Cold Lazarus

Dia Azzawi, Irak

I skrivandets stund sitter min son och hans kompis på varsin Bean Bag och med varsin kontroll och erövrar nya världar. De har varit uppe länge. De har redan tjänat drygt en miljon guldmynt, byggt ett rymdskepp och resonerar om de inte ska investera lite pengar i köp av nya gubbar. Deras alteregon byter skepnad fortare än jag hinner uppfatta. Ena sekunder är de robotar, andra är de riddare med mantlar, tredje sekunden är de någon sorts underlig varelse med insektsvingar.
Jag föreslår på prov att de ska masa sig ur pyjamasarna, klä på sig och gå ut och leka.
- Vaaaad? Vad dååå? Varför dååååå?
Suck!!!
Det är mitt fel!
Varje gång jag föreslår umgänge med kompisar eller att gå ut och leka kommer min son hem helt förtvivlad.
- Mamma, snälla, jag måste få det nya spelet. Snälla mamma, alla har det. Jag måste bara ha det.
Och så går veckorna, och tjatet blir mer och mer förtvivlat, blandat med tårar, sorgsna kramar och nersnorade t-shirts. Till sist slinker jag in i gameaffären, köper en begagnad kopia, för jag vill inte lägga ut 500-600 kronor på en ny skiva varje gång en kompis introducerar ett nytt spel. Om ett par månader ligger den och dammar, helt värdelös ändå. För spelen avverkas ganska snabbt hur många universum de än bjuder på.
Jag kommer hem och viftar med det efterlängtade fodralet. Min son ler från det ena örat till det andra, ett hjärtskärande leende som slutar med en sorts gråtande glädjeljud långt ner i strupen. Han kramar mig och pussar mig och när det sjunker in i hans hjärna att han faktiskt äger spelet, föser han undan mig och ber mig barskt att inte störa.

Och så börjar det igen.
Min son ensam eller tillsammans med kompisar ligger vräkt på en Bean Bag och försjunken i världar som jag inte har en chans att begripa mig på.
Att gå ut, för dem, är lika roligt som att gå på toaletten. Med nöd och näppe tvingar man dem att stoppa spelet för att få i sig lite mat.
Av någon anledning ser jag för mig obehagliga bilder ur Dennis Potters "Cold Lazarus" varje gång. Framtidens människor sitter på rörliga stolar som är nästan en del av deras kroppar. Det mest märkbara hos dem är att de ser lite ödlelika ut. Ett diskret drag av båda premitivitet och hög intelligens.
En sak missade salig Dennis Potter. Fetman. Han borde ha fått de att se ut lite som sjöelefanter istället.
Så graciösa kan inga människor bli av att sitta ner och stirra i skärmar. Jag vill helst inte föreställa mig hur vår avkomma kommer att se ut om 300 år om den här utvecklingen inte bryts. Om vi inte får någon sorts utomhus vistelse skriven i lagen.
Till sist skriker man: Om inte ni går ut och leker minst en timme slänger jag eländet genom fönstret! Utan att öppna fönstret först! Fattar ni det? Uuuut! Uuuuut härifrån!!!