Ghassan Ghaib, Irak...
Carin Hjulström Liv ville dra sitt strå till stacken och prata integration, i torsdags. Det var säkert välment men ack så fel det blev.
Det var Ayad al saffar, som presenterades som superinvandraren som, vilket vi fick höra tre gånger under den halvtimmen som programmet varade, körde en Lamborghini. Ayad hade lyckats hitta sin "nisch", vilket var att sälja klockor. Och inte hade han lärt sig något av jantelagen heller.
Han blinkade inte när han uppmanade andra invandrare att vara på det ena eller andra sättet och var inte alls sen med att strö en massa "måsten" och "borden" omkring sig, vad gäller andra invandrares sätt att leva och integrera sig i Sverige.
Men bland "Invandrarna" finns det riktiga "Flyktingar". Sådana om flydde för livet. Som varje dag "Måste" hitta en andledning till att ta sig upp ur sängen och som försöker göra det de "borde" göra för att inte gå och hänga sig eller skjuta skallen av sig eller göra något i den stilen.
De allra flesta invandrare eller flyktingar jag känner har fullt upp med att överleva, faktiskt. Att slicka sina sår. Att försöka komma ur det fängelset som det förflutna utgör. Alla hemskheter, vidrigheter och terror de har upplevt. De flydde inte hit med huvudet fullt av klockor eller dollarmärken. De hade gärna befunnit sig någon annanstans där de inte behöver bevisa något för någon.
De skiter inte bara i Lamborghini utan i alla andra statussymboler, penisförlängare och nischer. Det som upptar deras tankar är saker som är väldigt jordnära, som befinner sig i botten på behovspyramiden.
No comments:
Post a Comment