. Bjuda på svart tårta dekorerad med knallröda flugsvampar.

Halloweens alla osaliga andar, förskräckliga spöken och rörliga kadaver, hjälp mig!!!

Och detta fridfulla land

"Frihet"

Regn
Mörker
Och detta fridfulla land*

Mitt namn är elden
Ordet som förvandlar mig
Till aska är hans

Min ledsagare
Har två ansikten
En frånvarande
Och en närvarande

Och han har hundratusen
namn

* Koranens nittiofemte sura

Fikonträdet, tredje aya

Att skriva en Nation

Naguib Mahfouz

Echnaton

Går det att skriva ihop en nation? Ja, det anser jag. Om nationen finns där och låter sig skrivas. Om kärleken till den finns. Om den är så djup att den förmår gräva ner sig i dess rötter för att uppleva den från begynnelsen till nuet. Och om kärleken inte sträcker sig till den egna nationen bara, utan sträcker sig till att omfatta hela människosläktet. Annars blir uppdraget omöjligt. Eller så blir resultatet skevt, felaktigt, banalt och urtråkigt. Att skriva en nation är att skriva mänskligheten. Eller så kan man lika gärna låta bli.
Det gjorde Naguib Mahfouz. Brilliant.
Han började skriva ihop Egypten från faraonernas tid till modern tid. Såg den glida honom ur händerna. Såg den förgöra honom. En av dess barn stack honom med en kniv i nacken.
Men han gav inte upp.
"Det som skrämmer mig", säger en teaterman från Egypten som för första gången lämnade Mahfouz gestalter och ägnade sig åt författaren själv, ställde honom på scen, i egen hög person, "Det som skrämmer mig är att Naguib Mahfouz inte nådde fram till den där ynglingen. De som nådde fram var de ignoranta, idioterna.

O min broder,

kom till den ljuva källan

Betrakta mig

då jag badar inför dina ögon

min böljande, våta mantel som

smyger sig tätt intill kroppen,

glänsande i ljuset

Kom och betrakta mig,

du min broder

Ur Echnaton: Sanningssökaren

I översättning av Ulla Eriksson

Alhambra bokförlag

K special
Naguib Mahfouz i Kairo
Fredag den 27 oktober 2006
Kl. 20.00SVT 2

Livsutrymme och rörelseutrymme

"malak", ängel, på arabiska

I staden Sharm al-Shaikh stannade jag upp en kväll och tittade mig omkring. Nej, jag hade inte fel. Det fanns bara män ute. Jag gick runt och tittade och tittade och ansträngde mig men där fanns inte en enda kvinna. Köplusten försvann. Det blev inget guldhalsband.

Det blev bara en massa tankar.
På hotellet var det bara män som arbetade, från managern till servitörerna till städarna. Inte en lokalkvinna så långt ögat når. Och jag menar verkligen inte en enda kvinna.
När vi åkte genom Sinai såg vi en och annan beduinkvinna sitta under något skynke.

En och annan egyptiska från medelklassen, som var där på semester som jag, i den fina hotellorten en bit från det ursprungliga samhället, blängde på mig där jag gick i min långa Gallabia, en lång vid klänning av bommull. Den var så tunn att den kändes som en andra hud. Den var skön och sval och lämnade armarna bara. Och viktigast av allt, den var vid nog att räcka runt min mage, i graviditetens åttonde månad.
Min Gallabia var provocerande. Den bärs av kvinnor från folket och absolut inte på stranden. De kvinnorna kommer sällan till någon strand och aldrig till Sharm al-Shaikh. Det hade jag inte tänkt på när jag köpte fyra stycken som jag tvättade och använde oavbrutet. Kläder inköpta i Sverige gick ju inte att använde i 40 och 50 graders värme. Och där gick jag, skräckbilden av fallahi, bondstilen, raka motsatsen till chic och sofistikerad. En stygglese i egyptisk miljövänlig bomull.

I Alexandria hade jag svårt att gå. Trottoarerna var ockuperade av hundratals kaféer som var avsedda för gubbarna och det var skamligt att passera bland gubbarna. Lokala kvinnor försökte avråda mig från att göra det i alla fall. Men på körbanan kunde man inte gå om man vill komma därifrån med livet i behåll. Så jag brydde mig inte om gubbarna, deras bord och vattenpipor. Jag gick där och flyttade de inte på sig knuffade jag gärna till dem.
Denna känsla av brist på livsutrymme och rörelseutrymme var chockerande och jag har många gånger försökt beskriva den och bearbeta den.
Nu äntligen hör jag en egyptisk kvinna uttrycka samma känsla med exakt samma ord:
"Hemmet är den enda platsen där du kan känna dig säker. Det är lika bra att du aldrig går ut."
Det är det som männen ville säga med sina kaféer på trottoarerna och sin vansinniga bilkörning överallt. De understryker det när de inte väjer för en kvinna och aldrig öppnar en dörr eller hjälper till med något överhuvudtaget.
Vill ni veta hela historien?
Titta på "Kvinnor emellan"
torsdag den 26 oktober 2006 kl 19:30

på Kunskapskanalen.

Ahmad Adawiya, "Aátshan", Törstig

Mawwal, en sorgesång

Törstig…
Törstig…

Den ena stranden är min farbror
Den andra stranden är min morbror

Jag kommer till ert hav
Men ingen och inget fyller min bägare

Det är nog min lott
Att dyka ner i kärlekens hav
Att hämta upp botemedel åt alla andra
Och glömma mitt eget

Hakim, "Hasib", ta det varligt

Ta det varligt med oss, o, tid
Är det verkligen så? Är det redan över?

Sorgen har fått oss att gråta så länge
Får något att växa inom oss och vråla
O, jag skulle vilja skrika ut det
Det som gör så förfärligt ont
Jag är väl en människa, jag med, eller?

Tiden går bara runt
Tiden har dömt oss att le
Oavsett hur mycket gråt ögonen bär på
Att gå sönder utan att någonsin klaga


Var barmhärtig, kära tid
Ta det varligt med oss
Någon gång kan du väl gottgöra oss
Låt oss få vila ut om så för en enda natt
I detta långa liv
När ska denna lidandets väg ta slut?

Vägen är trång och oåtkomlig
Kantad av grymhet och eld
Som äter sig djupare in i våra sår

Hela tiden planterar vi kärlek
För att sedan odla sorg och bitterhet

Det är för många som klagar
Det är för många som aldrig får uppleva godhet
Det är för många som söker efter hopp
I främmande trakter
Det är för många som gråter
Vad ska ångern tjäna till?

Livet snurrar runt med oss alla
Ligger alltid flera steg före

Grymheten och elden
äter sig djupare in i allas sår

Det är för många som planterar kärlek
För att sedan odla sorg och bitterhet

Vi har gått vilse i din oändliga natt
O, tid
Dricker ur din beska bägare
Gång på gång utan att klaga
Lidandet och smärtan
Har vi lärt oss att leva med

Måste du låta oss gå barfota
Över denna törnbelagda väg

Grymheten och elden äter sig djupare in i allas sår

Eid al-Fitr

I Guds, den barmhärtige Förbarmarens namn

Det är Eid al-Fitr imorgon. Du går som en skottspole. Du har bakat hundratals bullar hela dagen. Du skaffar köttet till kibbe. Du ger oss våra paket. Jag lägger mina helgkläder på sängen. Viskar i ditt öra: "Tack för färgerna, pappa!" Du skrattar och sätter pekfingret mot läpparna. Sedan pekar du mot mor. Ja, inte väcka den björn som sover.
Tidigt på morgonen går vi alla till begravningsplatsen med blommor, rökelse och saknad. De döda ska också fira, säger du när jag frågar.
Sedan går vi och hälsar på hos de äldre. Korta stunder bara hos var och en av dem.
Sedan går vi hem. Du lagar mat och grillar och sjunger och ja, de börjar komma. Alla dem som vi älskar. De sitter på stolar, på kuddar som du lagt ut på golvet, i vardagsrummet, i köket och ute på gården. Och jag är så lycklig. Du kommer att vara med oss i flera dagar i sträck. Det händer så sällan… På kvällarna sitter du och dina kompisar och underhåller oss med historier om ert bus när ni var barn, medan de äldre fyller på med små detaljer. Jag har så svårt att se dig som en tioåring, som en sjuåring. Du är ju min stora starka underbara pappa. Den enda pappan jag känner som kan baka bröd och bullar och laga kibbe och annat.
Sedan säger någon något, och ni börjar gråta, alla vuxna. Ni skickar oss barn i säng och fortsätter firandet med tysta tårar över den där Palestina igen. Jag tror att dessa tårar har en hemlighet som jag en dag ska föstå. Jag vet bara att det har med något som heter Palestina att göra. Och jag börjar hata den. Det var ju så bra fram tills det magiska ordet uttalades. Nu känner jag till hemligheten, pappa. Men jag är så långt borta. Och jag har ingen begravningsplats att gå till. Din grav och alla andras skövlades med bulldozrar. De tog bort ytan som vi levde och dog på med bulldozrar. Det är hemligheten i ett nötskal. Men jag har gett er nya gravar.

I ögonen. I orden. Vila i frid, allihop.

Den bästa av förrädare

Att översätta är förräderi. Det har man hört och läst förut. Hur är det att ha förräderiet som födkrok? Lika svårt som att försöka svälja krossat glas ibland och ibland är det smärtsamt och underbart som vore det ett länge efterlängtat kärleksakt.
Man är hela tiden medveten om vad man håller på med. Man gör sitt yttersta för att slipa förräderiet, behärska det till fulländning. Att försöka göra det så genomskinligt som möjligt, så hal som möjlig att ingen känner dess grova, raspiga yta.
Men ganska ofta är det ljuvt också. Plösligt konfronteras man med ord som man vet är mycket större än en. Man har inget annat val än att låta sig förföras, ryckas med, förloras för att sedan mödosamt släpa sig tillbaka till vardagens gråa tristess.
Jag lämnade ifrån mig en översättning av ett program för SVT undertext idag. Och fick ångest. Plötsligt insåg jag att det kommer att dröja länge, länge innan jag får översätta något i närheten av detta.
Det var en sufi-konsert med Shaikh Hamza Chakkor och hans sufibröder från Damaskus. Shaikh Hamza tillhör Mawlawiorden. De så kallade virvlande Darwisherna.
Och texterna? De virvlar också. Dansar iväg med själen till trakter så höga att man blir rädd. Oj, då! Telefonen ringer, pojken min försöker få mig tillbaka till jorden men det dröjer. Jag är kvar där uppe.
"Du har vant oss vid det goda, må det fortsätta komma oss till del." Sjunger det i huvudet. "Vid Din dörr hittade jag det vägledande Ljuset."

Ja, ja, ungen skriker högre och högre i mitt öra. Men jag riskerar inte bli avrättad som al-Hallaj, som sa så stygga saker som "Jag är Sanningen" och "Min kaftan täcker ingenting annat än Gud". Stackars al-Hallaj som bokstavligen dansade, virvlade fram, med sina kedjor och sin kaftan till avrättningsplatsen. Hans kärlek ledde raka vägen till tortyrkammaren och senare till döden.
Ett och annat skällsord tål jag väl höra av mitt barn. Det är ingenting jämför med det som mästarna fick utstå. De som ägnade sig åt att hitta Gud genom kärleken, så bokstavligt att de förlorade livhanken på kuppen. Jag kan inte ens kalla mig amatör, knappt en flugskit i den vida världen av ord, virvlande dans och tillbedjan, där människa och Gud smälter samman genom dikten, genom dansen, genom kärleken till en annan som fungerar som en länk mellan en själv och Skaparen.

Och min översättning? Knappt i närheten av detta oerhörda. Av Sanningen. Av Ljuset. Men det får duga. Ingen annan kunde ha gjort det bättre. Det vet jag. Ty jag är en av de bästa av förrädarna!!!

Missa inte Inför Eid al-Fitr

SVT2 söndagen 22 oktober

kl 22:15

Ramadan, Frossandets heliga månad

Inledningssuran i Koranen

al-Fatiha

Säga vad man vill om Profeten Muhammad. Men någon ointelligent person var han inte. Tvärtom. Många gånger häpnar jag över det insiktsfulla, det skarpa och oerhört begåvade i det han sa. Han var helt enkelt en människa långt före sin tid. Jag undrar hur han hade varit om han fanns bland oss idag. Vem skulle kunna vara jämförbar med honom?
Ingen aning. Det är ju bara en hypotes. Men jag vet vad jag skulle jämföra oss, hans efterföljare med.

Jag tänker på plågan Ramadan, jag menar den heliga månaden Ramadan. Det profeten ville var ju att muslimerna skulle känna på hungern för att kunna identifiera sig med de fattiga. Man skulle stå ut med hunger och törst för att uppfostra sin personlighet,

sin vilja.

Hur är det med Ramadan idag? Jo, man frossar i teveserier dygnet runt. Man frossar i bjudningar och fester. Det är en frossandets och hänsynslöshetens heliga månad. Från vanligt folk som frossar i alla möjliga rätter och drycker nätterna igenom till handlare som skinnar sina fattiga kunder så långt det går och går det inte så får de väl vara fattiga. De får vara utan mat. Så är det idag i många muslimska länder. Och de som har råd? Jo, man bryter fastan med soppa, sedan är det varmrätter, sedan sötsaker, sedan frukt, etc. från det att solen går ner tills den går upp igen. Här i lilla Sverige går mathandeln upp med drygt en miljard under Ramadan.

Priserna på olika matvaror går upp så mycket i en del muslimska länder nuförtiden under Ramadan att vanligt folk inte har råd att köpa vanlig mat. Marockanerna t.ex. har inte råd att köpa fisk idag. Trots att landets kust är 3000 km lång. Jag vill inte föreställa mig hur de fattiga i Egypten har det. Där har de ju inte råd med mat hela året och trots det går priserna upp i Ramadan. När en känd dansös och skådespelerska dukade långa bord med mat på gatan för fattiga att bryta sin med, för några år sedan, tog det hus i helsike bland landets religiösa ledare, för att dansösens pengar inte var "rena", således var hennes mat oren också. Hungern har ingen lag, mina herrar. Att dansa ihop pengar till mat till fattiga är långt mera hederligt och rent än att stjäla ifrån dem. Och ni, fattiga muslimer, när genomför ni en Ramadanrevolution? Det var ju en av våra förfäder som sa: "Det förvånar mig att den som inte hittar mat i sitt hem, inte går ut bland folk med ett svärd

i sin hand."

I BEGYNNELSEN VAR JAG

Den kallaste platsen i Universum

Köttet skriker efter sitt eget stoft
Som ju, när det sprids,
fogar samman tomhetens
olika tomheter

För ung för att ligga som en dimma
över det omöjligas sjö
för gammal för att jaga chimärer
över historiens gula, knastriga slätter

Instinkten allena må vara mitt rättesnöre
Jag tror inte på eldens riktning
och tror inte heller på

vindens slumpartade, vilsna vandring

I begynnelsen var ordet
I begynnelsen var blodet
I begynnelsen var jag