Na'eema är död

Ismael Shammout, Tall al-Zaatar, the wound

Fjorton år gammal hade hon kommit till vår by från en närbelägen by som hette Dair al-Qasi. Sjutton år gammal fördrevs hon och alla andra från Palestina, då hade hon hunnit föda ett barn. På vägen till Libanon födde hon ett annat barn som fick syrebrist under förlossningen och blev handikappat. Några år senare dog det barnet. Sorgen efter det lämnade aldrig henne.

Fyrtiofem år gammal begravde hon en sjuttonårig dotter, Badr, som var bland de främsta som bekämpade intrång i det palestinska flyktiglägret Tall al-Zaatar under en långdragen belägring som slutade som en av de värsta massakrerna i Mellanösterns historia. Två veckor senare satt hon med ett annat barn i famnen, fyraårige Na'eem, som förblödde från förmiddagen till gryningen dagen efter. Na'eem begravdes och tog med sig hennes livslust. Hon blev aldrig sig själv igen.

Jag minns en dag 1983 då jag i gryningen hörde ett makabert och kvävt ljud från parkeringsplatsen. Jag sprang dit och fann henne, krypande på alla fyra. Hon hade opererat knäna en vecka tidigare och kunde inte ens stödja på dem. Nu kröp hon i nattlinne, barhuvad och med det svarta långa håret som föll över det tårdränkta ansiktet.

Vad är det? Skrek jag och hon väste: Hussein… Hussein… de har tagit Hussein…
Jag sprang runt och skrek och väsnades tills alla i kvarteret vaknade. Folk slängde sig i sina bilar i nattlinnen, boxershorts eller morgonrock och körde i alla riktningar från vår gata och i hela stadsdelen. Det fanns inte ett spår av Hussein. Då var det inne att kidnappa, fängsla och tortera palestinier, även sådana som Hussein som inte hade annat i huvudet än bilar, kanariefåglar och rasduvor.

Sju månader senare, satt jag på balkongen och läste. Av någon anledningen lyfte jag på huvudet och tittade ner mot huvudvägen. Då såg jag honom… jag slängde min bok och sprang till henne… snubblande på en vattenslang och föll handlöst på cementgolvet på samma parkeringsplats. Hon kom ut för att hjälpa mig upp. Då sa jag: Hussein… Hussein är tillbaka… hon släppte mig, tittade ut över muren, ner mot vägen… men hon kände inte igen honom… inte förrän han var framme i hennes famn.

Under kriget i somras ringde jag henne dagligen. Jag ville få henne att tänka på annat än de förfärliga explosionerna som dånade runt henne. Hon frågade mig om min son och varje gång sa jag att han liknade henne väldigt mycket. Och varje gång blev hon så himla glad. Skrattade som ett barn. Och hon frågade när jag ska komma och hälsa på henne. Snart, sa jag. Snart, om Gud vill.
Men jag visste att jag ljög. Jag visste att Gud aldrig kommer att vilja.

Idag vet du kanske, att vi aldrig någonsin kommer att träffas, Na'eema. Men jag går och bär på bruna ögon som dina. Och en tydlig tendens till övervikt. Någon annanstans kunde jag inte ha fått det ifrån. Du är den enda i vår släkt som var överviktig. Men jag bär också på ditt humör, din känsla för humor, din styrka, din kärlek och din självständighet.

Vila i frid, mormor!