Usta Mona

Kvinna

Mahmoud Issa Mousa

Palestinsk konstnär

Vissa människor borde man lämna ifred, för hur man än gör när man närmar sig dem, gör man fel. Med upprördhet och indignation såg jag hur den kända egyptiska journalisten Nashwa, skildrarde och presenterade Mona. Det var något bland det grymmaste jag någonsin sett.

Nashwa själv är en vacker kvinna från en rik egyptisk familj och ser ut just som en sådan kvinna som aldrig behövt bädda sin egen säng eller tvätta sina egna kläder.

Hela hon är ett under av skönhet, elegans och rikedom. Det betyder inte att hon fått känsligheten eller klokheten med guldskeden. Klumpigt och plumt skildrade hon en kvinna som inte längre var en kvinna. En kvinna vid namn Mona som livet misshandlat så grymt att man bara vill gråta när man hört och sett henne. Och där satt Nashwa och gjorde sig lustig över henne, över hennes röst, klädsel, uppenbarelse... men hämnden är ljuv. Innan programmet var slut framstod Nashwa som en mygga i skuggan av den stora Mona.

Usta betyder mästare. Det är ett epitet som bara duktiga egyptiska yrkesmän får.

Mona är äldst av sju systrar. Hennes far som ägde en bildäcksverkstad önskade sig en son livet ut men det fick han aldrig. Vid tolvårs åldern gick Mona in för att uppfylla sin fars önskan. Hon skulle lära sig hans yrke och ta hand om verkstaden efter honom bättre än en son.

När vi nu träffar Mona är hon i fyrtioårs åldern. Ingenting är kvar av den där tolvåringen. Ingenting är kvar av den där lilla tjejen. Monas utseende och röst påminner knappast om en kvinna alls. Hon har inga bröst. Hennes hår är snaggat och varenda dag i sitt liv går hon klädd i blåställ från klockan sex på morgonen till klockan åtta på kvällen.

Fadern är död. Mona arbetar och försörjer sina systrar. En del studerar och andra är giftasvuxna. Det betyder att Mona måste spara ihop till deras bröllop, deras brudgåvor och deras nya hem och liv. Hennes eget liv? Det är verkstaden, däcken, kunderna, de svarta naglarna, hudvalkarna på händerna. Hon åtnjuter allas respekt i kvarteret och kunderna som kommer till henne kommer alltid tillbaka.

I jämföresle med henne framstod Nashwa som en parasiterande, bortskämd idiot.

Hennes skämt om Monas bristande kvinlighet och hennes ovårdade utseende föll platt till marken. Mona visade sig vara en stor människa. Hennes syster lade sig i intervjun och sa gråtande att Mona var hennes och systrarnas enda stöd i livet. Utan henne skulle deras hem och familj rasat samman efter faderns död. Och Mona vann åtminstone mitt hjärta och min respekt.

Världen behöver nog fler av sådana som Mona medan det finns ett överskott på leende kopior av Nashwa.