Helvetet är äntligen över

Från och med imorgon klockan 08:00 är min grabb välkommen till en privatskola, med sin växtvärk och allt! Helvetet med Kvarnbäcksskolan är definitivt över. Inget mer tjafs om vad han får äta som barn med muslimskt påbrå, ingen mobbning eller utbränd personal och inget gnäll om brist på resurser.

Sorgens överflöd

Isamael Shammout, Motherhood

Vissa dagar borde man få slippa vara med om, helt enkelt. En sådan dag var måndagen den 28 maj. Då skrek jag oavbrutet mellan klockan 12:30 och 14:00. Anledningen? Ett samtal från min sons nya fröken.

Hon frågade mig om jag kunde följa med min son på klassutflykten till Skansen nästa vecka. Jag hade gärna gjort det. Det ville jag verkligen. Men nu råkar jag vara sjuk och kan inte ens lova mig själv något för ett par timmar framåt. Därför kunde jag inte lova henne något på stående fot.
Då fick jag höra att min son inte skulle få följa med på klassutflykten om jag uteblir. Anledningen? Att min son går långsamt!

Då tog det hus i helvete. När jag undrade om de inte kunde ha en vuxen till från skolan med sig, fick jag till svar att de inte har några resurser. Så, Haninge Kommun har ont om resurser, och då kan vilken sketen fröken som helst beordra en förälder, sjuk som frisk, att hoppa in och arbeta utan lön för att Haninge Kommun ska kunna utöka sitt överskott av våra skattemiljoner?

Ja, min son går kanske något långsamt. Han är väldigt kvick i huvudet men fysiskt sett är han en väldigt lugn och försiktig kille. Vill gärna se sig om och ställa frågor om skalbaggar och bilar och annat. Dessutom växer han just nu så det knakar. Byxorna som han kom in i förra månaden är för korta och för trånga idag. Skorna också. Han HAR ont i benen och i fötterna.
Det passar tydligen inte med frökens resplaner. För hon har prickat in tåg och buss till Skansen som hon inte ville missa för min sons skull.
Jag har aldrig tänkt på att klassutflykter för 8 åringar går i samma fart som formel 1 tävlingar.

Min son har gått i samma skola sedan förskoleklassen, alltså i tre år. Han har Alltid följt med på klassutflykter till stan och har aldrig ställt till med något bus eller försening eller annat. Därför faller hennes ord som en yxa mot mitt hjärta. Och gång på gång upprepar hon för mig att hon inte har tid att vänta och dra på honom. Det var som om hon glömde att hon talade med mig om mitt barn, mitt eget kött och blod.

Tårarna föll och faller oavbrutet sedan dess. Det får helt enkelt inte vara ett sådant överflöd av sorg i samband med våra barns uppväxt och skolgång.

Till saken hör att min son varit en av dem som drabbats hårt av röran och mobbningen i skolan. Nu när klassen har kommit genom den värsta tiden, och när de nu för första gången ska få göra något roligt ihop efter det att allt bråk lagt sig, blir min son utstött av självaste fröken.


Om jag inte följer med, får han inte göra det heller för hurtiga, turbofröken. Dumma jag som hela tiden trott att de flesta barn går faktiskt långsamt.

Tänker på barn som verkligen lider av något handikapp. Om min stora starka grabb med sin skarpa hjärna har det så himla svårt i skolan, hur går det då för de barn som har reella svårigheter?
Från och med imorgon stannar min son hemma. För resten av året. Nästa höst hoppas jag att han kan börja i en annan skolan. En skola som förhoppningsvis har en pedagogik som inte är inspirerad av Doktor Mengele.

Mellan takdropp och takränna

Fredsduvan, Omayya Joha

(bilden bör läsas som på arabiska, alltså från höger till vänster)

"Undvek takdropp och hamnade under takrännan", säger ett arabiskt ordspråk…
Hur man än rör sig idag, som arab, hamnar man under en störtflod av grumligt vatten. Varje val innebär ett val mellan en takränna och en annan. Takdroppens ljuva tid är oåterkalleligt förbi.

Har just vaknat av illamående och magsmärtor. Satt först käpprak i soffan med en kopp örtte och zappade fram till al-Jazeera, idiotiskt nog. Nyheterna där kan få vilken hästmage som helt att vändas ut och in.

Och plötsligt slog det mig i vilken knipa jag befinner mig. Rent intellektuellt. Och det slog mig att jag inte är ensam om det, utan har sällskap av åtskilliga miljoner.

Det som rullade fram på al-Jazeera var en inspelning med chefen för Fath al-Islam och det visade sig att han heter Shaker al-Absi. Bakom honom stod Fath al-Islams militära chef, och han heter Abu Ghuraira. Deras utseende gör det väldigt svårt att föreställa sig dem i Libanon. De hör mer hemma i bildmaterial från Afghanistan eller något annat dammigt ställe. Jag förstår inte att de kunnat röra sig i Libanon utan att väcka uppseende.

För att återgå till min intellektuella knipa, så består den av mina begränsade valmöjligheter idag, mellan den ena takrännan och den andra. För medan jag ännu inte vant mig vid tanken att behöva välja mellan sekulära palestinier som representeras av sådana som Muhammad Dahlan, den hänsynslösa makthungriga palestiniern som svassar för Israel och USA på sitt folks bekostnad (och som påstås äga en skyskrapa i Dubai, som han skaffat med medel som ingen vet riktigt vad han fått ifrån), och mellan religiösa ledare, som Ismail Haniye, som lever som de lär, och som inte stjäl förråder eller sviker… Det samma kan sägas om hela arabvärlden, valet mellan religiösa partier som drömmer om ett muslimsk kalifat, så som på medeltiden, och korrupta regimer som är så nersölade med skam och ovärdighet att det är nästan onödigt att gå in på någon vidare detaljerad beskrivning av dem...

Nej, eländet stannar inte vid den punkten, för nu inser jag att jag måste göra ett val mellan Hamas och Hizbullah på ena sidan och al-Qaida på den andra…De sekulära krafternas tid är också förbi.

Det är sekularismen som är i knipa, i hela Mellanöstern. Det finns knappt någon vänster kvar att tala om. Det som finns är korrupta sekulära krafter som inte tvekar att livnära sig på den lilla människans blod, och så finns det religiösa partier som har en stinkande kvinnosyn men som har en betydligt bättre människosyn och en klar hållning mot korruption och förräderi. Och så till slut, den yttersta mardrömmen. Al-Qaida, som vill införa Guds lag med svärdseggen eller slaktarkniven…

Och nu slår det mig något nytt, att jag och de åtskilliga miljonerna i Mellanöstern inte är ensamma. Under samma takrännor står USA, Israel och EU.För säga vad man vill om Hamas och Hizbullah, men deras syn på konflikten i Mellanöstern och mellan Islam och Väst, grundar sig på rätt och orätt. De är den judiska statens fiender, så som en ockupationsmakt och en förtryckarstat. Medan al-Qaidas hållning är rent rasistisk. De tevkar inte ens att skära halsen av muslimer som inte passar in i deras mall.

Kanske är det hela världen som befinner sig i en knipa, inte bara jag.

Libanon mellan al-Qaida och USA

Hassan Nasrallah

Sayyed Hassan Nasrallah talade ikväll. När Nasrallah talar, lyssnar jag! Med alla sinnen. Med hela kroppen. (Det är inte så att jag är kär i karlen eller ens vill leva i ett samhälle styrt av hans parti). Jag lyssnar noga på Nasrallah därför att han är den ende som talar sanning i Libanon idag. Och därför att han är den ende som har något att säga, till skillnad från de andras hyckleri.

Oavsett, vad man tycker om Nasrallah personligen eller om Hizbullah i allmänhet.

Hans lugn och hans lågmälda ton var ett dåligt tecken. Att han talade på dialekt, på sitt pojkaktiga vis, gjorde mig orolig. Men när han började skämta lite smått blev jag riktigt rädd.

Nasrallah talade ikväll så som han talar när läget är kritiskt.
Nasrallah talade ikväll så som han talar när katastrofen är ett faktum.

Han talade länge vitt och brett, om läget i Libanon, om de olika turerna i tjafset mellan regering och opposition och kallade till bildandet av något som han beskrev som "en räddningsregering, eller en undantagsregering". Men till slut, kom han till allvaret:

Det som händer i det palestinska flyktinglägret Nahr al-Bared, om den libanesiska arméns betydelse för ett sammanhållet Libanon, om "nygamla projekt" som att invadera och gå bärsärkargång i palestinska flyktingläger. Om de skrämmande minnena som vaknade till liv när han hörde unga libaneser tala om att "lägga Nahr al-Bared i ruiner".

"Det väcker skrämmande minnen från det förflutna! Moralen kräver av oss att betrakta Nahr al-Bared som vilken libanesisk by som helst. Vem skulle bomba sönder och utsätta 35 000-40 000 människor i en libanesisk by för bombardemang och attacker bara för att det inne i byn finns ett kriminellt gäng?", sa han.

Sedan kom han med några påståenden, det som jag helst inte ville höra. Bland annat sa han:

"Det finns de som sitter vid makten i Libanon idag, som har haft kontakter med Fath al-Islam, som förde hit dem, och som förde över pengar och vapen till dem!"

"Bush sa att man, i och med kriget i Irak, och i Afghanistan, fick möjlighet att slåss mot al-Qaida i Irak och Afghanistan, istället för i USA. De amerikanska planen med som landade i Beirut idag, gör Libanon till ett nytt slagfält mellan USA och al-Qaida!"

"Det är inte så att USA plötsligt börjat älska Libanon. USA gick inte ens med på ett eldupphör mellan Hizbullah och Israel i somras trots alla vädjanden om eldupphör. Det som USA gör idag är att förvandla Libanon till ett nytt Irak."

Ja, Sayyed Nasrallah. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du har fel! Men, dessvärre, tror jag att det du säger är sant den här gången också.

Konsten att vara palestinier

Ibrahim Noubani, Palestinska

Från ett flyktingläger till en annan. Decennium efter decennium. Vår tid har ingen tid. Våra åldrar räknas i före och efter. Och det finns alltid gott om före och efter. Före Katastrofen, före 1967, efter första intifadan, efter Osloavtalet, före…efter…före…efter…

Vår högsta dröm i livet är en värdig begravning. Och någon som finns där för att gräva en grav åt oss, för att skyla vår sista ensamhet.

Vi är inga människor. Vi är drömmen om mänsklighet. Vi lever i flock även när vi är avskurna från varandra. Som fjärilarna känner vi av när någon av oss har det svårt. Vi står inte ut med vår samhörighet. I vardagen avskyr vi varandra. I svårigheterna blir vi ett. En kropp med sex miljoner själar. Sex miljoner själar, fångna i en banal bild, eller en kliché, som i sin mest outhärdliga form, framställer en duva, en olivkvist eller en blodig hand.

Vi är fula, fattiga, bullriga, skojiga. Vi är ofta pinsamma, tragiska rättshaverister, men innerst inne vet vi och alla andra, att vi har rätten på vår sida. Ingen skrattar så gott som vi. Ingen gråter så bittert som vi. Inga ungar är så snoriga som våra ungar. Inga vuxna är så barnsliga som våra gamlingar. Inga andra är så uppgivna som vi. Inga andra är så fulla av hopp som vi.

Vi är inga nationalister. Vi slåss för att slippa bära vår nationalitet som en snara runt halsen. När någon av oss förnedras, förnedras vi allihop. När någon av oss såras, blöder vi allihop.
Det som håller oss samman är känslan av orättvisa och blodsmaken i munnen. Det som håller oss stående är vår heder. Vår vilja att stå som en klump i världens hals tills man inser, att vi inte nöjer oss med glömskan, att vi kommer att göra oss påminda, om det så tar tusen år.

Ränderna går visst aldrig ur

Palestinska flyktingar i Libanon

...

Jag har skakat av köld hela natten. Orsaken är inte bomberna och skjutandet i Gaza, inte Israels flygraider där och inte explosionerna i Nahr al-Bared heller. Det som får mig att skaka av köld är hundratals unga libaneser som demonstrerade i hamnstaden Tripoli igår och krävde att få vapen och den libanesiska arméns tillstånd att få gå in i Nahr al-Bared.

Plötsligt visar Libanon ett av sina ohyggliga ansikten. Den libanesiska statens största svaghet, är den lilla libanesens stöddighet och skjutglädje, alltid vid fel tillfälle.I somras invaderade Israel södra Libanon. Medborgarna i söder fick klara sig själva. Inga ungtuppar från norr eller andra ställen i Libanon krävde vapen eller erbjöd sig att gå söderut. Den libanesiska armén lyfte inte ett finger för att försvara landets medborgare i de sydligaste byarna eller ens i Beiruts södra förorter.

Men mot ett palestinskt flyktingläger som är kidnappat, ja, då är man beredd att skjuta och gå in. Och det har man gjort förut. På 1970-talet gick man in i palestinska flyktingläger, som Nabáa, Maslakh, Karantina och Tall al-Zaatar. Dessa flyktingläger finns inte längre. De raderades från kartan för gott. På 1980-talet gick man in i Sabra och Shatila, först kristen milis och ett par år senare var det Amal-milisen. Båda gångerna var resultaten förödande. Andra flyktingläger angreps, belägrades, sköts sönder och samman, svältes ut. Hade det inte varit för Hizbullah och vänstern som gjorde sitt yttersta för att stoppa slakten hade massakrerna räknats till många fler idag.

Unga libaneser har gått in i mitt eget hem. Väckte oss med pistoler mot tinningen även när vi bodde mitt i stan. Enda förevändningen var att vi var just palestinier. Om inte våra grannar hade lagt sig i, hade inte jag suttit här idag. Redan för länge sedan stod det klart för mig att det som knäcker Libanon, är dess oorganiserade medborgare som har för lite insikt, för stora egon och för kort stubin. För medan vänstern och faktiskt även Hizbullah arbetat hårt för att höja medvetenheten hos sina medlemmar, forstsätter de andra att vara vind för våg, att kräva att få vapen, för att skjuta åt fel håll. Alltid!

Vinnarna och förlorarna

Det som är kvar av kyrkan i min hemby, Suhamata, i norra Palestina

....

Vanligtvis går det att läsa, förstå och härleda skeenden och konsekvenser i det kvicksand som heter Mellanöstern. Men inte den här gången. Sakkunniga, gamla politiska rävar, unga representanter för lika unga organisationer, vanliga människor, alla stammar skamset och försöker åstadkomma några kloka ord om en situation som ingen, absolut ingen, kan bli klok på. Som om galesnskapen i det som sker, det obegripliga, beror på en brist i deras egna intellektuella förmåga. Men så är det inte. Inte den här gången.

Palestinierna i Gaza skjuter på varandra igen. Israel bombar, avrättar och hotar att avrätta Hamasledarna Khaled Mishaal och Ismail Haniye.

Under 80 år av avrättningar av palestinska ledare har Israel inte skördat annat än ännu bittrare fiender i arvtagarna till de man avrättat. Att avrätta några palestinska ledare hit och dit kan inte bespara Israel bekymren med ett folk man körde ut för att själva bygga sig en stat.
Och ändå, saknar man i Israel förmåga att inse detta.

I Libanon dyker en organisation upp i Nahr al-Bared från ingenstans, startar ett krig mot den libanesiska armén och håller befolkningen, 40 000 palestinska flyktingar, som gisslan. Ingen vet var de kommer från, var de har fått sina vapen ifrån och vad det är de är ute efter. Själv kunde jag inte annat än konstatera att talesmannen för Fath al-Islam kan omöjligen komma från ett palestinskt flyktingläger i Libanon. Han behärskar inte dialekten, helt enkelt.

Det enda som är uppenbart är att de vill destabilisera Libanon inifrån flyktinglägren. Libaneserna har varit kloka hittills och inte låtit sig dras in i ännu ett inbördeskrig. Då tvingas det på dem, och på palestinierna. Detta kan leda till en formidabel slakt på palestinier i Libanon. Det har skett förut och kan ske idag. Vem är det som tjänar på det? De som vill se kaos i Libanon. Och de är många.

Vilka är förlorarna? Samma gamla flyktingar som kördes ut ur sina byar och städer för sextio år sedan. Och deras barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Och libaneserna som ännu inte glömt det förra krigets fasor.

MIN BIKINI ÄR I FARA

Naji al-Ali, emanicipation på arabiska

....

Jag har redan laddat upp inför sommaren med en knallgrön bikini. Jag har köpt den, tvättat den och lagt den vördnadsfullt i lådan i väntan på ett första dopp.

Färgen valde jag omsorgsfullt. Den SKA var så iögonfallande som möjligt. Och jag har verkligen förberett mig på att bemöta de elaka blickarna från mina beslöjade systrar vid bassängen och vid sjöstranden.

Jag har verkligen känt mig illa tillmods när jag badat med min son medan mina beslöjade systrar blängt elakt och föraktfullt på mig. Och inte lite förbannad har jag varit. Jag har i hela mitt liv badat i bikini, både i Libanon och i Sverige och jag har inte lust att sluta med det för att en del tycker att jag bär mig skamligt åt.

Men så ikväll läste jag att Pia Kjaersgaard, ledare för Dansk folkeparti, vill att Danmark ska totalförbjuda muslimska sjalar. Och då känner jag en obetvinglig lust att åka till Botkyrka och shoppa. En och annan burka borde jag väl hitta någonstans. Sedan ska det kanske bära av mot Köpenhamn.

Men så tänker jag på min bikini. Hur sjutton ska jag bära mig åt??? En lysande idé börjar gro i min hjärna. Jag har nämligen en löjlig gardin som är så tunn och skir och genomskinlig att jag skäms för att hänga den för nåt fönster. Den känns helt meningslös.

...

MEN, om jag syr en burka av den, kan jag ha den ovanpå min knallgröna bikini och reta gallfeber på hela världen om jag så vill. Skirt, glansigt, snudd på osynligt tyg till burka ovanpå min knallgröna bikini… beslöjad och naken på en och samma gång… med tuttarna putande ovanför min halterneck bikinibehå och fläsket väl synligt genom burkaeländet… inte ett mikrogram silikon så långt ögat når… äkta muslimskt hull med celluliter och allt… Inte så dumt faktiskt. Inte alls dumt…

"Självmord är det enda som återstår"

Naji al-Ali

Ord från Gaza idag

"De slåss om en chimär.
En myndighet utan myndighet.
En regering som inte har något att regera med och inte något att regera över heller", säger en palestinier.

"Frukta Gud för det palestinska folkets skull!
Hamas borde lämna regeringen och återgå till motståndet mot ockupationen", säger en annan.

"När israeliska flygplan bombade i Rafah idag gjorde de ingen skillnad på en palestinier och en annan", säger en tredje.

"De är kollaboratörer allihop. De tjänar Israels intressen. De gör detta för att dra det palestinska folkets uppmärksamhet från Israels planer på att bygga ytterligare 20 000 bostäder i östra Jerusalem", säger en fjärde.

"Det finns förrädare bland oss. Det finns de som inte längre bryr sig om Palestina. De utför uppdrag och får betalat av USA och Israel", säger en femte.

"Jag kan inte tänka. Jag kan inte andas.
Självmord är det enda som återstår", säger en palestinsk småbarnsmamma.

Morsan är spelberoende

Ismael Shammout, the watermelon

Jag ringde min syster i Beirut idag och fick reda på att min mamma var där. När jag bad att få tala med henne, suckade min syster och sa: "Vi får se om hon kan tänka sig att ta emot ditt samtal!"
Jag tyckte att något var underligt i min systers ton och ordval, så det var lika bra att ställa frågan: "Vad då ta emot mitt samtal? Morsan har aldrig vägrat tala med mig i telefon!"
Min syster suckade och sa: "Hon sitter som klistrad vid datorn igen!" Hon skickade ungarna i säng vid solnedgången för att ha datorn för sig själv…"
Kontentan av historien var att min mamma har fastnat för ännu ett datorspel. Min mamma! Konkurrerar med sina barnbarn, 5 och 6 år gamla, om att samla virtuella ägg i en virtuell korg, om jag nu fattade vad spelet går ut på.
Jag tyckte att det var helt underbart att höra.

Min mamma har aldrig lekt nämligen. Vid tre års åldern blev hon flykting och sedan dess har hon aldrig lekt. En bra bit över sextio är hon idag och det är aldrig för sent att börja om, tydligen.

Jag såg tendenserna när hon var på besök här hos mig, när hon satt och spelade spindelharpa eller kivades med min son om kontrollen till hans Nintendo, men jag trodde inte att hon skulle fastna så till den milda grad att familjmedlemmar skulle börja klaga.

Plötsligt slår det mig, att den tekniska utvecklingen som jag själv klagar en hel del på, har gett min mamma en möjlighet som hon aldrig skulle ha fått annars. Att ta igen sin förlorade barndom.

Jag tror att jag, när jag blir i mammas ålder, kommer att se ut som julgran, där det hänger en massa saker om halsen på mig, så som mp3, telefon och sånt gör idag. Men det kommer att vara saker som inte uppfunnits än. Kanske kommer jag att ha en antenn inopererad i skallen och några chips i pannan.

Jag skrattade av hela mitt hjärta när jag talade med min mor och sa:
"Mycket nöje, kära mamma!"

Magnus William-Olsson, Sex kärleksdikter

Lobna Amin, Bahrain

Magnus William Olssons diksamling, O´ som kom ut 1987 var bland de första diktsamlingarna jag läste på svenska och faktiskt, den första svnska dikten jag översatte till arabiska var just ur samma diktsamling, samma år. Dessa sex kärleksdikter är hämtade ur O´...

Sex kärleksdikter

av Magnus William-Olsson

Du drar dig ur mitt liv som tråden
ur ett halsband och går mot
en ensamhet som överskrider min,
en rymd! Det har fallit ett tungt

regn som spolar bort allt, alla
bilder, all smak, all lukt. Kvar
finns bara känslan av att nånting
nyligen fanns. Var ska jag nu

gör av min förbannade kärlek? Jag
tror inte längre att jag kan föra
in handen under tröjan och finna

resterna av ett avbrutet samtal. Där
finner fingrarna en kropp. En kropp!
Vad svarar man dess tysta täthet?
_____

Kanske vaknar du just till
och lägger ansiktet tätt tätt
mot hans hår som luktar honung
och sömn. Han drömmer, gungar ljudlöst

över dina djup, och när han
vaknar gör han det i dina ögons
värme. Det gör mig vanmäktigt
rasande att känna hur varje

rörelse i tiden motsvarar
en av din rörelse i samma tid.
Mina timmar följer dina timmar

så nära att jag hör dig andas.
Kanske vaknar du just till, för nära
Honom och för långt från mig.
_____

Ingenting är sannare än en tvungen
lögn. Men den som ljuger falskt blir
avskydd av tingen. Jag bär mitt kött
mellan tänderna till dig – femti

mil bort. Femti mil som lägger
under sig omätliga arealer
av frusen jord och ett "Jag älskar
dig" som kliver ur sin avsikt

och faller: British Museums största
kruka skulle aldrig falla så vasst
och aldrig dölja så lite. Så

vänder vi i var sin ände – två
simultana rörelser; två ansikten,
två skärvor, i två mjuka händer.
_____

Jag har väntat så länge nu, på
kärleken och dig, att mina ögon
tagit färg av väntan själv och av
dess överdådighet. Ja, så länge

har jag väntat här i denna kropp
att mina händer griper som ett
spädbarns händer varje gång jag hör
ett namn som liknar ditt. Utanför

mitt fönster spelar Medelhavets
mjuka cello, och månen mäter vinkeln
mellan tid och tingen, som är

det otäckt tunna streck på
vilket du om mornarna försvinner,
men lämnar kvar din sko i drömmen.
_____

Det finns ett hål i varje mänsklig
kromatik – ett obestämt men faktiskt
antal toner som fattas. Där blir döden
till och växer. Min död. Din död

som klädd i klänning lik en blå
lykta kommer in till mig i sömnen
och säger nåt jag aldrig förstår.

Men jag förstår att du har klätt den
i din älsklingsfärg för att locka
mig att känna stolthet över det
jag förut ägt. Och kanske ska jag

aldrig äga nåt så vackert mer.
Om man kan äga någons död förstås,
och inte bara kärleken till liket.
_____

Berättelsen har tystnat. Ögonblicken
har passerat rätt igenom HÄR.
Det förflutna återvänder, vänder
åter gör det stulnas bild. Blicken

fyller den med mening. Berättelsen
har tystnat. Det som varit väger
ingenting. Din lätta bild
går in och ut i mig på egen hand.

Mina ögon fyller dig med liv,
fyller det förflutnas blick med liv.
Tystnat har berättelsen. Men kroppen

utsträckt här på sängen, färdas tungt
förankrad i sitt nu, med tiden genom
sinnlighetens alla tysta vallar.

ستة قصائد حب

للشاعر السويدي ماغنوس ويليام اولسون

عن السويدية بقلم راوية مرة

تنسحبين من حياتي كما ينسحب الخيط
من عقد وتسيرين نحو
عزلة تفوق عزلتي،
فضاء! لقد هطل مطر

ثقيل شطف كل شيء، الصور
كلها، النكهات كلها والروائح. ما تبقى
هو شعور بأن شيئا ما
كان موجودا لتوه. ماذا سأفعل الآن

بحبي المصاب باللعنة؟ لا
أظن أنه مازال بوسعي أن أمد
يدي تحت سترتي لأجد

ما تبقى من مكالمة انقطعت. هناك
تجد الأصابع جسدا. جسد!
بماذا يجيب المرء على تماسكه الصامت؟
_____

قد تستيقظي في هذه اللحظة
وتقتربي بوجهك ليلتصق
بشعره الذي تفوح منه رائحة العسل
والنوم. وهو يحلم، يتأرجح بصمت مدقع

فوق أعماقك، وعندما
يصحو، يفعل ذلك بدفء عينيك.
ما يثير جنوني و يفقدني
حولي وقوتي أن كل

حركة للوقت توازيها
حركة لك في الوقت ذاته.
ساعاتي تتبع ساعاتك

عن قرب يمكنني من سماع أنفاسك.
قد تستيقظي في هذه اللحظة
قريبة للغاية منه، وبعيدة للغاية عني.
_____

لا شيء أصدق من كذبة إجبارية
لكني الذي يكذب للغش يلاقيه
كره الأشياء. أحمل لحمي
بين أسناني إليك – طوال مسافة

لا تقل عن خمسمائة كلم. خمسمائة كلم
تلتهم مساحات شاسعة
من أرض جليدية وعبارة
"أحبك" تخرج عن حدود مغزاها

وتقع. لما استطاعت أكبر قطع الفخار
في بريتيش ميوزيوم أن تقع بهذه الحدة
وأن تخفي هذا القدر الضئيل. هكذا

يميل كل منا بنهايته – حركتان
متزامنتان؛ وجهان،
شظيتان في أيد ناعمة
_____

لقد انتظرت طويلا الآن، انتظرت
الحب، انتظرتك، حتى اكتسبت
عيناي لون الانتظار ذاته،
لون بذخه، أجل، إلى هذا الحد

طال انتظاري في هذا الجسد
حتى صارت يداي تحاول الإمساك،
بشيء ما كيدي طفل رضيع
كلما سمعت اسما يشبه اسمك، أمام

نافذتي يعزف البحر المتوسط كمنجته الكبيرة
بنعومة، ويقيس القمر الزاوية
التي تفصل بين الوقت والأشياء، التي

تشكل الخط الرفيع إلى درجة مرعبه
والذين تختفين خلفه في الصباح
تاركة حذاءك في الحلم.
_____

هناك ثغرة في كل تصاعد نغمي
إنساني عدد من النغمات غير محدد
لكنه مفقود حقا. حيث يتكون
الموت وينمو. موتي. موتك

الذي يأتيني في فستان كمصباح أزرق
يدخل علي في نومي
ويقول ما أستطيع فهمه أبدا.
لكني أدرك أنك ألبستيه

لونك المفضل لتغرينني بالشعور
بالفخر بما كنت أمتلكه في السابق
وربما لن أملك في يوم ما

شيئا يقاربه بالجمال.
هذا إذا أمكن لأحد ما أن يمتلك موت آخر، بالطبع،
وألا يملك الحب للجثة فقط.
_____

صمت الحكاية. عبرت اللحظات
من هنا بالذات. يعود الماضي،
وتعود أيضا
صورة المسروق. النظرة

تملأها بالمعنى. صمتت
الحكاية. ما كان يزن الآن لا شيء
صورتك الخفيفة
تدخل في وتغادرني كما تشاء.

عيناي تملأك بالحياة.
تملأ نظرة الماضي بالحياة.
صمتت الحكاية. لكن الجسد،

ممدد هنا على السرير، يسافر بثقل
ثابت في آنه، مع الوقت
عبر كل الحواجز الصامتة للشهوة.

Generation Död

Salvador Dali

Ibland är det svårt att låta bli att tänka på vilket intryck våra liv skulle göra på någon som dimper ner från framtiden, det förflutna eller från ett annat hörn i universum. Antalet frågor som skulle infinna sig i denna presumtiva stackare som skulle behöva konfronteras med våra liv och vår kultur skulle nog bli astronomiskt.

Jag konfronteras med denna tanke ganska ofta just nu. Det började med att min son skulle köpa födelsedagspresent till en kompis. Valet föll på ett halsband med en döskalle hängande i. Det tog sin tid att förklara att vi inte kunde komma med en sådan present till ett barn vars föräldrar härstammar från ett arabland. Att de i bästa fall skulle tro att vi har blivit spritt språngande galna eller att de i värsta fall skulle köra oss på porten.

Sedan dess ser jag döskallar överallt. På kepsar, t-shirts, pyjamasar, kalsonger, skor, ryggsäckar, strumpor, badbyxor… och till slut på tjejtrosor och pyjamasar. Idag såg jag en vuxen man med döskallar på skorna. Men det som tog priset var en sparkdräkt för en baby, röd med vita döskallar på. Och jag kan inte låta bli att undra: Hur kommer det sig? Varför detta just nu? Har det med domedagsstämningen som råder på grund av miljödebatten? Håller vi på att förbereda oss på det värsta? Är det en sort besvärjelse? Är det en konfrontation med vår värsta mardröm? Varför klär vi våra barn och smyckar dem med dödssymboler? Har det någonsin förekommit något liknande i den mänskliga kulturens historia? Jag tror faktiskt inte det.
Är det någon som kommer att bry sin om Halloween i år? Nu när vi lever med döden året om?

Vi får hoppas att inget ljushuvud kommer på idén att introducera döskallemodet på sjukhus eller på ålderdomshem.