Ahmad DahbourVar det en kvinna eller ett blixtnedslag
Som äntrade mig, genom ögonen
Lade beslag på källan
Och lämnade inte ens två droppar åt mina tårar?
- Du kommer inte att skära ut ett mirakel
Om du så väcker en sol under mina kläder
Sedan jag förvandlades till en flod
Har världen kretsat runt mitt hjärta
Och jag vände min mynning mot min källa
Bada då, i mitt vatten, två gånger
Som ett bi en gång
Hon kom in i mig genom ett gammalt ringande i öronen
Lämnade min själ som sand
Lånade ut palmer och kameler till mig
Och vi drömde om att vi drömde om vatten
Så att jorden kunde få sin beskärda del
- Du kommer inte att döda mig, så som sorgen ville
Du kommer inte att skriva mig i en bok
Men sedan jag blivit ett öken
Ryckte du bort solen från mig
Och fick vattnet att sjunga, i sanden
Så, fyll dina händer med en hägring, ur mig
Är mitt blod ett blixtnedslag eller en älskarinna?
Eller är det elden som växer ur de bägges slagfält?
Sådan har jag blivit
Inte i kriget
Utan i ett krig
Av övergrepp
Och av en hängande eld
Ur min hand faller min kopp över min väns kläder
Nu hör han, av hela min röst, min ursäkt
Han hör inte krigets trummor som dånar i mitt huvud
Och ännu har han inte sett min brand
Jag kommer inte att skratta
Eller se allvarlig ut
Tills kriget som rasar i min kropp
Varseblir ett av de två huggen
Så att jag kan dölja ett dött blixtnedslag över förälskade vidder av sand
Eller följer min flyende kropp
Från en död till en annan..
Och var?
Källan kanske rusar mot mitt ansikte
Och kanske breder sig öknen ut inuti mitt huvud
Och kanske tappar jag tråden längs vägen
Jag lyssnar inåt
Sjunger för kriget som sprider sig
Från mitt hjärta till min panna
Finns det krig utan död?
Eller en levande som uttrycker detta..
Från den plats där han gömmer sina två lik?
رهيــن الجثتيــن
مرأة أم صاعقة ؟
دخلت، في، من العينين،
واستولت على النبع،
ولم تترك لدمعي قطرتين
- أنت لن تجترحي معجزة،
حتى ولو أيقظت شمسا تحت هدبي
غير أني منذ أن أصبحت نهرا،
دارت الدنيا على قلبي،
وأنهيت إلى نبعي مصبي
فاستحمي بمياهي مرتين
نحلة أم عاشقة
دخلتني من طنين مزمن في الأذنين
تركت روحي رمالا
وأعارتني نخيلا وجمالا
وحلمنا أننا نحلم بالماء فيزرق التراب
- لن تميتيني كما شاء الأسى،
أو تنشريني في كتاب
غير أني منذ أن أضحيت صحراء،
نزعت الشمس عني
وجعلت الماء، في الرمل، يغني
فاغرفي مني سرابا باليدين
هل دمي صاعقة أم عاشقة؟
أم هي النار التي توغرها حرب اثنتين؟
هكذا أمسيت،
لا في الحرب،
لكن في حرب،
وانتهاكات،
ونار عالقة
من يدي يسقط فنجاني على ثوب صديقي
هو ذا يسمع من صوتي اعتذاراتي،
ولم يسمع طبول الحرب في رأسي،
ولم يبصر حريقي
بعد، لن أضحك أو أعبس،
حتى تشهد الحرب التي في جسدي -
واحدة من طعنتين
فأواري صاعقة ميتة فوق رمال العاشقة
أو أجاري جسدي الهارب -
من موت إلى موت..
وأين؟
ربما يندفع النبع إلى وجهي،
وقد تنتشر الصحراء في رأسي،
وقد يختلط الأمر على طول الطريق
إنني أصغي إلى الداخل،
أنشد إلى الحرب التي تمتد،
- من قلبي إلى صدغي -
فهل حرب ولا موت؟
أم الحي الذي يعلن هذا..
في مكان منه يخفي جثتين؟
تأليف: أحمد دحبور
ترجمتها إلى السويدية: راوية مرة
No comments:
Post a Comment