Generation Död

Salvador Dali

Ibland är det svårt att låta bli att tänka på vilket intryck våra liv skulle göra på någon som dimper ner från framtiden, det förflutna eller från ett annat hörn i universum. Antalet frågor som skulle infinna sig i denna presumtiva stackare som skulle behöva konfronteras med våra liv och vår kultur skulle nog bli astronomiskt.

Jag konfronteras med denna tanke ganska ofta just nu. Det började med att min son skulle köpa födelsedagspresent till en kompis. Valet föll på ett halsband med en döskalle hängande i. Det tog sin tid att förklara att vi inte kunde komma med en sådan present till ett barn vars föräldrar härstammar från ett arabland. Att de i bästa fall skulle tro att vi har blivit spritt språngande galna eller att de i värsta fall skulle köra oss på porten.

Sedan dess ser jag döskallar överallt. På kepsar, t-shirts, pyjamasar, kalsonger, skor, ryggsäckar, strumpor, badbyxor… och till slut på tjejtrosor och pyjamasar. Idag såg jag en vuxen man med döskallar på skorna. Men det som tog priset var en sparkdräkt för en baby, röd med vita döskallar på. Och jag kan inte låta bli att undra: Hur kommer det sig? Varför detta just nu? Har det med domedagsstämningen som råder på grund av miljödebatten? Håller vi på att förbereda oss på det värsta? Är det en sort besvärjelse? Är det en konfrontation med vår värsta mardröm? Varför klär vi våra barn och smyckar dem med dödssymboler? Har det någonsin förekommit något liknande i den mänskliga kulturens historia? Jag tror faktiskt inte det.
Är det någon som kommer att bry sin om Halloween i år? Nu när vi lever med döden året om?

Vi får hoppas att inget ljushuvud kommer på idén att introducera döskallemodet på sjukhus eller på ålderdomshem.