Barnen är det inget fel på

Zeina Khalil, Libanon

Jag trodde knappt mina öron när någon berättade för mig häromdagen att företaget där hon jobbar har anlitat en sjukvårdsfirma som bland annat har för uppgift att bestämma ifall man ska gå eller inte gå till arbetet om ens barn blir sjuk en dag. Meningen är att man ska ringa dit på morgonen om ens barn är sjuk och beskriva symptomen varpå en sjuksyster säger till en om man får stanna hemma eller inte.

Vad gör man om man blir tillsagd att gå till jobbet fast barnet är sjukt? Vad är det som händer i ens inre som förälder i ett sådant ögonblick?
Jag vet vad jag skulle göra. Jag skulle säga till sjuksystern att ta och stoppa upp sin legitimation någonstans, sedan skulle jag ringa till min arbetsgivare och be honom att fara dit pepparn växer. Och jag skulle stanna hemma. Och Gud hjälper den som opponerar sig.

Man måste ju ha en gnutta mänsklighet i sig för att föreställa sig vakandet en hel natt över ett barn som har feber, som gnyr av smärta eller spyr. Ett sådant företag, och sådana sjukvårdsfirmor har ingenting med mänsklighet att göra. Det enda de begriper sig på är pengar. Barnen är, i pengar räknat och i det korta loppet, en förlustaffär, för den som inte begriper bättre.

Att sådant får förekomma i Sverige idag är mer än vad jag kan begripa. För även om våra sjuka barn klarar sig, även om daghem eller skola tar emot dem sjuka, lyckas man beröva barnet och föräldern det heligaste bandet som finns där mellan dem, själva grunden för relationen:" Jag finns till för dig när du behöver mig". En förälder som inte kan hålla det löftet, oavsett om det är uttalat eller inte, kan inte hålla så mycket annat.

Jakten på brödfödan gör att många av oss redan idag glömmer vad föräldraskapet handlar om. Snart har vi inte ens råd eller möjlighet att ta våra barn i famnen och sätta oss ner och vänta tills det svåra går över, oavsett om det är feber, ledsenhet eller ångest.

Därför går vi igenom sådana dagar som jag hade idag då jag i samma tidning läste om en fyraåring som stängts in ett kylskåp tills hennes kroppstemperatur sjönk till livsfarliga 28 grader. Innan dess hade hon bränts med strykjärn och varmt vatten. Och sedan läste jag om en 9-åring som hade hängt sig på fritidsgården. Allt detta efter att jag satte morgonkaffet i vrångstrupen när jag såg diskussionen mellan Janne Josefsson och Lars Adaktusson på SVT:s Nyhetsmorgon. Adaktusson tog pamparnas parti, Josefsson barnets. Var och en av dem hade valt sida och för båda var valet självklart och enkelt.

Barnen är det inget fel på. Det är vi vuxna som behöver ett mirakel för att bli värdiga dem.