Min Moster Fatima, var min klasskamrat. Min mormor och min mamma födde barn nästan samtidigt när vi var små. Men Fatima var min bästa vän också. Snäll som en ängel var hon hela tiden. Uthållig, tystlåten och med stora vackra ögon som log jämt.
Fatima gifte sig tidigt. Hennes dotter fick barn förra året. Hon blev mormor otroligt tidigt.
Veckan före kriget opererades Fatima för ryggskott. När kriget kom var det inte tal om att hon skulle resa sig och springa till närmaste skyddsrum. Hon skulle kunna fördärva sin rygg för alltid.
Jag ringde och försökte fixa en ambulans för att flytta henne från Saida till ett säkrare område men hon gick inte med på det. Hon sa: "Jag dör gärna i mitt hem. Jag vill inte dö en ambulans." Jag blev tyst. Hur många utbrända ambulanser har jag inte sett på teve? Ambulanser med stora röda kors och eller halvmåne målade över hela taket. "Älskade Fatima, sa jag, hur ska du klara det här?" Fatima svarade: "Jag klarar inte det här. Det är inte bomberna och raketerna som tar livet av mig. Det är de förbannade stridsflygplanen, deras rytanden..." Jag visste precis vad Fatima talade om. Tårarna föll stora på kinderna. Det var nämligen inte länge sedan jag talat om för någon att ljudet av stridsflyg är en av dem förhatligaste ljuden jag känner till.
Jag ser henne framför mig, liggande på sin säng, har så ont att hon knappt kan tala, och med dödens rovfåglar som plöjer en gata, mindra än 700 meter bort. Jag önskar att jag kunde vara hos dig, älskade, uthålliga Fatima. Ligga bredvid dig och hålla hårt om dig och tala om andra saker, få dig på andra tankar, när satans stålfåglar dyker ner och river sönder förnuftetes slöjor.
Vi brukade gå och bada ihop, minns du det? Vi älskade att gå barfota... vi åt glass och skrattade killarna som hälsade busigt på oss rätt upp i ansiktet...
Håll ut, kära du, du uthålliga, överlev det här också... du har en kärna som är hårdare än stål.