Usta Mona

Kvinna

Mahmoud Issa Mousa

Palestinsk konstnär

Vissa människor borde man lämna ifred, för hur man än gör när man närmar sig dem, gör man fel. Med upprördhet och indignation såg jag hur den kända egyptiska journalisten Nashwa, skildrarde och presenterade Mona. Det var något bland det grymmaste jag någonsin sett.

Nashwa själv är en vacker kvinna från en rik egyptisk familj och ser ut just som en sådan kvinna som aldrig behövt bädda sin egen säng eller tvätta sina egna kläder.

Hela hon är ett under av skönhet, elegans och rikedom. Det betyder inte att hon fått känsligheten eller klokheten med guldskeden. Klumpigt och plumt skildrade hon en kvinna som inte längre var en kvinna. En kvinna vid namn Mona som livet misshandlat så grymt att man bara vill gråta när man hört och sett henne. Och där satt Nashwa och gjorde sig lustig över henne, över hennes röst, klädsel, uppenbarelse... men hämnden är ljuv. Innan programmet var slut framstod Nashwa som en mygga i skuggan av den stora Mona.

Usta betyder mästare. Det är ett epitet som bara duktiga egyptiska yrkesmän får.

Mona är äldst av sju systrar. Hennes far som ägde en bildäcksverkstad önskade sig en son livet ut men det fick han aldrig. Vid tolvårs åldern gick Mona in för att uppfylla sin fars önskan. Hon skulle lära sig hans yrke och ta hand om verkstaden efter honom bättre än en son.

När vi nu träffar Mona är hon i fyrtioårs åldern. Ingenting är kvar av den där tolvåringen. Ingenting är kvar av den där lilla tjejen. Monas utseende och röst påminner knappast om en kvinna alls. Hon har inga bröst. Hennes hår är snaggat och varenda dag i sitt liv går hon klädd i blåställ från klockan sex på morgonen till klockan åtta på kvällen.

Fadern är död. Mona arbetar och försörjer sina systrar. En del studerar och andra är giftasvuxna. Det betyder att Mona måste spara ihop till deras bröllop, deras brudgåvor och deras nya hem och liv. Hennes eget liv? Det är verkstaden, däcken, kunderna, de svarta naglarna, hudvalkarna på händerna. Hon åtnjuter allas respekt i kvarteret och kunderna som kommer till henne kommer alltid tillbaka.

I jämföresle med henne framstod Nashwa som en parasiterande, bortskämd idiot.

Hennes skämt om Monas bristande kvinlighet och hennes ovårdade utseende föll platt till marken. Mona visade sig vara en stor människa. Hennes syster lade sig i intervjun och sa gråtande att Mona var hennes och systrarnas enda stöd i livet. Utan henne skulle deras hem och familj rasat samman efter faderns död. Och Mona vann åtminstone mitt hjärta och min respekt.

Världen behöver nog fler av sådana som Mona medan det finns ett överskott på leende kopior av Nashwa.

Homosexualitet är inte detsamma som pedofili

En tredje på väg

av Ismael Shammout

Palestinsk konstnär

Man blir så bedrövad när man år efter år hör folk propagera mot homosexuellas rätt att skaffa barn. "Vuxna har inte rätt till barn men barn här rätt till föräldrar", sa kds partiordförande igår. Jasså? Tänkte jag. Är det verkligen så? Nej, det tror jag inte alls. Det som han inte säger är att han tror att homosexuella inte är lämpade att ta hand om barn, att de kommer att utsätta dem för sådant som heterosexuella föräldrar inte utsätter sina barn för. Vad skulle det vara? Jo, man tror att homosexuella är pedofiler och pedofiler ska inte ha barn i sin vård. Men det är sådant som ingen jävel talar offentligt om.

Så fel de har. Så fruktansvärt fel. För det är ingen som kräver någon sorts garanti av heterosexuella att inte utsätta sina barn för det ena eller det andra. Den enda kvalifikationen man behöver som heterosexuell är sin förmåga att gå till sängs med en människa av motsatt kön.

Därefter är det ingen som undrar om man är pedofil, förbrytare, monster eller gangster. Jag har varit på MVC och på BB och där var det ingen som tog reda på om jag visste vad jag hade givit mig in på och om jag var redo att ta emot det nya livet som var på väg.

Jag minns inte att jag någonsin hört eller läst om honomsexuella föräldrar som utsatt sina barn för sådant som tidningssidorna är fulla av jämt. Sådana som torterar sina barn till döds, som super och knarkar och tvingar barnen att bli föräldrar till sina föräldrar. Dessutom så tror jag att de allra flesta pedofiler lever i heterosexuella relationer, resten är enstöringar. Det är sådant som samhället borde lägga ner resurser på för att ta reda på vad som är vad.

Jag tror att homosexuella är mer förberedda och har tänkt mer på vad de ger sin in på. än heterosexuella. De lever i åratal av kärleksfull längtan efter barn och därför tar de emot barnet som den himmelska gåva det egentligen är.

Men om alla nuckor och griniga gubbar i beslutsfattande positioner fortsätter att hindra homosexuella från att adoptera eller skaffa barn på det sätt som passar dem bäst, kommer vi aldrig att ta reda på hur bra dem är som föräldrar.

Frågan är om vi, det så kallade samhället kommer att ta emot deras barn så som vi tar emot de heterosexuellas barn. Kommer våra barn att leka med dem som vanligt? Sova över hos dem som vanligt?... Är vi lämpliga som medmänniskor?

Ahmad Fuad Najm och Sheikh Imam

Sheikh Imam och Ahmad Fuad Najm på scen

Sheikh Imam

Ahmad Fuad Najm

Det var i slutet av augusti 1976 jag hörde de underliga sångerna med de än mer underliga texterna. Jag befann mig på ett ungdomsläger för Ghassan Kanafanis kulturinstitut. Mamma tyckte att jag och min bror behövde frisk luft efter den långa belägringen i Tall al-Zaatar.
Jag hade försökt bada i Litani floden trots såret i bröstet. Det gick upp och snart rann en rännil med blod och ville aldrig ta slut.
En förskräckt läkare som hette Basil undrade vad det hade hänt och jag sa bara: Tall al-Zaatar.
Han lappade ihop såret igen i sitt tält och lät mig ligga på hans madrass. För att jag inte skulle ha tråkigt satte han på bandspelaren. Därifrån kom den underliga sången, vacker, ursinnig, kränkt, rasande, vemodig… Jag hade aldrig hört något liknande. När jag frågade vad det var svarade Basil: Sheikh Imam och Ahmad Fuad Najm.
Det blev många timmar med Sheikh Imam och Fuad Najm för Basil höll ögonen på mig och hindrade mig från att bada därefter.
Och mellan honom och mig rann sången, varm och god
som Litanis Vatten.
Sex år senare gick jag på en konsert med några av mina manliga kusiner, strax efter massakern i Sabra och Shatila. Jag hade hört att två av den arabiska musikens giganter skulle spela och sjunga där och lät mig släpas dit.
De två giganterna var Marcel Khalifa och Ziyad Rahbani.
Fotbollsplanet där konserten ägde rum var omringad av den libanesiska armén och där inne vimlade det av soldater och poliser. Stämningen var skrämmande. Publiken var vänster, armén och polisen var statens stövel som när som helst kunde trampa ner oss.
Men så hände något oväntat. På scenen klev en blind man med stora svarta glasögon och röd fez. Han var ledsagad av en mager figur som såg ut att kliva ur en egyptisk film. Urbilden av den förtryckta, rättslösa utsvultna egyptiska människan från Ramses tid till idag. Den blinde mannen såg däremot välmående ut, bildad.
Arenan kokade. Hysterin var öronbedövande. Folk kastade sig framåt och mina kusiner lyfte mig upp i luften för att jag inte skulle klämmas ihjäl mot scenkanten.
Men den blinde mannen satte sig ner med lutan, som vore den den enda älskarinnan han någonsin haft. Hans fingrar smekte den och ur hans mun kom sången… vacker, ursinnig, kränkt, rasande, vemodig… och jag hade hört den förut. Basil, undrar var du är idag…
Soldaterna och poliserna glömde varför de var där. De sjöng med och dansade och var ett med resten av publiken. Alla gick därifrån långt efter midnatt, levande… på ett annat sätt…

Sheikh Imam dog 1995 men den magre figuren, Ahmad Fuad Najm, poeten och Imams textförfattare lever. Såg honom i natt. Magrare och äldre än någonsin. Skriver fortfarande dikter som gör en sömnlös på egyptisk dialekt och med oändligt enkla uttryck som gör att man häpnar. En riktig trollkarl.
I natt berättade han om fängelset, om svälten, fattigdomen, han som kom från en mäktig rik egyptisk klan som förföljdes av fattigdom och olycka som ledde den ända ner till rännstenen.
Men som sagt… vid 77 årsåldern skriver han, och hans sextonåriga dotter Zainab sjunger vid hans sida med en gudomlig stämma.
Jag är inte fattig, säger han. Jag har orden och Zainab. Mer vill jag inte ha.
Fast han behöver inte mer. När han åker till ett arabland behöver han aldrig pengar. Taxichaufförerna kör honom gratis. Servitörerna betalar hans mat mot hans vilja och bråkar med restaurangägarna om äran att få bjuda honom på middagen. Hjälplös försöker han övertyga dem om att han kan betala, med de vägrar höra på det örat.
En gång frågade Libyens president Muammar khaddafi honom: "Vad kan jag göra för dig?"
Ahmad Fuad Najm svarade: "Du kan börja med att hålla dig borta från mig." Hans sista önskan här i livet är att hitta en arabisk ledare att hedra med en dikt innan han dör. "Men de är för usla", säger han.
Kommunisten, muslimen, haschrökaren, poeten som tyckte om fängelsecellen länge därför att han hade där en säng och tre mål mat om dagen.

Demorkrati? Gud förbjude

Suleiman Mansour

Palestinsk konstnär

Stackars palestinierna gick på myten om demokrati. De valde en ny regering enligt demokratins spelregler och följde västerländska ideal i valet till punkt och pricka.

Resultatet? Svält, törst, sjukdomar, medicinbrist, humanitär katastrof korad med ond bråd död dagligen i Gazaremsan och på Västbanken.

En tredje del av det nyvlada parlamentets medlemmar sitter i israeliskt fängelse inklusive talesmannen. Sex ministrar inklusive vice statsministern gör det också. Och inte ett ljud hörs ifrån demokratins vagga, de som mest tuggar och fradgar om demokratin.

De palestinska minstrarna och parlamentsledamoterna borde kanske skatta sig lyckliga. De ligger inte i gravarna som andra gör. Den israeliska armen ringer till palestinska familjer när som helst på dygnet och ger de tio minuter att evakuera sitt hus. Sedan kommer flyget och jämnar det med marken. Grannarns hus går ofta samma öde till mötes. Igår var det en far och hans son som ännu inte hunnit springa ut. Trevåningshuset blev deras grav.

En libanesisk gumma pekar på sitt söndersmulade hus i en libanesisk by och utbrister: "Det här är vad väst menar med demokrati."

En man som ledde motståndet i en annan by i södra Libanon tillsammans med sina söner och som såg sin äldsa dödas några meter bort, förklarar att han hade suttit i israeliskt fängelse och sedan dess hade han haft ett mål med livet: "Att hämnas". Kränkningarna, tortyren, hatet och förödmjukelserna. Om sonens död sa han: "Jag avundas honom".

I ett begravningståg strör man ris och blommor på kistorna som bärs fram. Man sjunger bröllopssånger. Folk är förkrossade men stoltheten över att deras söner hann förödmjuka den israeliska armén innan de satte livet till, är mycket större än sorgen.

Så mina herrar i väst. Behåll er domkrati. Den är inget annat än ett dödligt vapen.

Behåll ert stöd till Israel och ge araberna i grannländerna hatet. Det är garanten för demokratins undergång, demokratin som ni vill ha den alltså.

Nancy , lyckligt ovetande

Nancy Kupa A

Nancy Kupa F?

Nancy Ajram är en ung fulvacker kvinna från Libanon. Hon är vacker så länge hon ler och ful så fort hon är allvarlig. Första gången jag såg henne på teve trodde jag knappt mina ögon. Där stod hon i en babyrosa klänning beströdd med strass och slitsad ända upp till trosgrenen. Dessutom hade den bar rygg ända ner till svanskotan. Hon sjöng något som skulle liknas vid dagispopp (som är jätterolig att lyssna på när man städar eller gräddar pannkakor. Den är i alla fall roligare än ljudet från dammsugaren eller tevens cartoonnetwork, om man har små barn hemma.)

Hennes publik? Tusentals arabiska män samlade i Dubai från alla länderna kring persiksa viken. Jag gapade. Där satt dem, krakarna, med långa vita gallabior knäppta upp till hakan och med huvudbonader i sommarnattens hetta och dregglade över detta halvnakna under i babyrosa.

Veckan därpå, gjorde sig två manliga megastjärnor i arabvärlden lustiga, var för sig, över sångerskan som inte kan bestämma sig ifall hon ska sjunga eller strippa och dansa. Ingen nämnde några namn men alla visste vem dessa två herrar talade om.

Under kriget i Libanon klagade en libanesisk journalist över alla arabiska tevekanaler som inte visade tillräckligt intresse för det som hände i Libanon utan ägnade sig åt vulgära konserter med halvnaken sång och dans. Hans samtalsparter, som kom från ett land vid persiska viken svarade med en retorisk fråga: Och var kommer de vulgära sångerskorna från? Libanon, så visst ägnade man sig åt Libanon.

Nancy är den mest framgångrika av alla libanesiska kvinnor inom nöjesbranschen, och de är många, särskilt i länderna runt persiska viken. Många fattiga kvinnor i olika delar av arabvärlden sliter för att imitera hennes stil, så långt det låter sig göras. Köpa nya bröst är ju inte alla förunnat. En del prostituerar sig för att få köpa den senaste mobilen hon gjorde smygreklam för. En ung libanes gick så långt att han förvandlade sig med kirurgknivens hjälp till en vackrare kopia av Nancy.

Alla älskar Nancy, alla vill vara Nancy. Nancy är lycklig. Inte kommer hon att tänka på priset libanon får betala för hennes lycka i en del av världen som har massor av pengar men ingen respekt för lättklädda kvinnor. I alla fall inte det styrande skiktet i de länder där hon åker runt och visar nyanskaffade bröst, rygg och innanlår.

Strukturell rasism eller ren korvídioti

Utredaren, uppenbarligen utbränd av det han mött av strukturell rasism, lägger fram en utredning som inte duger i regeringens ögon, och det spottas fram av en minster som just en dag som denna borde välja sina ord och tänka på den ton han talar med.

Man behövde inte vara ett geni för att kunna räkna, redan för ett par år sedan, att det kommer att gå åt helvete med utredningen.

Det är så att man vill kräkas. Det blir inte bättre när man hör en folkpartistisk riksdagsledamot, som nyss föreslagit obligatoriska gynunersökningar på svenska skolflickor för att försäkra sig om att deras underliv ser ut som det ska, också talar om strukturell rasism.

Det är nästan man vill bli religiös. Någon högre makt borde kunna lägga sig i den här soppan för att skona oss. Gud eller Satan, sak samma. Bara det blir någon logik någon gång.

I flera år har jag försökt tala om för min son att han får äta vad han vill både i skolan och hemma. Men likförbannat kommer han hem, senast idag, och gråter därför att någon mattant har hindrat honom från att ta en viss maträtt därför att han är kristen, ena veckan, och därför att han är muslim, den andra veckan.

Jag blir helt enkelt galen. Låt ungarna äta vad dem vill eller laga något som alla kan äta av.

Min son är helt förvirrad. Han vet inte längre vad han är för något. Jag försöker tala om för honom att han är ett barn och att han inte behöver fundera över sådant just nu.

Om man inte kan lösa en sådan liten skitsak, hur ska man lösa de stora frågorna? Ge barnen fil och flingor för helvete. Det är bättre än kötträtter blandade med klassificeringar hit och dit, särkilt om man inte kan hålla reda på vilka barn ska ha vad.

Måste man verkligen stå och räkna korvar i skolköken i Sverige? Hur ska det gå för min grabb sedan? Med utbildning och arbete?

Man kan bli galen för mycket mindre!!!

När flyktingar tar emot flyktingar

Khabiya, enorma kärl som användes i Palestina

förr för förvaring av vinterns förråd av mat, mjöl och olivolja

De palestinska flyktinglägren i Libanon är små öar av fattigdom, hjälplöshet och utsatthet.

De upprepade bombningarna, förtrycket och den statliga diskrimineringen under de senaste decennierna har satt sina spår på allt, väggar, vägar, ansikten...

När kriget kom till Libanon nu, tog sig de allra fattigaste av libaneserna, de som inte kunde ta sig till huvudstaden, till de palestinska flyktinglägren.

Och där fann dem en fristad undan bomberna och undan svälten. De palestinska flyktinglägren bombades enbart några enstaka tillfällen den här gången.

I Rashidiyye bestämde den styrande folkkommittén att köpa up hela skörden i de omgivande åkrarna så att alla kunde få mat. De fick gå och plocka det de ville när de ville. En grupp unga fick i uppdrag att plocka åt sådana som inte kunde gå och plocka själva.

Det finns två bagerier i Rashidiyye, en av dem utsatts för direkt bombning av israelerna. Men palestinierna är ett hamstrande folk. Det har livet lärt dem att göra. Därför svalt ingen i Rashidiyye den här gången. Och det de hade delade dem med gästerna. När jag talade med folk i telefon sa de att de inte ville lämna lägret... ville inte lämna sina gäster...

Kanske något för Migrationsverket att läsa?

Hassan Hourani

Mor skrattar hysteriskt

Talade med mor igår natt. Hon talade som folk ända tills jag frågade hur mina två bröder mådde. Då gapskrattade hon. Länge.
När hon skrattade färdigt kunde hon tala om för mig att de hade varit i närheten av Israels sista bombning av Beiruts södra förorter. De hade kört runt och tittat på förödelsen efter den senaste månadens bombningar och sedan kört hem. Den ena hade kommit fram och den andra var fortfarande på väg.
När de enorma raketerna, 20 stycken som briserade inom loppet av en minut, raserade 10 höga bostadshus och halvförstörde fyra andra, ringde hon den ene. Han kunde inte tala. Var så medtagen av tryckvågen och dånet. Den andra fanns i bilen och hade haft fullt show med att hålla bilen under kontroll och komma undan havet av damm och aska.
Och det tyckte mor var roligt. Att de inte kunde få fram ett ljud. Och när de kunde det sa de alltig fel.
Man måste ha begravt sin man med sina egna händer och förlorat barn förut för att kunna skratta så gott åt något sådant.
Stackars mor...

Massakern i palestinska flyktinglägret

Tall al-Zaatar

30 år

En Droppe Vatten

av Ismael Shammout

Tamam Shammout

Tall al-Zaatar

Som om det aldrig hade hänt...

Bördan

Suleiman Mansour

Palestinier

Tamam Shammout, Tall al-Zaatar

Faces

Vera Tamari

Palestinska

Från: Eva Hammad Ståhl till Utrikesminister Jan Eliasson, 23 juli 2006Vidriga attacker
Jag har själv genomlevt en mycket lång belägring av det palestinska flyktinglägret Tel al Zaatar i östra Beirut i Libanon 1976. Min man dödades, jag skadades allvarligt och förlorade vårt väntade barn. Min amputerade kropp åteupplever idag återigen smärtan av att ha blivit träffad av glödande granatsplitter och min själ återupplever ljuden av bombkrevader, hus som rasar och människors skrik under dödskampen, de överlevandes kvidande klagan och den djupa sorgen när ens liv slagits i spillror av en krigsmaskins ohyggliga kraft. Det finns ljud, lukter, stämningar ”hjärnspöken” som aldrig lämnar en krigsskadads hjärna. Dom aktualiseras ögonblickligen om samma situation upprepas. Jag känner det starkt i dessa dagar och jag bor ändå i Sverige.
De som bor i Libanon, på Västbanken eller i Gaza återupplever och genomlider också samma kval nu, men tusenfalt värre, när de åter tvingas att leva under krigsvillkor och med ännu mer sofistikerade vapen. Det dom i stället behöver är en framtid i fred, befriad från krigsscenarior för att kunna ge en framtid värd namnet åt sina barn och åt kommande generationer. Dessa människor behöver stöd från nationer i världen vars barn och ungdomar fått växa upp under fredliga förhållanden. Dom behöver hjälp att stoppa en krigsmaskin som återigen kastar sin dödsbringande last över hus och hem.
Palestiniernas avsaknad av ett eget land med en struktur stark nog att leva av egen kraft gör att de ständigt lever med drömmen om befrielse, trots att det är dom som blivit fråntagna alla sina mänskliga och nationella rättigheter. Det palestinska folket ska få samlas i sin nation och slippa ifrån en förnedrande flyktingtillvaro, de ska få ha en huvudstad och en infrastruktur i sitt land så att det går att bygga upp ett liv, en ekonomi, en framtid. Det landet behövs för att lösa den så kallade krisen i Mellanöstern. Krisen består i att det palestinska folket fördrivits från sitt land och att Israel existerar i stället för dessa gamla arabiska byar och städer, Israel har fått bildas som en nation som utgör en bastion för västvärldens makt och inflytande i en oljerik del av världen. Palestinierna är drivna som tiggare från sitt hemland och utan makt att vinna sin rättmätiga kamp att få komma tillbaka. Därför lever motståndet kvar. Utan att lösa denna grundläggande fråga, Jan Eliasson, kommer inte freden att kunna tvingas på området, med annat än ett gigantiskt dödande av milliontals palestinier. Ett 2000-talets ”holocaust” . Jag tror att du vet allt detta, du har haft stora chanser att sätta dig in i frågan, och nu kräver jag och många med mig. Tala! Berätta vad du vet! Sluta med enbart diplomati, för det är just nu poltik på de strakas sida. Börja med humanism och mänskliga och nationella rättigheter. Tänk dig att du jobbade för Barnkonventionens innehåll...Det är de krigsskadades krav på världen. Motståndet kommer att leva kvar till dess att ett värdigt Palestina har upprättats. Allt det vi ser nu är massakrer i maktens och de rika nationernas namn. Det är meningslöst-stoppa det! Vi lever i en modärn tid. Krig ger oss ingen lycka, bara mer hat. Krigssargade människor glömmer aldrig!
Eva Hammad Ståhl

Ahmad Kanaan

Palestinsk konstnär

Om Tall al-Zaatar, Eva Hammad Ståhl

Artikel skriven i april 2006, för Nättidningen ALBA
DET ÄR 30 ÅR SEDAN.
Av Eva Hammad Ståhl
I augusti 1976 krossades det palestnska flyktinglägret Tel Al Zaatar av de libanesiska falangisttrupperna, kristna milisstyrkor, vissa hade stöd från Israel.
I Tel al Zaatar bodde ca 25 000 flyktingar. Familjerna var stora och barnrika..De överlevande tvingades bort därifrån under fasansfulla former. Den överenskommna vapenvilan bröts ensidigt av falangisterna. De dödade så många pojkbarn och män de kunde, denna heta augustidag 1976, framför ögonen på deras anhöriga.
Mina vänner från Tel al Zaatar upplevde en massaker som dödade tusen av de män och gossebarn som stod beredda att för alltid lämna det två kvadratkilometer tättbefolkade förortslandskap i dalsänkan vid en kulle, (Tel al Zaatar betyder Timjankullen), som hyst dom sedan familjerna tvingades bort från sin hemort i Galiléen i Palestina 1948.
Lägret krossades för 30 år sedan. Jag känner till det för att jag var där. Jag bodde där. Jag slapp att uppleva massakern sista dagen, för då var jag evakuerad med hjälp av internationella röda korset och ett tillfälligt eldupphöravtal som falangisterna höll i tre dygn. Jag och 400 andra allvarligt skadade kvinnor, barn och män evakuerades i början av augusti.. Det var en vecka innan lägret tömdes på sin befolkning och bulldoozrades till smulor och stoft. Jag var ändå där när flera tusen dödades och skadades dessförinnan. Jag är en av dom överlevande.
Belägringen av Tel al Zaatar inleddes i slutet av februari det året. På de vägar som ledde till lägret placerade falangisterna tungt beväpnade milismän, dom upprättade egna vägspärrar, Den libanesiska armén hade redan vid inbördeskrigets inledning (kriget startade i april 1975) splittrats inbördes och det fanns ingen statsmakt som kunde kontrollera miliserna. Kristna soldater och frivilliga, med sympatier på yttersta högerkanten, hade bildat falangisttrupper. De var maktfullkomliga och dödade den dom ville. Den som togs i vägspärren kunde skjutas direkt eller t ex beordras att först uttala vissa ord. Dialekten skilde en palestinier från en libanes, och enbart uttalet av t ex ordet tomat kunde döma den vägfarande till avrättning. Ofta ristades ett kors in i den dödes kropp, varefter han/hon dumpades i närmsta dike på samma sätt som sopor. Anhöriga som saknade en familjemedlem som bara skulle storhandla i västra Beirut, eller försöka ta sig till sitt arbete, fick bege sig ut och leta i dikeskanterna. Inte så sällan återvände de med sin döde make, hustru, son eller åldring efter ett letande utefter ödsliga men avspärrade vägar och med beväpnade fiender hotfullt övervakande varje steg. Man fick gräva ner den döde någonstans, inom lägrets gränser, där man hann och kunde ta skydd. Ibland sköt en krypskytt mot lägret från ett intilliggande höghustak. Ibland sköts en granat in i en folkhop som hade samlats utanför några hus, kanske just när någon måste begravas, och nya offer skördades. Under mars, april och maj månad hölls vi alla i ett järngrepp. Då och då, flera gånger i veckan, dag eller natt, träffades någon av ett dödande skott eller av granatsplitter. Ytterligare ett hus förstördes, ytterligare en vattenledning sprang läck... Ingen kunde resa ut ur lägret utan att sätta livet som insats, ingen kunde komma till vår undsättning. Milisen härjade på vägarna. Vi som levde i Tel al Zaatar försökte ändå leva ett slags vardagsliv. Det gick naturligtvis inte till som förut, men vi ansträngde oss. Jag var anställd på PFLP.kliniken i lägret och gick varje dag till mitt sjuksköterskearbete. Vi upplevde en sjukvård som efterhand omvandlades till krigssjukvård. Vi tog hand om personer med multipla splitterskador på kroppen. Splitter som slog upp stora och djupa sår och även borrade sig igenom skelett och gav stora skador och infektioner som egentligen krävde intensivvård. Vi hade vår enkla klinik, saknade operationssal och fick improvisera på ett sätt som nästan inte går att beskriva. Vi samarbetade med al Fathas och Palestinska Röda Halvmånens sjukhus. Det var inrymt i moskéen, men där hade dom också fulltbelagt oavbrutet.Vi räddade naturligtvis inte alla till livet. Den lilla flickan som pappan kom springande med förblödde i hans armar. Hon var träffad av en krypskytts kula. Med kikarsiktets hjälp hade han korn på just henne och sköt för att döda. Han hade träffat en artär i hennes arm och vi han inte få stopp på blodflödet i tid. En gång bestämde vi oss för att, mot alla odds, låta en lastbil köra de svårast skadade till ett sjukhus. För att överleva behövde de mer avancerad vård än det vi kunde ge. Vi lade patienterna så varsamt vi kunde på flaket, droppflaskorna snörade vi fast på flakets sidospjälor. Patienterna var livrädda och mycket sjuka. Det var deras eventuella chans att överleva som gjorde att vi satsade på denna makabra frakt. Dom tilläts inte att passera vägspärrarna och bilen tvingades köra tillbaka till oss några timmar senare. Det var en fasansfull natt.
Vid ett tillfälle rasade en granat rätt in igenom klinikens öppna fönster, landade på golvet i korridoren och la sig still utan att brisera. Vi trodde inte våra ögon, men så var det. Vi förskonades från döden den gången och kunde jobba vidare med patienterna. I gasollampans blekgula sken fortsatte vi att med lokalbedövning som smärtlindring rensa patienters hud och muskulatur från splitter i alla former och storlekar. Vi kokade saltvatten (fysiologiskt NaCl, blandat på salt o kranvatten, kokat på spisen i 20 minuter), rengjorde sår, skar bort död vävnad, bandagerade och försökte med anhörigas hjälp att få patienterna att åtminstone dricka, alternativt bevaka att droppet fungerade.


Så kom natten mellan den 12 och 13 juni 1976. Jag jobbade som vanligt. Min palestinske make Yousef Hammad hade haft en lång dag. Han var ansvarig för klinikarbetet och också en politiker i lägret. Alla politiker, oavsett politisk färg, samlades dagligen för att diskutera situationen. I lägret fanns också beväpnade motståndsmän, tillhörande de olika PLO-fraktionernas gerilla, ett slags hemvärn. Dom var beväpnade i kampen ”För ett fritt och demokratiskt Palestina”. Dom trodde starkt på kampen för att återvända hem. Det fanns avtal och överenskommelser mellan den libanesiska staten och PLO att gerillan fick ha sina vapen i lägren. Dessa vapen kom nu, i stället, till användning för att försvara oss mot falangisttrupperna som kom allt närmare lägrets utkanter. Falangisterna gjorde räder och dödade bland annat en grupp människor som sökt sig till varandra i källaren till en högre byggnad i lägrets utkant. Dom dödade också många ur gerillan som försvarade lägret bakom sandsäckar med Kalaschnikovs i handen.
Falangisterna attackerades samtidigt av libanesiska vänsterstyrkor som kämpade tillsammans med PLO-gerilla på andra håll i Beirut och andra platser utanför huvudstaden. Dom hade inte möjlighet att koncentrera sig på Tel al Zaatar enbart, och det började gå dåligt för högerstyrkorna på flera fronter. Det var i slutet av maj och de sökte och fick undsättning. Den syriska armén invaderade Libanon i början av juni, den syriska ockupationen började då, (det var i fjol, 29 år senare, som deras fysiska närvaro förbjöds i Libanon). För oss i Tel al Zaatar innebar det att falangistmilisen fick förstärkning av en hel armé. Tanks och pansarfordon, utvilade soldater som avlöste varandra gav dom styrka att skjuta sönder flyktinglägret, även om det tog dom 52 dygn till.
Jag hade jobbat till sent på kvällen, den 12 juni, när Yousef kom för att övertyga mig om att vi behövde få lite lugn o ro den natten. Allt hade varit så intensivt sedan syrierna kom, men den eftermiddagen och kvällen var kanonerna tysta. Vi tog en chans och gick till familjens hus för att sova. Vi sökte oss en plats som vi trodde var säker, ifall attacken skulle återupptas. Några timmar senare hade vårt hem träffats av en granat. Den exploderade mot ytterväggen i vårt sovrum. Jag vaknade i blod och splitter. Min man låg livlös bredvid mig. Senare fick jag veta att han fått dödande splitter rakt in i hjärtat. Jag hade förlorat en arm, hade ett sönderslaget knä och otaliga sårskador. Några veckor senare fick jag missfall, förlorade vårt barn, jag var då i sjunde månaden.
I augusti, när jag evakuerades, hade jag, med familjs och vänners stöd, på något mirakulöst sätt hållit fast vi en flämtande livsgnista. Då hade vår familj och alla andra drabbats av stora förluster. Lägret bombades och besköts i timtal, dag eller natt, dygn efter dygn.. De flesta familjer förlorade både tre och fyra anhöriga, och massor av människor skadades dessutom. Det var förenat med livsfara att hämta vatten vid sönderskjutna ledningar, och att koka ris och linser över öppen eld, den enda möjliga matlagningen. Befolkningen bombades och svalts ut ur Tel al Zaatar.
När jag evakuerades fick jag hälsningar med till ”västvärlden” att berätta vad jag upplevt. Palestinier visste att ingen skulle lyssna på deras berättelse, men en svenska skulle kunna nå ut, hoppades man. En opinion för Palestina hade redan skapats här i Sverige, och ett stort arbete till stöd för ”ett fritt och demokratiskt Palestina” bedrevs över hela landet. Nu med förnyad kraft.
Tel al Zaatars överlevande anslöt sig till anhöriga och vänner i de övriga lägren i Libanon,. Ett sådant läger är Shatila i västra Beirut. 6 år efter krossandet av Tel al Zaatar banade Israel vägen för ”massakern i Sabra och Shatila”. genom sin långa ockupation av Libanon upp till Beirut år1982. Det kriget skördade 30 000 människoliv och hundratals, kanske tusentals människor mördades igen av falangister med yxor och knivar under de tre dagar som Israeliska armén hjälpte till med bevakningen av vägarna till området. PLO hade fördrivits ut ur Libanon, ingen kunde längre med vapen försvara den palestinska civilbefolkningen. Media rapporterade om det som skedde och än i dag minns världen det avskyvärda slaktandet i Sabra och Shatila. Världsopinionen tvingade Israel att till slut rannsaka och döma dåvarande försvarsministern Ariel Sharon som ansvarig. I Sverige och på många håll drevs en namninsamlingskampanj under parollen ”Bojkotta Israel Erkänn PLO”.
I dag pågår Palestina/Israel-konfliktens hårdaste kamp på 22% av det gamla Palestinas yta, de av Israel ockuperade Västbanken och Gazaremsan. De ca 4 milljoner palestinier som lever där är ”gettoiserade” av murar, staket, gränshinder, vägspärrar, bosättningar, motorvägar (som palestinier inte får färdas på) och av den israeliska armén. Det är fortfarande inte möjligt att fullfölja ett statsbygge. Sådant måste försiggå i fred och frihet så att ekonomi, arbetsmarknad, infrastruktur, institutioner för administration, sjukvård, utbildning osv kan utvecklas. Nu tvingas människor leva under större och större förtryck socialt, ekonomiskt, politiskt och säkerhetsmässigt. Trots det har man i Palestina genomfört ett val enligt demokratiska spelregler. Något som västvärlden bortser ifråg därför att palestinierna valde ett parti, Hamas, som utmanar Israel att erkänna palestiniernas rätt till de ockuperade områdena från 1967, och att bygga sitt hemland där. Den palestinska myndigheten hotas nu av ekonomisk kollaps och tvingas följdaktligen att söka helt andra vägar för att människorna inte ska svälta. Faran för fler självmordsattentat är uppenbar.
Israel har världens fjärde största och mest välutrustade armé. USA står bakom Israel politiskt, ekonomiskt och militärt. Men också Sverige har omfattande affärer med Israel på det militärtekniska området. Ett vapensamarbete och utbyte av militära hemligheter liksom träningstillfällen till ömsesidig hjälp. Detta är Sveriges skamliga bidrag till den aggressiva ockupationsmakten, samtidigt som man tillsammans med EU, USA och Norge stryper de pengar som skuller hjälpa den nya palestinska staten i sitt uppbygge.
Till detta mycket allvarliga svek mot den palestinska befolkningen på Västbanken och Gaza kommer det faktum att de ca 400 000 palestinska flyktingarna i Libanon fråntagits allt. De saknar medborgarskap, arbetstillstånd, äganderätt och de är förbjudna att arbeta inom ett 70-tal yrken i det land dit de är fördrivna till ett lv i flyktingläger, sedan Israel grundades år1948. Deras största behov är politiska beslut som ger dom rätten att återvända.
Palestina består av ca 8-9 millioner människor. De flesta bor i Israel, på Västbanken och Gaza eller i Libanon, Syrien och Jordanien.
- Drar västvärlden bl a Sverige nu bort sitt stöd till dessa människor för att ensidigt stödja Israel?
- Ber västvärlden bl a Sverige om mera krig, genom utveckling av israels militärapparat?
- Är du en av dom, liksom jag, som bor i västvärlden?
- Det finns en växande opinion mot vansinnet och för en självständig Palestinsk stat på Västbanken och Gaza. För flyktingarnas rätt att återvända och för en fredlig utveckling i regionen. Anslut dig!

Eva Hammad Ståhl

Hej RawiaVilken fin blog du gjort trots det svåra innehållet. Jag är tacksam att du uppmärksammar Tel al Zaatar dessa dagar. Det är så få som vet om och det var en så oerhört stor och blodig attack på ett flyktingläger och det har fått alldeles för lite fästpunkt i den palestinska historien. Jag är glad att jag har kontakt med dig här i Sverige, det hjälper när tankarna blir för dystra.Jag kunde inte klara av att inforga min artikel i bloggen, artikeln var för omfattande (över 300 tecken) tror jag. Skickar här som bifogat dokument dels:Artikeln som jag ursprungligen skrev till Nättidningen ALBA i apriloch dels:mitt brev till jan Eliasson,så får du själv avgöra hur de kan användas.KramEva, hälsa EsmattNéstor hälsar

Huda Siksek

Palestinska

Flyktingar

Ibarhim Hijazi

Palestinier

Tall al-Zaatar

Min slaktade barndom

Idag 12-13 augusti 1976 lämnade jag Tall al-Zaatar tillsammans med dem överlevande av min familj och min släkt.

Det var knappt ljust ute. Morfar sa att vi måste ge oss av. Det var kyligt och grått och där gick vi som ett spöktåg. Vi visste knappast vad det var vi var på väg till. Skulle vi slaktas som alla andra? Det gjorde inget. Det skulle sätta stopp för vårt lidande. Hungern, såren, blodlukten, smutsen, mörkret i källaren som var vårt enda skydd mot bomberna som föll, i genomsnitt tre stycken i minuten.

Vi måste ha utgjort en fasansfull eller skrattretande syn. Där haltade vi fram, blodiga, rädda, smutsiga efter 53 dygns belägring som hade följt på en massa belägringar som varat allt mellan en vecka eller flera veckor.

När vi började komma fram till de som hade belägrat oss, klippt av vatten och elledningarna, blev jag oerhört förvånad. De var extremt rena, hade välstrukna militära uniformer, tjocka långa skägg, minst två decimeter svart krulligt hår som hängde ner från deras ansikte och gav dem ett nästan religiöst utseende. Det blev inte bättre när man såg de stora korsen som hängde om deras halsar.

Det var ett religiöst krig, sades det ju. Och här stod vi ansikte mot ansikte mot helvetets munkar. Dödsbringande, håriga änglar med stora guldringar och som rökte och såg på oss med stora mörka ögon som om de inte förstod hur sådana som vi kunde se så mänskliga ut.

Mycket har Libanon varit med om. Mycket hade Libanon att lära. Detta älskade land, mitt andra hemland som tuggade mig sönder och spottade ut mig när smaken inte passade.

I Tall al-Zaatar lämnade jag min far Ahmade, hans namn betyder God. Han låg i en grund grav som mor och någon av fars vänner grävde hastigt och lade in honom i så att han inte skulle bli uppäten av hundar. Där lämnade jag min älskade moster Bader, hennes namn betyder fullmåne, min morbror Naim, hans namn betyder Paradis. Där lämnade jag den gode, fullmånen och paradiset och många många fler. Hela familjer av min släkt utplåndes hemma, dödades med knivar och yxor när man gick in i deras lägenheter som hade avskurits från restan av Tall al-Zaatar. Där lämnade många andra med mig sina Goda, sina fullmånar, sina paradis... det blev 7000. Flera tusen till kidnappades den 12 och den 13 augusti och betraktades länge som försvunna. Nu vet vi alla att de aldrig kommer tillbaka. Men de lever i mitt och alla andras minne, i våra ögon, i våra drömmar. De dog så som den palestinske författaren Ghassan Kanafani uttryckte det en gång: "Vi dör som träden gör... stående."

Vi gör döden till ett vackert landskap, ett skogslandskap med tusentalas och åter tusentals träde, ett paradis full med godhet och fullmånar.

Abdel Tamam

Palestinsk konstnär

Namn på israeliska massakrer i Libanon den senaste månaden:

Merwaheen

Folk bombades på vägen när de försökte

uttrymma sin by på order av den israeliska armén

Aytaroon

Två hela familjer utplåndades

den yngsta var fem månader

al-Ghaziyye

Första dagen bombade man

Dagen efter bombade man

Begraavningståget av den föregpående

dagens offer

al-Shayah

Bombningen av ett höghus fullt med de som bodde där

och flyktingar från södra Libanon

al-Qa`a

Bombningen av hjälparbetare som

höll på att lasta bilar med hjälpsändningar

De flesta syriska kurder

Marj Ayoun

Bombningen av en bilkolonn

med flyende familjer

och frisläppta poliser som hade hållits

som mänskliga sköldar av den israeliska armen

Man trodde att man hade fått frilejd

Rödakorset förlorade några medarbetare

i denna massaker

Qana

Ett flerfamiljshus bombades.

De flesta av dem som hade tagit skydd

i källaren omkom

Nabila Hilmi

Palestinsk konstnärinna

En orkan av rasande sagor
Håller staden hängande i luften

Hjärtat är här
Fullt med aska
Fullt med stenar
Stannar av sorg
Slår av vrede

Vandrar
Hittar bara amforor fulla av törst
Människor som bär sina hus i ögonen
Ord som vägrar komma över barnens läppar
Jord som ovilligt tar emot fler kroppar

Vandrar
Letar efter någon som känner igen mig
Vägrar gå vidare utan att hitta
Den som tappade bort mig
Stannar

Här börjar min kropp
Här börjar staden
Här börjar livet
Här slutar döden

Någon
Gå inte utan mig
Min berättelse är din färdkost
Min röst är din vägvisare
Mina händer håller ihop dig
Gå inte
Inte utan mig

خذني إلى وطن الشمس وزهر الليمون

دعني أسكن في لون العيون

دعني أنام مغطاه بأنفاسك

دعني أصحوا لأشرب كل أحزانك

وطني أنت أم صليبي

إنفجار الدم في الشرايين

إلى ما خلف الصمت

هل أنت كلماتي التائهة؟

أم أنت حبيبي؟

Min Moster Fatima, var min klasskamrat. Min mormor och min mamma födde barn nästan samtidigt när vi var små. Men Fatima var min bästa vän också. Snäll som en ängel var hon hela tiden. Uthållig, tystlåten och med stora vackra ögon som log jämt.
Fatima gifte sig tidigt. Hennes dotter fick barn förra året. Hon blev mormor otroligt tidigt.
Veckan före kriget opererades Fatima för ryggskott. När kriget kom var det inte tal om att hon skulle resa sig och springa till närmaste skyddsrum. Hon skulle kunna fördärva sin rygg för alltid.
Jag ringde och försökte fixa en ambulans för att flytta henne från Saida till ett säkrare område men hon gick inte med på det. Hon sa: "Jag dör gärna i mitt hem. Jag vill inte dö en ambulans." Jag blev tyst. Hur många utbrända ambulanser har jag inte sett på teve? Ambulanser med stora röda kors och eller halvmåne målade över hela taket. "Älskade Fatima, sa jag, hur ska du klara det här?" Fatima svarade: "Jag klarar inte det här. Det är inte bomberna och raketerna som tar livet av mig. Det är de förbannade stridsflygplanen, deras rytanden..." Jag visste precis vad Fatima talade om. Tårarna föll stora på kinderna. Det var nämligen inte länge sedan jag talat om för någon att ljudet av stridsflyg är en av dem förhatligaste ljuden jag känner till.
Jag ser henne framför mig, liggande på sin säng, har så ont att hon knappt kan tala, och med dödens rovfåglar som plöjer en gata, mindra än 700 meter bort. Jag önskar att jag kunde vara hos dig, älskade, uthålliga Fatima. Ligga bredvid dig och hålla hårt om dig och tala om andra saker, få dig på andra tankar, när satans stålfåglar dyker ner och river sönder förnuftetes slöjor.
Vi brukade gå och bada ihop, minns du det? Vi älskade att gå barfota... vi åt glass och skrattade killarna som hälsade busigt på oss rätt upp i ansiktet...
Håll ut, kära du, du uthålliga, överlev det här också... du har en kärna som är hårdare än stål.