Jag såg honom på bio första gången redan 1974, men det skulle dröja ända till ett besök i Beirut i början av 1990-talet, innan jag förstod hans storhet.
Det började med en jätteirritation över att ingen i Beirut var kontaktbar mellan kl. 19 och 20 på kvällen då. Hemma satt alla och tittade på teve. I affärerna satt personalen och tittade på teve. Ute fanns det knappt någon trafik. Hela Beirut stannade på ett skrämmande sätt. Jag besökte vänner i Damaskus och där var det precis samma visa. Mellan kl. 19 och 20 på kvällen var alla förhäxade.
När jag återvände till Beirut bestämde jag mig att ansluta mig till skaran av stirrand ansikten med gapande munnar för att förstå vad det var som var så fantastiskt med den där Liali al-Hilmiya, al-Hilmiyas nätter, som teveserien hette. Sur som en citron satte jag mig i soffan med papper och penna i högsta hugg för att skriva ner alla fördomar och alla dumheter som jag förväntade mig höra i dialogen.
Men så dök han upp, al-Omda eller borgmästaren, på arabiska.
Innan jag visste ordet av låg jag på mattan och vred mig av skratt. Där stod han, Salah al-Saádani och skällde på sin drummel till son och sin katastrof till hustru och längtade efter en fasansfullt vacker och fatalt elak överklasskvinna som inte avvisade honom helt utan höll honom på halster och påminde honom hela tiden om skillnaden mellan dem.
Han var en vulkan av vrede som aldrig blev en tyrann. En godhjärtad lantis som försökte hitta sin plats i de fina salongerna i ett Egypten som, i revolutionens kölvatten, höll på att förändras, men aldrig förmådde göra det fullt ut. Men helt bakom flötet var han inte. Tvärtom, han ansåg sig vara det äkta, det genuina som skulle överleva alla omvälvningar. Det var inte så lite förakt han hyste för aristokratin som han på grund av släktband och kärlek var tvungen att ha med att göra.
Utbrottet var så äkta, att jag kunde svära på Koranen att det inte kunde vara skådespeleri. Men det var inte bara utbrottet, utan kärleken, avunden, frustrationen, glädjen, tårarna. Äntligen hade han fått sin livsroll. Och det var inte vilken roll som helst. Det var borgmästaren och sedan den rollen nämner knappt någon honom vid namn utan att lägga till al-Omda i början eller på slutet. Många gånger utesluter man hans namn helt och hållet. Han har blivit al-Omda med hela arabvärlden från Atlanten till Persiska Viken. För barn och gamla och alla däremellan.
För en annan skådespelare skulle det ha varit förödande. Men inte för Salah al-Saadani. Hans politiska och sociala engagemang före och efter Liali al-Hilmiya gör att titeln passar honom perfekt helt enkelt. Han gör aldrig några roller som inte har ett politiskt budskap. Hans brinnande intresse för de fattigas lidande i hela arabvärlden är genuin. Hans analyser av den politiska situationen går aldrig att angripa. Han fördömer terrorn samtidigt som han hävdar rätten till motstånd. Han fördömer religiös fanatism samtidigt som han tror på de religiösa partiernas rätt att verka och ställa upp i val, inte minst för att de i de allra flesta fall utför ett gigantiskt socialt arbete som staterna struntar blankt i, i de flesta arabländer . Hans mening är att man kan aldrig fördöma en religiös lärare som undervisar fattiga barn utan att ta betalt, lika lite som man kan fördöma en religiös advokat som för de fattigas talan utan att ta betalt, lika lite som man kan fördöma en religiös läkare som behandlar och opererar fattiga patienter en eller två dagar i veckan utan att ta betalt.
Det är hos sådana som al-Omda som vi tydligt ser punkten där islam och socialism möts. För mig får han gärna bli mer än Omda. Jag skulle hemskt gärna vilja se honom som president. På riktigt.
No comments:
Post a Comment