Ett Gått Nytt År, fritt från smällare

Det är märkligt hur ens förhoppningar kan krympa. Det nya året är här och det enda jag tänker på att det är snart möjligt att slippa alla smällare. Det har hållit på i två-tre veckor. Barn i 10-12 års åldern har smällt smällare hela tiden. Precis överallt i bostadsområdet. Jag begriper inte att det är möjligt. Jag förstår inte att folk har råd. I mitt lilla bostadsområde har flera miljoner gått upp i rök de senaste veckorna. På båda sidor om huset har det smällt dagligen från förmiddagen till eftermidnatt.
För en som upplevt krig kan nerverna tolerera det någon dag men när det pågår så länge känns det som om hela nervsystemet är söndertrasat. Det vid sidan av oron att något barn ska skada sig när som helst och att man kanske måste rycka ut och hjälpa till och leta reda på hans föräldrar. Eller att man själv ska bli drabbad när man går ut med soporna eller kommer hem från affären. Små bombmattor smäller precis var som helst och när som helst eller så susar något obehagligt förbi en och smäller. Det är små smällare som är enbart avsedda att låta. Som ett gevärsskott ungefär, och ibland exakt som ett gevärsskott.

Kan det här fortsätta? Nästa år måste jag i så fall leta upp ett ställe någonstans mitt i skogen långt från all civilisation för att slippa eländet. Ingen champagne i världen kan dränka dessa obehagliga ljud.
Man vill ju inte gnälla och vara en glädjedödare men nu konstaterar jag bittert att handlarna har rester kvar i sina enorma lager som de vill bli av med och de kommer säkert att vräka ut det till rabatterade priser och då är det bara att stå ut någon vecka till.
Så, Gott Nytt År, fritt från smällare så snart som möjligt. Frid för öronen och själen så småningom. För i skrivandets stund, smäller det fortfarande…