Sorgens överflöd

Isamael Shammout, Motherhood

Vissa dagar borde man få slippa vara med om, helt enkelt. En sådan dag var måndagen den 28 maj. Då skrek jag oavbrutet mellan klockan 12:30 och 14:00. Anledningen? Ett samtal från min sons nya fröken.

Hon frågade mig om jag kunde följa med min son på klassutflykten till Skansen nästa vecka. Jag hade gärna gjort det. Det ville jag verkligen. Men nu råkar jag vara sjuk och kan inte ens lova mig själv något för ett par timmar framåt. Därför kunde jag inte lova henne något på stående fot.
Då fick jag höra att min son inte skulle få följa med på klassutflykten om jag uteblir. Anledningen? Att min son går långsamt!

Då tog det hus i helvete. När jag undrade om de inte kunde ha en vuxen till från skolan med sig, fick jag till svar att de inte har några resurser. Så, Haninge Kommun har ont om resurser, och då kan vilken sketen fröken som helst beordra en förälder, sjuk som frisk, att hoppa in och arbeta utan lön för att Haninge Kommun ska kunna utöka sitt överskott av våra skattemiljoner?

Ja, min son går kanske något långsamt. Han är väldigt kvick i huvudet men fysiskt sett är han en väldigt lugn och försiktig kille. Vill gärna se sig om och ställa frågor om skalbaggar och bilar och annat. Dessutom växer han just nu så det knakar. Byxorna som han kom in i förra månaden är för korta och för trånga idag. Skorna också. Han HAR ont i benen och i fötterna.
Det passar tydligen inte med frökens resplaner. För hon har prickat in tåg och buss till Skansen som hon inte ville missa för min sons skull.
Jag har aldrig tänkt på att klassutflykter för 8 åringar går i samma fart som formel 1 tävlingar.

Min son har gått i samma skola sedan förskoleklassen, alltså i tre år. Han har Alltid följt med på klassutflykter till stan och har aldrig ställt till med något bus eller försening eller annat. Därför faller hennes ord som en yxa mot mitt hjärta. Och gång på gång upprepar hon för mig att hon inte har tid att vänta och dra på honom. Det var som om hon glömde att hon talade med mig om mitt barn, mitt eget kött och blod.

Tårarna föll och faller oavbrutet sedan dess. Det får helt enkelt inte vara ett sådant överflöd av sorg i samband med våra barns uppväxt och skolgång.

Till saken hör att min son varit en av dem som drabbats hårt av röran och mobbningen i skolan. Nu när klassen har kommit genom den värsta tiden, och när de nu för första gången ska få göra något roligt ihop efter det att allt bråk lagt sig, blir min son utstött av självaste fröken.


Om jag inte följer med, får han inte göra det heller för hurtiga, turbofröken. Dumma jag som hela tiden trott att de flesta barn går faktiskt långsamt.

Tänker på barn som verkligen lider av något handikapp. Om min stora starka grabb med sin skarpa hjärna har det så himla svårt i skolan, hur går det då för de barn som har reella svårigheter?
Från och med imorgon stannar min son hemma. För resten av året. Nästa höst hoppas jag att han kan börja i en annan skolan. En skola som förhoppningsvis har en pedagogik som inte är inspirerad av Doktor Mengele.