En gammal kakburk från PalestinaNär jag som barn fyllde år bakade mamma några chokladtårtor. Pappa lagade maten. På dagen festade vi barn, på kvällen bjöds släkt och vänner på middag. Det var allt. Det var inget märkvärdigt, tyckte jag. Mostrar och grannar hjälpte till och skitroligt blev det varje gång.
Nu, när våra barn har födelsedagskalas, känns det som om själva förlossningen då barnet kom den där dagen, var rena barnleken i jämförelse.
Man går och oroar sig i flera månader i förväg. Hur ska det bli den här gången? Måste jag verkligen skaffa en pinjata? Var hittar man en sån? Sveavägen! Säger någon och man åker dit och skaffar en. Man vill ju inte att något ska fattas och att trettio barn ska stå och fnysa åt ens stenålderstillställningar.
Den där förunderliga apparaten som spottar ut tusentals såpbubblor då? Var hittar man en sån? "Slutsåld! Kolla i den och den affären", säger en trött ung försäljare som om han har lust att säga: "Rätt åt dig som är så sent ute!" Då tycker jag att barnen kanske kan blåsa såpbubblor själva. Det orkar de väl med?
Papperstallrikar med Mussepigg på. Blåskimrande engångsglas. Guldfärgade engångsbestick. Flärpor, pappershattar, ballonger, ballonger och åter ballonger. När man blåst och knutit ballong nr 149 kommer samma illamående som man känt efter glupska inandningar av lustgas för att komma undan knivarna som skar i magen då.
När flera påsar av papperssmällare tagit slut och en och annan unge tycker att han inte fått tillräckligt blir man gråtfärdig.
Nu, när våra barn har födelsedagskalas, känns det som om själva förlossningen då barnet kom den där dagen, var rena barnleken i jämförelse.
Man går och oroar sig i flera månader i förväg. Hur ska det bli den här gången? Måste jag verkligen skaffa en pinjata? Var hittar man en sån? Sveavägen! Säger någon och man åker dit och skaffar en. Man vill ju inte att något ska fattas och att trettio barn ska stå och fnysa åt ens stenålderstillställningar.
Den där förunderliga apparaten som spottar ut tusentals såpbubblor då? Var hittar man en sån? "Slutsåld! Kolla i den och den affären", säger en trött ung försäljare som om han har lust att säga: "Rätt åt dig som är så sent ute!" Då tycker jag att barnen kanske kan blåsa såpbubblor själva. Det orkar de väl med?
Papperstallrikar med Mussepigg på. Blåskimrande engångsglas. Guldfärgade engångsbestick. Flärpor, pappershattar, ballonger, ballonger och åter ballonger. När man blåst och knutit ballong nr 149 kommer samma illamående som man känt efter glupska inandningar av lustgas för att komma undan knivarna som skar i magen då.
När flera påsar av papperssmällare tagit slut och en och annan unge tycker att han inte fått tillräckligt blir man gråtfärdig.
Ens hem ligger i ruiner. Golvet har försvunnit under ett tjockt täcke av skräp. Skräp precis över allt. 8 barn ligger på ens säng och kladdar med godis, tårta, och chips. 8 barn sitter och spelar tevespel. 15 andra dansar och vrålar med Markolio och Britney Spears. Man torkar upp läsk från golv och bord. Tårarna forsar med Britneys "My loneliness is killing me!"
När föräldrarna kommer för att hämta sina barn tittar de noga på en och undrar bekymrat hur det hade gått! Det går inte att ta miste på deras känsla av solidaritet. Alla har varit med om det så många gånger!
På födelsedagskalaset är man inte bara förälder. Man är belysningskonstnär. Vet vilka lampor ska vara släckta när och vilka ljusslingor ska fram ur gömmorna. Får absolut inte glömma discolampan och ljusbollarna. Doftljus som ska hålla alla på gott humör trots allt. Man är kock och konditor och lekledare och dansdomare. Prisutdelare, städare, sko- och möss-hittare, toalettvakt och konfliktlösare.
Men sen, sen går de sista barnen hem och man stupar i säng. Man somnar bums på magen fast man aldrig gör det annars. När man vaknar tackar man Gud för att huset inte brann ner, för att ingen skadats, för att alla tyckt att kalaset var "Jätteroligt", att man inte skämt ut sig inför sitt eget barn och hans kompisar, och så lovar man sig att inte tas på sängen nästa år.
No comments:
Post a Comment