Bakochfram och uppochner

"Förbarmaren"

Ahmad al-Zubaidi

Det känns märkligt att leva i en tid då allting är bakochfram och uppochner, och ändå ha en känsla av att det kanske ändå inte är så värst bakochfram och uppochner. Det är kanske meningen. Det är nog meningen.
Föreställningen om att vi lever i en civiliserad värld är bara en föreställning. Om man skrapar lite på ytan är vi nog inte så värst mer civiliserade idag än den dag då vi klättrade ner från träden.
När som helst blir offret en bödel och bödeln ett offer. Det är möjligt och det är verkligt. Det är ohyggligt att se folk som jublar över att någon avrättats, även om det är Saddam det handlar om.

Det är inte bara Saddam det handlar om idag. Det handlar om oss andra. Sådana som Saddam drar ner oss i mörkret och vi låter oss dras ner. Inte en tanke på att höja oss over hans metoder, hans gärningar och hans sätt att tänka. Vi sjunker ner i skiten och upphöjer honom till offerlammets status. Offerhelgens martyr. En dag då en miljardmänniskor försöker hitta tillbaka till ljuset, till nåden och hoppet. I en tid då de flesta av oss ifrågasätter även rätten att offra djur. Vi har liksom kommit längre än Gud gjorde i många avseenden men vi saknar uthålligheten, klarsynen och förmågan att hålla striden på en civiliserad nivå. Kain och Abel är mitt ibland oss, till förväxlingen lika. Och deras strid är inte över.

Det är inte en slump att man valt denna dag. Det är en dag då alla muslimer är lediga, så pass lediga att budskapet hinner sjunka in. Maximal effekt, maximal chock, maximal förödmjukelse. Det är det man är ute efter.

Det sår som amerikanerna tillfogat muslimerna idag, då de lämnat ut Saddam till avrättningen just idag av alla årets dagar, går knappast att beskriva. Vad dess konsekvenser blir, vill åtminstone jag inte föreställa mig idag. Skulle föredra att tänka på att det är en vanlig Eid-dag på Arafatberget i Mecka med alla pilgrimer som symboliskt kastar sten på det onda. En dag då barnen drömmer om vackra gåvor från Mecka. En dag för fest och glädje och kära möten. Utan en tanke på Saddam, utan en tanke på en avrättning i Harammånaden. Den månad då inget människoblod får spillas, inte ens i pågående krig.