Morsan är spelberoende

Ismael Shammout, the watermelon

Jag ringde min syster i Beirut idag och fick reda på att min mamma var där. När jag bad att få tala med henne, suckade min syster och sa: "Vi får se om hon kan tänka sig att ta emot ditt samtal!"
Jag tyckte att något var underligt i min systers ton och ordval, så det var lika bra att ställa frågan: "Vad då ta emot mitt samtal? Morsan har aldrig vägrat tala med mig i telefon!"
Min syster suckade och sa: "Hon sitter som klistrad vid datorn igen!" Hon skickade ungarna i säng vid solnedgången för att ha datorn för sig själv…"
Kontentan av historien var att min mamma har fastnat för ännu ett datorspel. Min mamma! Konkurrerar med sina barnbarn, 5 och 6 år gamla, om att samla virtuella ägg i en virtuell korg, om jag nu fattade vad spelet går ut på.
Jag tyckte att det var helt underbart att höra.

Min mamma har aldrig lekt nämligen. Vid tre års åldern blev hon flykting och sedan dess har hon aldrig lekt. En bra bit över sextio är hon idag och det är aldrig för sent att börja om, tydligen.

Jag såg tendenserna när hon var på besök här hos mig, när hon satt och spelade spindelharpa eller kivades med min son om kontrollen till hans Nintendo, men jag trodde inte att hon skulle fastna så till den milda grad att familjmedlemmar skulle börja klaga.

Plötsligt slår det mig, att den tekniska utvecklingen som jag själv klagar en hel del på, har gett min mamma en möjlighet som hon aldrig skulle ha fått annars. Att ta igen sin förlorade barndom.

Jag tror att jag, när jag blir i mammas ålder, kommer att se ut som julgran, där det hänger en massa saker om halsen på mig, så som mp3, telefon och sånt gör idag. Men det kommer att vara saker som inte uppfunnits än. Kanske kommer jag att ha en antenn inopererad i skallen och några chips i pannan.

Jag skrattade av hela mitt hjärta när jag talade med min mor och sa:
"Mycket nöje, kära mamma!"