De två första bögarna i mitt liv

Mona al-Qasabi

det okända

1977 var jag 11 år gammal. Min far hade dött 1976 och mamma arbetade heltid. Det innebar att jag plötsligt fick ta hand om mina fyra syskon, se till att de hade rena kläder, fick mat, gjorde läxor och somnade och vaknade i tid till skolan. Jag fick handla, städa, laga mat och tvätta, ja, göra allt som måste göras i ett hushåll vid sidan av min egen skolgång och mina läxor. Det enda roliga jag fick göra då var att gå till en teaterklubb fredag till söndag. Där spelade jag teater och lärde mig dansa. När jag fick någon stund över gick jag ner till stranden och badade med mina syskon. Det var allt.
Vinrankorna som vi hade både i innergården och utanför huset fällde sina blad oavbrutet. Det första jag fick göra när jag kom hem var att sopa ett hav av bruna vinblad för att kunna ta sig fram i huset överhuvudtaget.
En dag, fanns det inga blad alls på golven när jag och mina syskon kom hem från skolan. I köket stod maten klar på spisen. Omelett och sallad. Tvätten var struken och sängarna bäddade. Blommorna var vattnade och kaninerna hade fått mat och vatten.
Dagen efter var det samma visa. Så höll det på tills jag en dag berättade det för mamma. Hon bestämde sig för att komma hem tidigare en dag för att ta reda på vem det var som bara knallade in i vårt hus och städade och lagade mat.
Hon tog honom på bar gärning. Så en dag när jag kom hem, presenterade hon honom. John Katrin, hette han. När han öppnade munnen hörde jag direkt att han talade libanesisk dialekt. Men han påstod att han var från Syrien. Jag hade sett honom tidigare i militärbasen som jag och mina syskon passerade när vi gick ner till stranden för att bada men det var allt.
"Varför Katrin? Det är ju ett tjejnamn, sa en av mina bröder. "Det bara blev så." Sa John Katrin och skrattade. "Katrin är mitt favorit helgon". Varken jag eller mina syskon hade hört talas om helgonet Katrin så vi blev tysta.
När jag lärde känna honom tillräckligt väl, frågade jag varför han inte som alla andra i militärbasen var kär i någon tjej. Det snackades ju om alla utom honom. Och då kom bombnedslaget: "Jag är visst kär. Jag är kär i Saád! Men berätta inte det för någon! Det här är sånt som jag bara berättar för vänner."
Saád var en irakier som var en bit över två meter lång. Han såg ut som en äkta indian. Breda axlar, smal, muskulös med tydliga spår efter tortyr på hela kroppen. Han hade svart långt rakt hår som räckte honom till midjan. Jag hade gått fram till Saád en dag på stranden och frågat om jag fick känna på hans hår. Det fick jag och var aldrig mera rädd för honom. Tanken på att John Katrin och Saád var ett par var mer än jag kunde få in i min lilla hjärna. Men fram till slutet av 1979 var dem en del av vår familj nästan. John Katrin städade och lagade mat när han hade tid. Eller kom och satt bredvid mig på den lilla bron utanför vår port där jag brukade sitta och doppa fötterna i det forsande vattnet när värmen blev outhärdlig. Ibland kunde vi sitta till efter midnatt och tala om sådant som jag aldrig talade med någon annan om. Jag förstod nog inte hälften av det han sa men jag minns att han sa:"Du kommer att förstå allt det här när du blir stor."

Saád brukade komma och leka med mina syskon som for omkring som små trasdockor kring honom. Han tog tag i dem och slängde dem hit och dit medan de skrattade tills de kiknade.
I hela mitt liv har jag undrat varför var det just John Katrin som kom och hjälpte mig? Varför var det just Saád som brydde sig om att leka med mina syskon? Var det för att de var bögar? För att de såg det ingen annan såg? Ja, jag tror det faktiskt. 1979 flyttade vi. Saád och John Katrin kom och hälsade på ibland. Saád blev dödad 1982. John Katrin lever ensam idag någonstans i Beirut.