Sladdpanik

Khalil Rayyan, Palestina


Det finns en blindpunkt hemma hos mig. Den ser jag aldrig, helst. Den är säkert det dammigaste inom mina väggar, dessutom.
Det är hörnet där det finns tre hål i väggen. Sladdjungeln.
Det minsta den framkallar hos mig är panik. Jag låtsas liksom att den inte finns. Men ibland går det inte. Man blir tvingad att se på eländet, röra det och försöka bena ut. Det är Internet modem, router, mottagare för digitalteve, mottagare för digitalparabol, det är teve, video, dvd och play Station på en yta av en och en halv kvadratmeter.

Som sagt, jag låtsas för det mesta att det inte finns fast det egentligen är hjärtat i huset. Vad vore våra liv utan alla dessa boxar och sladdar? Stenåldern.
Vem vill känna sig som en dinosaurie? Vilken unge klara sig idag utan tevespel och sju barnkanaler?

Paniken infinner sig när man inser att två stora grenuttag för elström räcker inte. Teven är inte försedd med scartportar för hur många apparater som helst. Och så börjar man ringa runt och kolla om det finns grenade scarteländen. Och så förstår man så småningom att alla sladdar som ligger där inte är verksamma för tillfället. De hörde ihop med apparater som åkte ut för länge sedan. Och så försöker man föreställa sig, sig själv, liggande på magen på golvet, benande sladdhelvetet. Till slut nöjer man sig med att damma av skiten och låta det ligga.

Då och då lurar man hem en tekniskt kunnig vän som löser de mest akuta sladdtrasslen, under förevändningen att man vill bjuda på middag.

Och så hoppas man att det kommer en dag då man orkar gå igenom åtminstone en del av den där mörka fläcken.
Sladdarna måste ju vara kvar där. Man vill inte simma i ett hav av elektromagnetiska fält i en dammfri och sladdlös tillvaro.
Det dröjer väl inte länge tills någon kommer och påstår att han eller hon fått diagnosen sladdpanik eller sladdfobi.