Sunday, May 06, 2007

Magnus William-Olsson, Sex kärleksdikter


Lobna Amin, Bahrain
Magnus William Olssons diksamling, O´ som kom ut 1987 var bland de första diktsamlingarna jag läste på svenska och faktiskt, den första svnska dikten jag översatte till arabiska var just ur samma diktsamling, samma år. Dessa sex kärleksdikter är hämtade ur O´...
Sex kärleksdikter
av Magnus William-Olsson

Du drar dig ur mitt liv som tråden
ur ett halsband och går mot
en ensamhet som överskrider min,
en rymd! Det har fallit ett tungt

regn som spolar bort allt, alla
bilder, all smak, all lukt. Kvar
finns bara känslan av att nånting
nyligen fanns. Var ska jag nu

gör av min förbannade kärlek? Jag
tror inte längre att jag kan föra
in handen under tröjan och finna

resterna av ett avbrutet samtal. Där
finner fingrarna en kropp. En kropp!
Vad svarar man dess tysta täthet?
_____

Kanske vaknar du just till
och lägger ansiktet tätt tätt
mot hans hår som luktar honung
och sömn. Han drömmer, gungar ljudlöst

över dina djup, och när han
vaknar gör han det i dina ögons
värme. Det gör mig vanmäktigt
rasande att känna hur varje

rörelse i tiden motsvarar
en av din rörelse i samma tid.
Mina timmar följer dina timmar

så nära att jag hör dig andas.
Kanske vaknar du just till, för nära
Honom och för långt från mig.
_____

Ingenting är sannare än en tvungen
lögn. Men den som ljuger falskt blir
avskydd av tingen. Jag bär mitt kött
mellan tänderna till dig – femti

mil bort. Femti mil som lägger
under sig omätliga arealer
av frusen jord och ett "Jag älskar
dig" som kliver ur sin avsikt

och faller: British Museums största
kruka skulle aldrig falla så vasst
och aldrig dölja så lite. Så

vänder vi i var sin ände – två
simultana rörelser; två ansikten,
två skärvor, i två mjuka händer.
_____

Jag har väntat så länge nu, på
kärleken och dig, att mina ögon
tagit färg av väntan själv och av
dess överdådighet. Ja, så länge

har jag väntat här i denna kropp
att mina händer griper som ett
spädbarns händer varje gång jag hör
ett namn som liknar ditt. Utanför

mitt fönster spelar Medelhavets
mjuka cello, och månen mäter vinkeln
mellan tid och tingen, som är

det otäckt tunna streck på
vilket du om mornarna försvinner,
men lämnar kvar din sko i drömmen.
_____

Det finns ett hål i varje mänsklig
kromatik – ett obestämt men faktiskt
antal toner som fattas. Där blir döden
till och växer. Min död. Din död

som klädd i klänning lik en blå
lykta kommer in till mig i sömnen
och säger nåt jag aldrig förstår.

Men jag förstår att du har klätt den
i din älsklingsfärg för att locka
mig att känna stolthet över det
jag förut ägt. Och kanske ska jag

aldrig äga nåt så vackert mer.
Om man kan äga någons död förstås,
och inte bara kärleken till liket.
_____

Berättelsen har tystnat. Ögonblicken
har passerat rätt igenom HÄR.
Det förflutna återvänder, vänder
åter gör det stulnas bild. Blicken

fyller den med mening. Berättelsen
har tystnat. Det som varit väger
ingenting. Din lätta bild
går in och ut i mig på egen hand.

Mina ögon fyller dig med liv,
fyller det förflutnas blick med liv.
Tystnat har berättelsen. Men kroppen

utsträckt här på sängen, färdas tungt
förankrad i sitt nu, med tiden genom
sinnlighetens alla tysta vallar.

ستة قصائد حب

للشاعر السويدي ماغنوس ويليام اولسون

عن السويدية بقلم راوية مرة


تنسحبين من حياتي كما ينسحب الخيط
من عقد وتسيرين نحو
عزلة تفوق عزلتي،
فضاء! لقد هطل مطر

ثقيل شطف كل شيء، الصور
كلها، النكهات كلها والروائح. ما تبقى
هو شعور بأن شيئا ما
كان موجودا لتوه. ماذا سأفعل الآن

بحبي المصاب باللعنة؟ لا
أظن أنه مازال بوسعي أن أمد
يدي تحت سترتي لأجد

ما تبقى من مكالمة انقطعت. هناك
تجد الأصابع جسدا. جسد!
بماذا يجيب المرء على تماسكه الصامت؟
_____

قد تستيقظي في هذه اللحظة
وتقتربي بوجهك ليلتصق
بشعره الذي تفوح منه رائحة العسل
والنوم. وهو يحلم، يتأرجح بصمت مدقع

فوق أعماقك، وعندما
يصحو، يفعل ذلك بدفء عينيك.
ما يثير جنوني و يفقدني
حولي وقوتي أن كل

حركة للوقت توازيها
حركة لك في الوقت ذاته.
ساعاتي تتبع ساعاتك

عن قرب يمكنني من سماع أنفاسك.
قد تستيقظي في هذه اللحظة
قريبة للغاية منه، وبعيدة للغاية عني.
_____

لا شيء أصدق من كذبة إجبارية
لكني الذي يكذب للغش يلاقيه
كره الأشياء. أحمل لحمي
بين أسناني إليك – طوال مسافة

لا تقل عن خمسمائة كلم. خمسمائة كلم
تلتهم مساحات شاسعة
من أرض جليدية وعبارة
"أحبك" تخرج عن حدود مغزاها

وتقع. لما استطاعت أكبر قطع الفخار
في بريتيش ميوزيوم أن تقع بهذه الحدة
وأن تخفي هذا القدر الضئيل. هكذا

يميل كل منا بنهايته – حركتان
متزامنتان؛ وجهان،
شظيتان في أيد ناعمة
_____

لقد انتظرت طويلا الآن، انتظرت
الحب، انتظرتك، حتى اكتسبت
عيناي لون الانتظار ذاته،
لون بذخه، أجل، إلى هذا الحد

طال انتظاري في هذا الجسد
حتى صارت يداي تحاول الإمساك،
بشيء ما كيدي طفل رضيع
كلما سمعت اسما يشبه اسمك، أمام

نافذتي يعزف البحر المتوسط كمنجته الكبيرة
بنعومة، ويقيس القمر الزاوية
التي تفصل بين الوقت والأشياء، التي

تشكل الخط الرفيع إلى درجة مرعبه
والذين تختفين خلفه في الصباح
تاركة حذاءك في الحلم.
_____

هناك ثغرة في كل تصاعد نغمي
إنساني عدد من النغمات غير محدد
لكنه مفقود حقا. حيث يتكون
الموت وينمو. موتي. موتك

الذي يأتيني في فستان كمصباح أزرق
يدخل علي في نومي
ويقول ما أستطيع فهمه أبدا.
لكني أدرك أنك ألبستيه

لونك المفضل لتغرينني بالشعور
بالفخر بما كنت أمتلكه في السابق
وربما لن أملك في يوم ما

شيئا يقاربه بالجمال.
هذا إذا أمكن لأحد ما أن يمتلك موت آخر، بالطبع،
وألا يملك الحب للجثة فقط.
_____

صمت الحكاية. عبرت اللحظات
من هنا بالذات. يعود الماضي،
وتعود أيضا
صورة المسروق. النظرة

تملأها بالمعنى. صمتت
الحكاية. ما كان يزن الآن لا شيء
صورتك الخفيفة
تدخل في وتغادرني كما تشاء.

عيناي تملأك بالحياة.
تملأ نظرة الماضي بالحياة.
صمتت الحكاية. لكن الجسد،

ممدد هنا على السرير، يسافر بثقل
ثابت في آنه، مع الوقت
عبر كل الحواجز الصامتة للشهوة.

1 comment:

Anonymous said...

tack!