Tamam ShammoutÅngest
"Det skulle ta Saddam Hussein en timme och tio minuter att ordna situationen i Irak", sa en irakisk taxichaufför på Aktuellt igår.
- "Ge Saddam en timma och tio minuter bara! Han skulle bada och röka en cigarett på en timme. Sedan skulle han visa sig på teve i tio minuter. Sedan skulle allt bli bra igen."
Hans ord väckte en djup ångest och fick mig att tänka på misshandlade barn. Alla barn som misshandlas dör inte fysiskt. Men de dör inombords. Istället för sitt eget jag har de förövarens inom sig. När förövaren och misshandeln är borta, är det tomt inombords och då är man hjälplös, värdelös, stendöd. Man är inget annat än ett tomt skal. Bara skräcken för plågoanden kan få något att röra sig i ens inre. Annars kryper man ihop och krymper tills man stundvis försvinner helt.
Irakierna befinner sig i samma situation. De längtar efter pappa Saddam som ska ställa allt till rätta, få de att känna sig levande igen.
Levande betyder för offret att var skräckslagen. Ordningsam. Lydig. Beroende. Ihålig. Genomskinlig. Oändligt tom. När Saddam är borta, är kittet som håller de samman också borta. Amerikanerna drev landet till avgrunden. Medan irakiernas vålnader tittade på eller hjälpte sömngångaraktigt till. Bara Saddams svärd, kan få vålnaderna att bli levande igen. Så kan man fortsätta drömma sin gamla dröm, att bödeln ska lägga undan svärdet och visa något som liknar kärlek.
- "Ge Saddam en timma och tio minuter bara! Han skulle bada och röka en cigarett på en timme. Sedan skulle han visa sig på teve i tio minuter. Sedan skulle allt bli bra igen."
Hans ord väckte en djup ångest och fick mig att tänka på misshandlade barn. Alla barn som misshandlas dör inte fysiskt. Men de dör inombords. Istället för sitt eget jag har de förövarens inom sig. När förövaren och misshandeln är borta, är det tomt inombords och då är man hjälplös, värdelös, stendöd. Man är inget annat än ett tomt skal. Bara skräcken för plågoanden kan få något att röra sig i ens inre. Annars kryper man ihop och krymper tills man stundvis försvinner helt.
Irakierna befinner sig i samma situation. De längtar efter pappa Saddam som ska ställa allt till rätta, få de att känna sig levande igen.
Levande betyder för offret att var skräckslagen. Ordningsam. Lydig. Beroende. Ihålig. Genomskinlig. Oändligt tom. När Saddam är borta, är kittet som håller de samman också borta. Amerikanerna drev landet till avgrunden. Medan irakiernas vålnader tittade på eller hjälpte sömngångaraktigt till. Bara Saddams svärd, kan få vålnaderna att bli levande igen. Så kan man fortsätta drömma sin gamla dröm, att bödeln ska lägga undan svärdet och visa något som liknar kärlek.
Det är bara det, att det kommer aldrig att ske.
Eller det är bara det, att det är åt helvete försent.
No comments:
Post a Comment