I Guds, den barmhärtige Förbarmarens namnDet är Eid al-Fitr imorgon. Du går som en skottspole. Du har bakat hundratals bullar hela dagen. Du skaffar köttet till kibbe. Du ger oss våra paket. Jag lägger mina helgkläder på sängen. Viskar i ditt öra: "Tack för färgerna, pappa!" Du skrattar och sätter pekfingret mot läpparna. Sedan pekar du mot mor. Ja, inte väcka den björn som sover.
Tidigt på morgonen går vi alla till begravningsplatsen med blommor, rökelse och saknad. De döda ska också fira, säger du när jag frågar.
Sedan går vi och hälsar på hos de äldre. Korta stunder bara hos var och en av dem.
Sedan går vi hem. Du lagar mat och grillar och sjunger och ja, de börjar komma. Alla dem som vi älskar. De sitter på stolar, på kuddar som du lagt ut på golvet, i vardagsrummet, i köket och ute på gården. Och jag är så lycklig. Du kommer att vara med oss i flera dagar i sträck. Det händer så sällan… På kvällarna sitter du och dina kompisar och underhåller oss med historier om ert bus när ni var barn, medan de äldre fyller på med små detaljer. Jag har så svårt att se dig som en tioåring, som en sjuåring. Du är ju min stora starka underbara pappa. Den enda pappan jag känner som kan baka bröd och bullar och laga kibbe och annat.
Sedan säger någon något, och ni börjar gråta, alla vuxna. Ni skickar oss barn i säng och fortsätter firandet med tysta tårar över den där Palestina igen. Jag tror att dessa tårar har en hemlighet som jag en dag ska föstå. Jag vet bara att det har med något som heter Palestina att göra. Och jag börjar hata den. Det var ju så bra fram tills det magiska ordet uttalades. Nu känner jag till hemligheten, pappa. Men jag är så långt borta. Och jag har ingen begravningsplats att gå till. Din grav och alla andras skövlades med bulldozrar. De tog bort ytan som vi levde och dog på med bulldozrar. Det är hemligheten i ett nötskal. Men jag har gett er nya gravar.
Tidigt på morgonen går vi alla till begravningsplatsen med blommor, rökelse och saknad. De döda ska också fira, säger du när jag frågar.
Sedan går vi och hälsar på hos de äldre. Korta stunder bara hos var och en av dem.
Sedan går vi hem. Du lagar mat och grillar och sjunger och ja, de börjar komma. Alla dem som vi älskar. De sitter på stolar, på kuddar som du lagt ut på golvet, i vardagsrummet, i köket och ute på gården. Och jag är så lycklig. Du kommer att vara med oss i flera dagar i sträck. Det händer så sällan… På kvällarna sitter du och dina kompisar och underhåller oss med historier om ert bus när ni var barn, medan de äldre fyller på med små detaljer. Jag har så svårt att se dig som en tioåring, som en sjuåring. Du är ju min stora starka underbara pappa. Den enda pappan jag känner som kan baka bröd och bullar och laga kibbe och annat.
Sedan säger någon något, och ni börjar gråta, alla vuxna. Ni skickar oss barn i säng och fortsätter firandet med tysta tårar över den där Palestina igen. Jag tror att dessa tårar har en hemlighet som jag en dag ska föstå. Jag vet bara att det har med något som heter Palestina att göra. Och jag börjar hata den. Det var ju så bra fram tills det magiska ordet uttalades. Nu känner jag till hemligheten, pappa. Men jag är så långt borta. Och jag har ingen begravningsplats att gå till. Din grav och alla andras skövlades med bulldozrar. De tog bort ytan som vi levde och dog på med bulldozrar. Det är hemligheten i ett nötskal. Men jag har gett er nya gravar.
I ögonen. I orden. Vila i frid, allihop.
No comments:
Post a Comment