Om Tall al-Zaatar, Eva Hammad Ståhl

Artikel skriven i april 2006, för Nättidningen ALBA
DET ÄR 30 ÅR SEDAN.
Av Eva Hammad Ståhl
I augusti 1976 krossades det palestnska flyktinglägret Tel Al Zaatar av de libanesiska falangisttrupperna, kristna milisstyrkor, vissa hade stöd från Israel.
I Tel al Zaatar bodde ca 25 000 flyktingar. Familjerna var stora och barnrika..De överlevande tvingades bort därifrån under fasansfulla former. Den överenskommna vapenvilan bröts ensidigt av falangisterna. De dödade så många pojkbarn och män de kunde, denna heta augustidag 1976, framför ögonen på deras anhöriga.
Mina vänner från Tel al Zaatar upplevde en massaker som dödade tusen av de män och gossebarn som stod beredda att för alltid lämna det två kvadratkilometer tättbefolkade förortslandskap i dalsänkan vid en kulle, (Tel al Zaatar betyder Timjankullen), som hyst dom sedan familjerna tvingades bort från sin hemort i Galiléen i Palestina 1948.
Lägret krossades för 30 år sedan. Jag känner till det för att jag var där. Jag bodde där. Jag slapp att uppleva massakern sista dagen, för då var jag evakuerad med hjälp av internationella röda korset och ett tillfälligt eldupphöravtal som falangisterna höll i tre dygn. Jag och 400 andra allvarligt skadade kvinnor, barn och män evakuerades i början av augusti.. Det var en vecka innan lägret tömdes på sin befolkning och bulldoozrades till smulor och stoft. Jag var ändå där när flera tusen dödades och skadades dessförinnan. Jag är en av dom överlevande.
Belägringen av Tel al Zaatar inleddes i slutet av februari det året. På de vägar som ledde till lägret placerade falangisterna tungt beväpnade milismän, dom upprättade egna vägspärrar, Den libanesiska armén hade redan vid inbördeskrigets inledning (kriget startade i april 1975) splittrats inbördes och det fanns ingen statsmakt som kunde kontrollera miliserna. Kristna soldater och frivilliga, med sympatier på yttersta högerkanten, hade bildat falangisttrupper. De var maktfullkomliga och dödade den dom ville. Den som togs i vägspärren kunde skjutas direkt eller t ex beordras att först uttala vissa ord. Dialekten skilde en palestinier från en libanes, och enbart uttalet av t ex ordet tomat kunde döma den vägfarande till avrättning. Ofta ristades ett kors in i den dödes kropp, varefter han/hon dumpades i närmsta dike på samma sätt som sopor. Anhöriga som saknade en familjemedlem som bara skulle storhandla i västra Beirut, eller försöka ta sig till sitt arbete, fick bege sig ut och leta i dikeskanterna. Inte så sällan återvände de med sin döde make, hustru, son eller åldring efter ett letande utefter ödsliga men avspärrade vägar och med beväpnade fiender hotfullt övervakande varje steg. Man fick gräva ner den döde någonstans, inom lägrets gränser, där man hann och kunde ta skydd. Ibland sköt en krypskytt mot lägret från ett intilliggande höghustak. Ibland sköts en granat in i en folkhop som hade samlats utanför några hus, kanske just när någon måste begravas, och nya offer skördades. Under mars, april och maj månad hölls vi alla i ett järngrepp. Då och då, flera gånger i veckan, dag eller natt, träffades någon av ett dödande skott eller av granatsplitter. Ytterligare ett hus förstördes, ytterligare en vattenledning sprang läck... Ingen kunde resa ut ur lägret utan att sätta livet som insats, ingen kunde komma till vår undsättning. Milisen härjade på vägarna. Vi som levde i Tel al Zaatar försökte ändå leva ett slags vardagsliv. Det gick naturligtvis inte till som förut, men vi ansträngde oss. Jag var anställd på PFLP.kliniken i lägret och gick varje dag till mitt sjuksköterskearbete. Vi upplevde en sjukvård som efterhand omvandlades till krigssjukvård. Vi tog hand om personer med multipla splitterskador på kroppen. Splitter som slog upp stora och djupa sår och även borrade sig igenom skelett och gav stora skador och infektioner som egentligen krävde intensivvård. Vi hade vår enkla klinik, saknade operationssal och fick improvisera på ett sätt som nästan inte går att beskriva. Vi samarbetade med al Fathas och Palestinska Röda Halvmånens sjukhus. Det var inrymt i moskéen, men där hade dom också fulltbelagt oavbrutet.Vi räddade naturligtvis inte alla till livet. Den lilla flickan som pappan kom springande med förblödde i hans armar. Hon var träffad av en krypskytts kula. Med kikarsiktets hjälp hade han korn på just henne och sköt för att döda. Han hade träffat en artär i hennes arm och vi han inte få stopp på blodflödet i tid. En gång bestämde vi oss för att, mot alla odds, låta en lastbil köra de svårast skadade till ett sjukhus. För att överleva behövde de mer avancerad vård än det vi kunde ge. Vi lade patienterna så varsamt vi kunde på flaket, droppflaskorna snörade vi fast på flakets sidospjälor. Patienterna var livrädda och mycket sjuka. Det var deras eventuella chans att överleva som gjorde att vi satsade på denna makabra frakt. Dom tilläts inte att passera vägspärrarna och bilen tvingades köra tillbaka till oss några timmar senare. Det var en fasansfull natt.
Vid ett tillfälle rasade en granat rätt in igenom klinikens öppna fönster, landade på golvet i korridoren och la sig still utan att brisera. Vi trodde inte våra ögon, men så var det. Vi förskonades från döden den gången och kunde jobba vidare med patienterna. I gasollampans blekgula sken fortsatte vi att med lokalbedövning som smärtlindring rensa patienters hud och muskulatur från splitter i alla former och storlekar. Vi kokade saltvatten (fysiologiskt NaCl, blandat på salt o kranvatten, kokat på spisen i 20 minuter), rengjorde sår, skar bort död vävnad, bandagerade och försökte med anhörigas hjälp att få patienterna att åtminstone dricka, alternativt bevaka att droppet fungerade.


Så kom natten mellan den 12 och 13 juni 1976. Jag jobbade som vanligt. Min palestinske make Yousef Hammad hade haft en lång dag. Han var ansvarig för klinikarbetet och också en politiker i lägret. Alla politiker, oavsett politisk färg, samlades dagligen för att diskutera situationen. I lägret fanns också beväpnade motståndsmän, tillhörande de olika PLO-fraktionernas gerilla, ett slags hemvärn. Dom var beväpnade i kampen ”För ett fritt och demokratiskt Palestina”. Dom trodde starkt på kampen för att återvända hem. Det fanns avtal och överenskommelser mellan den libanesiska staten och PLO att gerillan fick ha sina vapen i lägren. Dessa vapen kom nu, i stället, till användning för att försvara oss mot falangisttrupperna som kom allt närmare lägrets utkanter. Falangisterna gjorde räder och dödade bland annat en grupp människor som sökt sig till varandra i källaren till en högre byggnad i lägrets utkant. Dom dödade också många ur gerillan som försvarade lägret bakom sandsäckar med Kalaschnikovs i handen.
Falangisterna attackerades samtidigt av libanesiska vänsterstyrkor som kämpade tillsammans med PLO-gerilla på andra håll i Beirut och andra platser utanför huvudstaden. Dom hade inte möjlighet att koncentrera sig på Tel al Zaatar enbart, och det började gå dåligt för högerstyrkorna på flera fronter. Det var i slutet av maj och de sökte och fick undsättning. Den syriska armén invaderade Libanon i början av juni, den syriska ockupationen började då, (det var i fjol, 29 år senare, som deras fysiska närvaro förbjöds i Libanon). För oss i Tel al Zaatar innebar det att falangistmilisen fick förstärkning av en hel armé. Tanks och pansarfordon, utvilade soldater som avlöste varandra gav dom styrka att skjuta sönder flyktinglägret, även om det tog dom 52 dygn till.
Jag hade jobbat till sent på kvällen, den 12 juni, när Yousef kom för att övertyga mig om att vi behövde få lite lugn o ro den natten. Allt hade varit så intensivt sedan syrierna kom, men den eftermiddagen och kvällen var kanonerna tysta. Vi tog en chans och gick till familjens hus för att sova. Vi sökte oss en plats som vi trodde var säker, ifall attacken skulle återupptas. Några timmar senare hade vårt hem träffats av en granat. Den exploderade mot ytterväggen i vårt sovrum. Jag vaknade i blod och splitter. Min man låg livlös bredvid mig. Senare fick jag veta att han fått dödande splitter rakt in i hjärtat. Jag hade förlorat en arm, hade ett sönderslaget knä och otaliga sårskador. Några veckor senare fick jag missfall, förlorade vårt barn, jag var då i sjunde månaden.
I augusti, när jag evakuerades, hade jag, med familjs och vänners stöd, på något mirakulöst sätt hållit fast vi en flämtande livsgnista. Då hade vår familj och alla andra drabbats av stora förluster. Lägret bombades och besköts i timtal, dag eller natt, dygn efter dygn.. De flesta familjer förlorade både tre och fyra anhöriga, och massor av människor skadades dessutom. Det var förenat med livsfara att hämta vatten vid sönderskjutna ledningar, och att koka ris och linser över öppen eld, den enda möjliga matlagningen. Befolkningen bombades och svalts ut ur Tel al Zaatar.
När jag evakuerades fick jag hälsningar med till ”västvärlden” att berätta vad jag upplevt. Palestinier visste att ingen skulle lyssna på deras berättelse, men en svenska skulle kunna nå ut, hoppades man. En opinion för Palestina hade redan skapats här i Sverige, och ett stort arbete till stöd för ”ett fritt och demokratiskt Palestina” bedrevs över hela landet. Nu med förnyad kraft.
Tel al Zaatars överlevande anslöt sig till anhöriga och vänner i de övriga lägren i Libanon,. Ett sådant läger är Shatila i västra Beirut. 6 år efter krossandet av Tel al Zaatar banade Israel vägen för ”massakern i Sabra och Shatila”. genom sin långa ockupation av Libanon upp till Beirut år1982. Det kriget skördade 30 000 människoliv och hundratals, kanske tusentals människor mördades igen av falangister med yxor och knivar under de tre dagar som Israeliska armén hjälpte till med bevakningen av vägarna till området. PLO hade fördrivits ut ur Libanon, ingen kunde längre med vapen försvara den palestinska civilbefolkningen. Media rapporterade om det som skedde och än i dag minns världen det avskyvärda slaktandet i Sabra och Shatila. Världsopinionen tvingade Israel att till slut rannsaka och döma dåvarande försvarsministern Ariel Sharon som ansvarig. I Sverige och på många håll drevs en namninsamlingskampanj under parollen ”Bojkotta Israel Erkänn PLO”.
I dag pågår Palestina/Israel-konfliktens hårdaste kamp på 22% av det gamla Palestinas yta, de av Israel ockuperade Västbanken och Gazaremsan. De ca 4 milljoner palestinier som lever där är ”gettoiserade” av murar, staket, gränshinder, vägspärrar, bosättningar, motorvägar (som palestinier inte får färdas på) och av den israeliska armén. Det är fortfarande inte möjligt att fullfölja ett statsbygge. Sådant måste försiggå i fred och frihet så att ekonomi, arbetsmarknad, infrastruktur, institutioner för administration, sjukvård, utbildning osv kan utvecklas. Nu tvingas människor leva under större och större förtryck socialt, ekonomiskt, politiskt och säkerhetsmässigt. Trots det har man i Palestina genomfört ett val enligt demokratiska spelregler. Något som västvärlden bortser ifråg därför att palestinierna valde ett parti, Hamas, som utmanar Israel att erkänna palestiniernas rätt till de ockuperade områdena från 1967, och att bygga sitt hemland där. Den palestinska myndigheten hotas nu av ekonomisk kollaps och tvingas följdaktligen att söka helt andra vägar för att människorna inte ska svälta. Faran för fler självmordsattentat är uppenbar.
Israel har världens fjärde största och mest välutrustade armé. USA står bakom Israel politiskt, ekonomiskt och militärt. Men också Sverige har omfattande affärer med Israel på det militärtekniska området. Ett vapensamarbete och utbyte av militära hemligheter liksom träningstillfällen till ömsesidig hjälp. Detta är Sveriges skamliga bidrag till den aggressiva ockupationsmakten, samtidigt som man tillsammans med EU, USA och Norge stryper de pengar som skuller hjälpa den nya palestinska staten i sitt uppbygge.
Till detta mycket allvarliga svek mot den palestinska befolkningen på Västbanken och Gaza kommer det faktum att de ca 400 000 palestinska flyktingarna i Libanon fråntagits allt. De saknar medborgarskap, arbetstillstånd, äganderätt och de är förbjudna att arbeta inom ett 70-tal yrken i det land dit de är fördrivna till ett lv i flyktingläger, sedan Israel grundades år1948. Deras största behov är politiska beslut som ger dom rätten att återvända.
Palestina består av ca 8-9 millioner människor. De flesta bor i Israel, på Västbanken och Gaza eller i Libanon, Syrien och Jordanien.
- Drar västvärlden bl a Sverige nu bort sitt stöd till dessa människor för att ensidigt stödja Israel?
- Ber västvärlden bl a Sverige om mera krig, genom utveckling av israels militärapparat?
- Är du en av dom, liksom jag, som bor i västvärlden?
- Det finns en växande opinion mot vansinnet och för en självständig Palestinsk stat på Västbanken och Gaza. För flyktingarnas rätt att återvända och för en fredlig utveckling i regionen. Anslut dig!

Eva Hammad Ståhl