Det som är kvar av kyrkan i min hemby, Suhamata, i norra Palestina....
Vanligtvis går det att läsa, förstå och härleda skeenden och konsekvenser i det kvicksand som heter Mellanöstern. Men inte den här gången. Sakkunniga, gamla politiska rävar, unga representanter för lika unga organisationer, vanliga människor, alla stammar skamset och försöker åstadkomma några kloka ord om en situation som ingen, absolut ingen, kan bli klok på. Som om galesnskapen i det som sker, det obegripliga, beror på en brist i deras egna intellektuella förmåga. Men så är det inte. Inte den här gången.
Palestinierna i Gaza skjuter på varandra igen. Israel bombar, avrättar och hotar att avrätta Hamasledarna Khaled Mishaal och Ismail Haniye.
Under 80 år av avrättningar av palestinska ledare har Israel inte skördat annat än ännu bittrare fiender i arvtagarna till de man avrättat. Att avrätta några palestinska ledare hit och dit kan inte bespara Israel bekymren med ett folk man körde ut för att själva bygga sig en stat.
Och ändå, saknar man i Israel förmåga att inse detta.
I Libanon dyker en organisation upp i Nahr al-Bared från ingenstans, startar ett krig mot den libanesiska armén och håller befolkningen, 40 000 palestinska flyktingar, som gisslan. Ingen vet var de kommer från, var de har fått sina vapen ifrån och vad det är de är ute efter. Själv kunde jag inte annat än konstatera att talesmannen för Fath al-Islam kan omöjligen komma från ett palestinskt flyktingläger i Libanon. Han behärskar inte dialekten, helt enkelt.
Palestinierna i Gaza skjuter på varandra igen. Israel bombar, avrättar och hotar att avrätta Hamasledarna Khaled Mishaal och Ismail Haniye.
Under 80 år av avrättningar av palestinska ledare har Israel inte skördat annat än ännu bittrare fiender i arvtagarna till de man avrättat. Att avrätta några palestinska ledare hit och dit kan inte bespara Israel bekymren med ett folk man körde ut för att själva bygga sig en stat.
Och ändå, saknar man i Israel förmåga att inse detta.
I Libanon dyker en organisation upp i Nahr al-Bared från ingenstans, startar ett krig mot den libanesiska armén och håller befolkningen, 40 000 palestinska flyktingar, som gisslan. Ingen vet var de kommer från, var de har fått sina vapen ifrån och vad det är de är ute efter. Själv kunde jag inte annat än konstatera att talesmannen för Fath al-Islam kan omöjligen komma från ett palestinskt flyktingläger i Libanon. Han behärskar inte dialekten, helt enkelt.
Det enda som är uppenbart är att de vill destabilisera Libanon inifrån flyktinglägren. Libaneserna har varit kloka hittills och inte låtit sig dras in i ännu ett inbördeskrig. Då tvingas det på dem, och på palestinierna. Detta kan leda till en formidabel slakt på palestinier i Libanon. Det har skett förut och kan ske idag. Vem är det som tjänar på det? De som vill se kaos i Libanon. Och de är många.
Vilka är förlorarna? Samma gamla flyktingar som kördes ut ur sina byar och städer för sextio år sedan. Och deras barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Och libaneserna som ännu inte glömt det förra krigets fasor.
Vilka är förlorarna? Samma gamla flyktingar som kördes ut ur sina byar och städer för sextio år sedan. Och deras barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Och libaneserna som ännu inte glömt det förra krigets fasor.
No comments:
Post a Comment