Tall al-Zaatar

Min slaktade barndom

Idag 12-13 augusti 1976 lämnade jag Tall al-Zaatar tillsammans med dem överlevande av min familj och min släkt.

Det var knappt ljust ute. Morfar sa att vi måste ge oss av. Det var kyligt och grått och där gick vi som ett spöktåg. Vi visste knappast vad det var vi var på väg till. Skulle vi slaktas som alla andra? Det gjorde inget. Det skulle sätta stopp för vårt lidande. Hungern, såren, blodlukten, smutsen, mörkret i källaren som var vårt enda skydd mot bomberna som föll, i genomsnitt tre stycken i minuten.

Vi måste ha utgjort en fasansfull eller skrattretande syn. Där haltade vi fram, blodiga, rädda, smutsiga efter 53 dygns belägring som hade följt på en massa belägringar som varat allt mellan en vecka eller flera veckor.

När vi började komma fram till de som hade belägrat oss, klippt av vatten och elledningarna, blev jag oerhört förvånad. De var extremt rena, hade välstrukna militära uniformer, tjocka långa skägg, minst två decimeter svart krulligt hår som hängde ner från deras ansikte och gav dem ett nästan religiöst utseende. Det blev inte bättre när man såg de stora korsen som hängde om deras halsar.

Det var ett religiöst krig, sades det ju. Och här stod vi ansikte mot ansikte mot helvetets munkar. Dödsbringande, håriga änglar med stora guldringar och som rökte och såg på oss med stora mörka ögon som om de inte förstod hur sådana som vi kunde se så mänskliga ut.

Mycket har Libanon varit med om. Mycket hade Libanon att lära. Detta älskade land, mitt andra hemland som tuggade mig sönder och spottade ut mig när smaken inte passade.

I Tall al-Zaatar lämnade jag min far Ahmade, hans namn betyder God. Han låg i en grund grav som mor och någon av fars vänner grävde hastigt och lade in honom i så att han inte skulle bli uppäten av hundar. Där lämnade jag min älskade moster Bader, hennes namn betyder fullmåne, min morbror Naim, hans namn betyder Paradis. Där lämnade jag den gode, fullmånen och paradiset och många många fler. Hela familjer av min släkt utplåndes hemma, dödades med knivar och yxor när man gick in i deras lägenheter som hade avskurits från restan av Tall al-Zaatar. Där lämnade många andra med mig sina Goda, sina fullmånar, sina paradis... det blev 7000. Flera tusen till kidnappades den 12 och den 13 augusti och betraktades länge som försvunna. Nu vet vi alla att de aldrig kommer tillbaka. Men de lever i mitt och alla andras minne, i våra ögon, i våra drömmar. De dog så som den palestinske författaren Ghassan Kanafani uttryckte det en gång: "Vi dör som träden gör... stående."

Vi gör döden till ett vackert landskap, ett skogslandskap med tusentalas och åter tusentals träde, ett paradis full med godhet och fullmånar.