Konsten att vara palestinier

Ibrahim Noubani, Palestinska

Från ett flyktingläger till en annan. Decennium efter decennium. Vår tid har ingen tid. Våra åldrar räknas i före och efter. Och det finns alltid gott om före och efter. Före Katastrofen, före 1967, efter första intifadan, efter Osloavtalet, före…efter…före…efter…

Vår högsta dröm i livet är en värdig begravning. Och någon som finns där för att gräva en grav åt oss, för att skyla vår sista ensamhet.

Vi är inga människor. Vi är drömmen om mänsklighet. Vi lever i flock även när vi är avskurna från varandra. Som fjärilarna känner vi av när någon av oss har det svårt. Vi står inte ut med vår samhörighet. I vardagen avskyr vi varandra. I svårigheterna blir vi ett. En kropp med sex miljoner själar. Sex miljoner själar, fångna i en banal bild, eller en kliché, som i sin mest outhärdliga form, framställer en duva, en olivkvist eller en blodig hand.

Vi är fula, fattiga, bullriga, skojiga. Vi är ofta pinsamma, tragiska rättshaverister, men innerst inne vet vi och alla andra, att vi har rätten på vår sida. Ingen skrattar så gott som vi. Ingen gråter så bittert som vi. Inga ungar är så snoriga som våra ungar. Inga vuxna är så barnsliga som våra gamlingar. Inga andra är så uppgivna som vi. Inga andra är så fulla av hopp som vi.

Vi är inga nationalister. Vi slåss för att slippa bära vår nationalitet som en snara runt halsen. När någon av oss förnedras, förnedras vi allihop. När någon av oss såras, blöder vi allihop.
Det som håller oss samman är känslan av orättvisa och blodsmaken i munnen. Det som håller oss stående är vår heder. Vår vilja att stå som en klump i världens hals tills man inser, att vi inte nöjer oss med glömskan, att vi kommer att göra oss påminda, om det så tar tusen år.