Ahmad Fuad Najm och Sheikh Imam

Sheikh Imam och Ahmad Fuad Najm på scen

Sheikh Imam

Ahmad Fuad Najm

Det var i slutet av augusti 1976 jag hörde de underliga sångerna med de än mer underliga texterna. Jag befann mig på ett ungdomsläger för Ghassan Kanafanis kulturinstitut. Mamma tyckte att jag och min bror behövde frisk luft efter den långa belägringen i Tall al-Zaatar.
Jag hade försökt bada i Litani floden trots såret i bröstet. Det gick upp och snart rann en rännil med blod och ville aldrig ta slut.
En förskräckt läkare som hette Basil undrade vad det hade hänt och jag sa bara: Tall al-Zaatar.
Han lappade ihop såret igen i sitt tält och lät mig ligga på hans madrass. För att jag inte skulle ha tråkigt satte han på bandspelaren. Därifrån kom den underliga sången, vacker, ursinnig, kränkt, rasande, vemodig… Jag hade aldrig hört något liknande. När jag frågade vad det var svarade Basil: Sheikh Imam och Ahmad Fuad Najm.
Det blev många timmar med Sheikh Imam och Fuad Najm för Basil höll ögonen på mig och hindrade mig från att bada därefter.
Och mellan honom och mig rann sången, varm och god
som Litanis Vatten.
Sex år senare gick jag på en konsert med några av mina manliga kusiner, strax efter massakern i Sabra och Shatila. Jag hade hört att två av den arabiska musikens giganter skulle spela och sjunga där och lät mig släpas dit.
De två giganterna var Marcel Khalifa och Ziyad Rahbani.
Fotbollsplanet där konserten ägde rum var omringad av den libanesiska armén och där inne vimlade det av soldater och poliser. Stämningen var skrämmande. Publiken var vänster, armén och polisen var statens stövel som när som helst kunde trampa ner oss.
Men så hände något oväntat. På scenen klev en blind man med stora svarta glasögon och röd fez. Han var ledsagad av en mager figur som såg ut att kliva ur en egyptisk film. Urbilden av den förtryckta, rättslösa utsvultna egyptiska människan från Ramses tid till idag. Den blinde mannen såg däremot välmående ut, bildad.
Arenan kokade. Hysterin var öronbedövande. Folk kastade sig framåt och mina kusiner lyfte mig upp i luften för att jag inte skulle klämmas ihjäl mot scenkanten.
Men den blinde mannen satte sig ner med lutan, som vore den den enda älskarinnan han någonsin haft. Hans fingrar smekte den och ur hans mun kom sången… vacker, ursinnig, kränkt, rasande, vemodig… och jag hade hört den förut. Basil, undrar var du är idag…
Soldaterna och poliserna glömde varför de var där. De sjöng med och dansade och var ett med resten av publiken. Alla gick därifrån långt efter midnatt, levande… på ett annat sätt…

Sheikh Imam dog 1995 men den magre figuren, Ahmad Fuad Najm, poeten och Imams textförfattare lever. Såg honom i natt. Magrare och äldre än någonsin. Skriver fortfarande dikter som gör en sömnlös på egyptisk dialekt och med oändligt enkla uttryck som gör att man häpnar. En riktig trollkarl.
I natt berättade han om fängelset, om svälten, fattigdomen, han som kom från en mäktig rik egyptisk klan som förföljdes av fattigdom och olycka som ledde den ända ner till rännstenen.
Men som sagt… vid 77 årsåldern skriver han, och hans sextonåriga dotter Zainab sjunger vid hans sida med en gudomlig stämma.
Jag är inte fattig, säger han. Jag har orden och Zainab. Mer vill jag inte ha.
Fast han behöver inte mer. När han åker till ett arabland behöver han aldrig pengar. Taxichaufförerna kör honom gratis. Servitörerna betalar hans mat mot hans vilja och bråkar med restaurangägarna om äran att få bjuda honom på middagen. Hjälplös försöker han övertyga dem om att han kan betala, med de vägrar höra på det örat.
En gång frågade Libyens president Muammar khaddafi honom: "Vad kan jag göra för dig?"
Ahmad Fuad Najm svarade: "Du kan börja med att hålla dig borta från mig." Hans sista önskan här i livet är att hitta en arabisk ledare att hedra med en dikt innan han dör. "Men de är för usla", säger han.
Kommunisten, muslimen, haschrökaren, poeten som tyckte om fängelsecellen länge därför att han hade där en säng och tre mål mat om dagen.