Irakier av kurdiskt och turkiskt ursprung försvarar Tariq Aziz

Muhammad Abusall

Ibland får man reda på saker som får ens egna bekymmer att verka ytterst futtiga. Hur dramatisk ens vardag än är, hamnar man lätt i lä nar man hör hur Tariq Aziz´ advokat har det.
Han, advokaten, heter Badi´Aaref Izzat. En man i övre medelåldern som valde att försvara Tariq Aziz när dennes advokat sedan decennier vägrade göra det då Aziz överlämnade sig till amerikanerna.
Badi´ avslöjade för första gången, i programmet "Special visit" på al-Jazira att Aziz förhandlade med amerikaner innan han överlämnade sig. Han ringde dem och sa att han skulle avslöja var han var om man förde hans familj ut ur Irak. Det gjorde amerikanerna och Aziz hamnade i fängelset.

Idag lever han i en fönsterlös cell på tre gånger en och en halv meter i Matarfängelset intill Baghdads flygplats.
Fängelset har flera avdelningar. I samma avdelning som Tariq Aziz bor tjugo andra av Iraks gamla ledare. De får träffas och vara utanför cellen 4 timmar dagligen. De har flera tidningar att läsa varje dag, delar på en radio och kan även se på teve. De ser till och med sändningarna från rättegången mot Saddam Hussein.
Tariq Aziz har haft en hjärnblödning och därför talar han otydligt idag. Advokat Izzat ville inte svara på om Aziz har skrivit sitt testamente eller inte. Men han berättade gärna att Jalal Talbani skickar cigarrer, mediciner och andra gåvor till Tariq Aziz.
Allawi har tydligen nöjt sig med att skicka hälsningar.
Badi´ Aarif Izzat har hittills betalat ett högt pris för det arbete han gör och tjänat inga pengar på det. Tvärtom, han är så gott som ruinerad idag. Hans barn hade kidnappats och som lösensumma betalade han hela sin förmögenhet och pantsatte sitt hus. Han har fått hotbrev och är rädd varje gång han åker till fängelset. Vägen dit är en av dem värst drabbade av attentat.
Varför försvarar han Tariq Aziz? "Därför att jag är irakier och advokat" svarar han.
Om situationen i Irak och det gamla ledarskapets öde säger han: Idag är det mer troligt än någonsin att amerikanerna blir tvungna att förhandla med Baathpartiet för att lösa situationen i Irak. På frågan om samma ledarskap kommer att delta i återupprättandet av ordningen där, svarade han svävande.

Ahmad Adawiya och Um Hassan

Ahmad Adawiya

En av mina mardrömmar är känslan av att man missar så mycket hela tiden, saker man borde se eller åtminstone lägga märke till. Mardrömmen blir inte mindre mardrömslik när man någon gång utbrister inombords: Hur kunde jag missa allt detta? Varför såg jag inte och inte hörde?

Häromdagen upplevde jag detta och skämdes tills svetten rann och hjärtat rusade.
Någon ringde och bad mig ta fram en sång som man kan tänkas höra på en arabisk familjfest. Jag visste precis på en gång vad jag skulle ta fram.
Ahmad Adawiyas sång om Um Hassan, Hassans moder. När jag hade skickat iväg sången satt jag mig ner och undrade varför jag valde just den sången. Svaret infann sig inte omgående. Det enda jag visste var att jag i hela mitt liv har undvikit att lyssna på Adawiya frivilligt. Det är något i hans röst som skrämmer mig, en lockande vacker hes gråt som ger mig gåshud. Musiken däremot är helt demonisk. Jag kan aldrig sitta still när jag lyssnar på hans sånger. Höftlederna och hela bäckenet liksom blir självständiga och lever sitt eget liv då. Plötsligt dansar jag mot min vilja, virvlar runt i rummet som en derwish.
Det gör man inte i Sverige. Det blir inte bättre av att den orientaliska dansen heter "Magdans" vid dessa breddgrader. Man har liksom missat att det är bäckenet och höfterna man dansar med, brösten och armarna. Att dansen är en fruktbarhetsrit och att fruktbarheten har inte riktigt med magen att göra, att magen rör sig därför att bäckenet rör sig...
Hur som helst, jag har aldrig haft tid att dansa på allvar och därför kan jag lätt avstå. Men hur kunde jag missa samhällskritiken, den glada, kärleksfulla gråten, klassfrågorna och de röstlösas röst i Adawiyas sånger? Kanske måste man besöka Egypten innan man kan förstå vad han sjunger om.

Och hur är det med Um Hassan?
Den sången, förstår jag idag, är det snällaste som sjungits om en arabisk kvinna och mor någonsin. Det är inte vilken kvinna som helst. Um Hassan är en enkel fattig kvinna med en enorm kärlek i sitt liv, sonen Hassan. Hon mår inte så bra, Um Hassan, och i sången försöker Ahmad Adawiya tala henne till rätta så gott det går.
Det här är nog den enda arabiska sången om en kvinna som inte handlar om hennes kropp, hennes ögon, hennes skönhet etc… Den här sången handlar om hur Um Hassan "mår", i sig själv, inte i förållande till någon man. Hon är liksom en person, av kött och blod. Hon hittar på en massa tokiga förklaringar till varför hon mår dåligt och använder sig av en massa tokiga botemedel för att komma ur sin ångest.
En oerhört sorglig sång sjungen med den gladaste folkmusiken jag någonsin hört, den egyptiska folkmusiken, sprungen ur landsbygden.
Herr Adawiya, de fattiga grändernas, de avlägsna byarnas sångare, föraktad av den arabiska finkulturen så länge, jag böjer huvudet tills min panna når marken framför dina fötter… och ber om förlåtelse för dövheten och blindheten

Um Hassan ska krya på sig
Och akta sig för onda ögat och för avund
Gud bevare dig, sonen Hassan
Må Gud skydda dig för avundsamma blickar

Um Hassan har drabbats av sjukan som går
Fick inte en blund i ögonen sedan igår
De ondskefulla ögonen lämnar henne aldrig i fred
Um Hassan har drabbats av onda ögat, av avund

Hon vet inte vad hon ska ta sig till
Sedan gryningen är hon yr
Hon eldade örter och rökelse
Men blev inte ett dugg bättre av det

Man ordnade en Zar åt henne
Hon mådde ännu sämre av det
Någon borde ha hindrat henne
Stackars Um Hassan, så desperat hon är

Vad är det med dig, Um Hassan?
Sluta med dumheterna, skäms på dig
Varken rökelse eller Zar hjälper här
Vakna, snälla du, ta ditt förnuft tillfånga

(Zar är en sorts andlig dans som har sitt ursprung i gamla egyptiska traditioner men som idag anses vara en muslimsk ceremoni av egyptierna och som tros driva bort onda andar ur kroppen)

TILL MITT SLUT OCH TILL HANS

Man till häst

av Ghassan Kanafani

- Är du trött på att gå, mitt barn,
är du trött?
- Ja, far.
- Din natt på vägen är lång
Och hjärtat flödar över nattens mark.
Du är ännu lätt som en katt
stig upp på min axlar.
Snart ska vi gå genom den sista skogen
av järnek och terebint.
Detta är norra Galiléen
Libanon ligger bakom oss
och vi äger hela himlen från Damaskus
till Akkas vackra murar.
- Och sedan?
- Återvänder vi till vårt hus.
Kan du vägen min son?
- Ja, far:
Öster om Johannesträdet på huvudgatan
börjar en smal liten väg bland fikonkaktusar
fortsätter mot brunnen och blir bredare
svänger mot farbror Jamils vingård
han som säljer tobak och sötsaker,
försvinner i en tröskningsplats
rätar upp sig igen och slår sig ner i huset
i form av en papegoja.
- Känner du huset, mitt barn?
- Lika bra som vägen.
En jasmin omkring en port av järn
ljusfläckar på stentrappan
en solros som stirrar långt ut i fjärran
tama bin som dukar frukost till min farfar
på en bambubricka
på husets gård en brunn, en hängpil och en häst
bakom muren en morgondag som bläddrar i våra papper.

- Far, är du trött?
Jag ser svett i dina ögon.
- Jag är trött, min son… Bär du mig?
- Som du brukade bära mig, far.
Jag ska bära denna längtan
Till min början och till hans
och jag ska gå denna väg
till hans slut och till mitt

ur diktsamlingen "Varför lämnade du hästen ensam"

Av Mahmoud Darwish

Dar Al-Muna

översättning: Kerstin Eksell

Det nya Romarriket

Esmatt Morra plagierar Monet

Var på bio med sonen och hans väninna idag. Slapp se den fula katten Gustav då barnen valde att se "Bilar" i sista stund. Jag var ganska tacksam i början men insåg ganska snart att jag hamnat i den värsta av världar.

I två timmar satt jag och skruvade på mig av dåligt samvete. För vad än filmen hade för gulliga, välmenande, uppenbara avsikter, var de dolda avsikterna, förfärliga.
Det var en värld av bilar och åter bilar. Det var stort. Enormt stort. Ohyggligt stort. Allting. En arena som fick de antika amfiteatrarna att framstå som ynkliga små hålor. Glöm Colloseum. Glöm de töntiga gladiatorerna. Här var det metall och fart för hela slanten. Publiken i arenan, den också av metall, skulle föreställa ett par hundratusen med såg ut som miljoner. Där hade de samlats för att se potens, fart, manlighet. Den kvinnliga bilen, blå och söt, satt och väntade i den borttynande staden på andra sidan en motorväg som gick mitt i ingenstans.

Mitt dåliga samvete, som stegrade till ångest, kom av att jag skrämdes av den storslagna, beklämmande bilden av världen som barnen får. Livsstilen, den amerikanska i mångdubblade dimensioner bara vällde och vällde fram och där satt man och kände sig så oändlig liten.

Det var ingen oskyldig film. Det var en skiss av ett imperium som fick Romarriket och gamla Egypten att framstå som obetydliga parantes i historien. Ryggraden i denna värld? Som sagt, metall, fart, soppa, punka, folknöjen som påminner om en värld utan bekymmer. Inte en liten tanke på miljön, på global uppvärmning, på skrothögar, på avfall och föroreningar.

Det är ju dessa, våra barn, som kommer att ärva en värld som består av berg av avfall. Det är de som kommer att städa efter oss, i bästa fall, eller drunkna och försvinna i våra avfall och föroreningar.

Blodet flyter fram i Tigris

Naji al-Ali

Palestinsk konstnär

Ett hundra okända lik om dagen plockar man i Baghdad, i genomsnitt, enligt tevekanalen al-Jazira. De flesta hittas flytande i Tigris. Många hittas inte. De dumpas i avlägsna delar av öknen eller förs bort av flodens vatten. Många räknas inte i statistiken. De hittas med id-handlingarna på sig, körs till anhöriga som begraver dem utan att meddela detta till myndigheterna.
Man kan inte låta bli att undra, vilka är dem? Om man får reda på det, är det inte svårt att räkna ut vilka deras bödlar är. Bödlar som binder sina offer, torterar dem och sedan sätter en kula i pannan på dem.
Hur många fasor klarar ett folk av? Hur mycket ond bråd död kan ett land tåla och fortfarande kallas ett land? De som dödas i olika attentat är inte inräknade här. Alla som sårats, stympats eller fått sina liv ödelagda är inte heller inräknade. De som dör av näringsbrist, av brustna hjärtan, av brist på medecin och av krigets följdsjukdomar är inte heller inräknade här. Irak är idag en enda stor och oändlig likvaka.

Ingen kan sjunga så vackert och så sorgligt som Irakierna. Detta oerhört poetiska folk, förblöder, tack vare demokratin som västalliansen kom till dem med. Hur mycket västerländsk demokrati tål Mellanöstern?
"Den som blivit biten av en orm, vågar aldrig dra i ett rep", säger en av dem vackraste och sorgligaste irakiska sångerna jag känner till. Hur många ormar går inte lösa i Irak idag? Vem kan stoppa detta blodbad? Hur många irakier finns kvar? Och hur många kommer att finnas när detta inferno är över?
Gud, om du finns i himlen, se till att oljan i Mellanöstern tar slut omgående! Först då kommer Tigris och andra floder i regionen att återfå sina gamla, vackra färger. Först då kommer väst att skita i om det blir demokrati där eller inte. Vad som än fanns förut, kan det inte ha varit värre än detta. Man kan inte städa efter en diktatur med en massa små diktatrurer. Man kan inte nära sekteristiskt, rasistiskt och religiöst hat och på allvar tro att detta kommer att leda till demokrati. Och Irak är inte slutet. Syrien står på tur och Libanon och även andra länder i regionen.

När oljan kommer ur jorden, bränner den och förgiftar allt i sin väg. Århundraden av samlevnad försvinner, vänskapsband, grannsämja och mångkultur. Priset är alltför högt. Ingenting kan rättfärdiga utrotandet av ett helt folk, varken demokrati eller olja.

Våra nya, billiga liv

"Jorden" arabisk kalligrafi

Var på väg hem när jag hörde någon viska med en bitter och sorgsen röst: "Jag har väntat på det här lexikonet i trettio år. Nu när det kom, visar det sig att det är fullt av fel. Det är fel i nästan vartannat uppslag. Det är inte sant! Det kan inte vara möjligt! Förlaget hade inte råd med riktiga experter. De tog folk som ställde upp för minsta möjliga arvode! Och så gick det åt helvete!"

Var för stressad för att lyssna vidare. För arg och för allting. Orden väckte något som har pyrt länge under ytan.
Ja, så går det när man jagar det billigaste. Folk köper mjölk som smakar pyton och som kommer långt bortifrån därför att den är billigare. De åker till stora köpcentra som man inte kommer fram till om man inte har bil. De spenderar tid, ork och bensin, för att komma åt en billig vara. Folk köper allt från tårtbotten till kött i stora förfärligt fula affärer för att spara en krona här och en krona där. En krona som kunde ha gått till att bonden som producerade varan, eller hans medarbetare, fått ett värdigare liv.

Sedan blir folk förfärade när saker och ting smakar illa, när de mister jobbet, när de konkurreras ut av sådana som arbetar för minsta möjliga lön. På min arbetsplats kommer de flesta att få gå därför att det finns folk som vill göra samma jobb för en tredje del av lönen. Kvalitén är det inte många som bekymrar sig om just nu.
Och så kommer våra liv att se ut. Minsta möjliga pris, minsta möjliga lön, dålig smak, dålig kvalité. Från det allra heligaste, böcker och lexikon, till toapappret. Ändå, ser de flesta av oss inte sambandet mellan det man betalar och det man får, oavsett om man är förlagschef eller en ensamstående förälder som försöker få det hela att gå ihop. Billigt, billigt, är det nya mottot i våra billiga liv.

"Hoppet" arabisk kalligrafi

Med blicken river nya sår
Mot min vilja
Viljan mot mig
River blicken
Strör den för vinden

Jag står utanför mig
Stammar något om ovisshet
Täcker ögonen med rosafärgad blindhet
Konstfullt
Oskyldigt
Ler och ler

Vaknar
Ser utan att se
Går vidare
Ensam
Bärande kärleken
Svept i en lögn
Stel och kall på sin bår

Ingen förlåtelse för mig
Ingen nåd
Bara lögnens storslagenhet
Den emaljerade huden
Och händerna som inte når

Brottet är mitt och hela skulden
Offret är den enda belöningen
Jag någonsin får
Smyckar det med en bloddroppe
En vit pärla och en tår

Minnet är ett rovdjur
Som gläfser i huvudet
Visar tänderna och gapet
Jag har inte vuxit en dag
Jag har inte kommit ett steg längre
Trots den oändliga marschen
Mellan här och nu
Och där och då
Åldern är för länge sedan
Tömd på sina år

Ledig...

Gamla Palestinska fat

Skulle ha varit ledig igår, barnledig också. En enda sak ville jag av denna lördag, att hinna gå och klippa mig. Trodde jag…
E-mail från en vän som jag arbetar med, vill ha vissa texter urplockade ur en bok jag översatt, från arabiska. Det såg ut som ett litet uppdrag. Det tog tre timmar. Sedan åka till Kungsholmen, plocka upp författaren, åka till studion, spela in texterna, sedan åka till ett annat ställe, filma, dagen var över.
Kom hem och slängde mig på soffan. Vaknade till medvetande åtskilliga timmar senare…
Söndag, ledig… storhandla, plocka ur kylskåpet och slänga det som hunnit bli gammalt, städa, diska, tvätta,… dagen är över. Är så trött att jag grinar. Ändå har jag inte hunnit stryka och laga mat… På måndag är jag tillbaka i grottekvarnen, som alla andra. Det är ett jävla jobb bara att finnas till. Ekvationen går aldrig ihop. Jag har en gåta att lösa. Hur hinner en del människor baka? Sy? Göra saft eller sylt? Odla sina egna grönsaker? Bjuda varandra på middag? Motionera? Läsa? Det måste vara av ett annat släkte… de är knådade av en annan sorts jord… Kanske är det en annan Gud som blåste i deras lungor en del av sin egen ande…

Göran Sonnevi, Ur Mozarts Tredje Hjärna, översatt till arabiska av Rawia Morra

Hani Zurob

Palestinsk konstnär

Hur går vi
in, genom det
mänskligas port?
Var och en
ensam, om det så är
genom den andre,
Rösterna
genomtränger varandra
Rösterna genomtränger instrumenten
Vi är andra
Hur är vi
ren existens?
Det vilar i
fullbordans ljus,
som om det var
den enda källan
Det finns inga genvägar
Inga spegelmaskiners
blixtrande ljus
Inget övertagande
av andras ljus
ens i gudsautomaterna
Allt djupare in
Allt djupare i mörkret
In i det mänskliga?
Hur kan jag veta på förhand?
Jag rörde vid monstrets hud
Det var som en människa!
Jag såg in i spegelvärldarnas ögon
och in i de krossade ögonens ljus
Det hjälpte inte!
Alla tecken kan användas
Där du innerst är sårad rör du dig
Bara så kan du komma ut, hel
Barnet av eld rör sig därinne
bland livmoderskallens flackande
skuggor, av eld Stjärnan stiger oändligt
Alla linjer som utplånas i spegelhavet
universellt, eller i det reella havet
dess rörelse över den sfäriska ytan
Vad rör sig över hypersfärens yta?
Precis det som rör sig i en människa
så som hon är, i sin existens,
i sitt vardande In i det större mörkret
Vi ser på varandra Vi ser på varandras
Mörker Vi ser sedan varandras ljus
Alla barnen av eld bränner varandra
Vi släcker sedan varandra med mörker
i det strålande, bländande havet




كيف ندخل
عبر
بوابة الإنسانية؟
كل لوحده
حتى ولو عبر كل منا
من خلال الآخر
الأصوات
يخترق بعضها البعض الآخر
الأصوات تخترق الآلات
نحن آخرون
كيف نكون
مجرد وجود؟
هذا سكون في
ضوء الختام
وكأنه كان
المنبع الوحيد
ليس هناك طرق مختصرة
ليس هناك بريق أضواء
ينبعث من ماكينات المرايا
ليس هناك استيلاء
على أضواء الآخرين
ولا حتى في أجهزة الآلهة الأوتوماتيكية
أعمق فأعمق
أعمق فأعمق في الظلام
ليس أعمق في الغير إنساني؟
كيف أعرف ذلك مسبقا؟
لقد لامست جلد الوحش
كان وكأنه إنسان!
نظرت في عيون عوالم المرايا
وفي ضوء العيون المحطمة
لم يفدني ذلك بشيء!
يمكن استعمال الإشارات كلها
تتحرك حيث أنت مجروح في العمق
إنها الوسيلة الوحيدة لخروجك من هناك، كاملا
طفل النار يتحرك في الداخل
بين الظلال المتحركة لجمجمة الرحم
من النار يصعد النجم إلى ما لانهاية
كل الخطوط التي تباد في بحر المرايا،
كونيا، أو في البحر الحقيقي
حركتها فوق السطح الكروي
ما الذي يتحرك فوق سطح ما فوق الكون؟
الشيء ذاته الذي يتحرك داخل كائن بشري
كما هو، في وجوده
في كونه، أعمق وأعمق في الظلام الأعظم
ينظر أحدنا إلى الآخر، ينظر أحدنا
إلى ظلمة الآخر ويرى بعدئذ كل منا نور الآخر
كل من أطفال النار يحرق الآخرين
بعدئذ يطفئ أحدنا الآخر بالظلام
في البحر المشع المتألق


يوران سونيفي

قصيدة من ديوان دماغ موزارت الثالث

ترجمتها إلى العربية راوية مرة

Utrikesminister Jan Eliassons svar till Eva Hammad

Abed Abdi

Palestinsk konstnär

Under kriget i Libanon skrev Eva Hammad brev till utrikesminster Jan Eliasson. Den finns längre ner i denna blog. Här nedan följer Eliassons svar till Eva...




Stockholm den 28 augusti 2006



Utrikesdepartementet

Utrikesministern





Hej!

Tack för Din e-post om situationen i Mellanöstern.

Jag vill börja med att beklaga att Du fått vänta så länge på mitt svar, och samtidigt tacka för Dina synpunkter på vår politik i Mellanöstern. För mig är det viktigt att få reaktioner på den utrikespolitik Sverige driver. Det visar på ett starkt engagemang i internationella frågor och att många i Sverige har stor kunskap om världen. Det visar också att många känner stor solidaritet med människor som lever i förtryck eller lidande. Trots ibland hårda ord mot regeringen vill jag berätta att breven till mig om vår utrikespolitik stärker mig i mitt politiska arbete, när jag på olika möten driver den svenska politiken som är baserad på folkrätt, mänskliga rättigheter och solidaritet.

Det är många som liksom du har skrivit till mig om situationen i Mellanöstern. Många känner ilska, oro och förtvivlan över sommarens utveckling, både i Libanon och i Gaza. Låt mig säga en sak tydligt. Jag känner också oro, ilska och förtvivlan. Konflikter kan aldrig lösas långsiktigt med våld. För att kunna leva fredligt tillsammans i denna värld behöver folkrätten och internationella regler och lagar alltid respekteras - av alla parter. Därför har sommarens utveckling i Mellanöstern gått åt helt fel håll, även om vi efter vapenvilan mellan Israel och Hizbollah nu förhoppningsvis ser en ljusning.

Jag vill gärna förklara regeringens syn på några aktuella frågor i Mellanöstern, vad regeringen gjort och sagt för att försöka främja fred och minska lidandet i regionen.

När striderna mellan Israel och Hizbollah pågick uppmanade Sverige, genom uttalanden av statsministern och mig själv, båda parter till besinning.

Israel hade folkrätten på sin sida när man reagerade mot angrepp på civila bostadsområden och militära posteringar, inklusive tillfångatagande av soldater. Men snabbt stod det klart att det våld med vilket Israel besvarade detta var övervåld som ofta drabbade civila och vi uttryckte därför skarp kritik mot det israeliska agerandet. Bl a har israelerna anfallit mål som knappast kan ha någon militär betydelse och man har orsakat civilbefolkningen stor skada. Vi kritiserade även Hizbollah för att ha brutit mot folkrätten på flera sätt, bl.a. genom sina urskillningslösa raketattacker mot civila mål i Israel vilket också bl.a. Human Rights Watch konstaterat, samt genom att använda civila som mänskliga sköldar.

Många skriver till mig att vi borde ta i hårdare, använda starkare uttryck i vår kritik. Jag kan förstå detta, men vill förklara bakgrunden till de uttalanden i utrikespolitiken som ibland kritiseras för att vara för svaga eller vaga. När man talar om diplomatins språk handlar det om att man inom FN och EU, och i de flesta länderna i världen använder en viss uppsättning ord för att uttrycka kritik. Uttrycken kan ibland ses som oengagerade, men de är viktiga och användbara just därför att dessa termer används i utrikespolitiska sammanhang världen över. Möjligheterna till missförstånd är små. Därför använder vi oss av uttryck som ibland kritiseras för att vara för diplomatiska. Vi vet att uttrycken förstås hos dem vi vill påverka och att de därmed har effekt.

När det gäller kritik mot Israels agerande i Libanon har vi varit oerhört tydliga. Vad Sverige har sagt har registrerats, inte bara i Israel utan i andra länder. Jag har själv ifrån flera håll fått ta emot tack för Sveriges tydliga uttalanden om Israels skyldighet att leva upp till folkrätten och att inte använda övervåld. Tilläggas ska också att vi naturligtvis även framför våra synpunkter i direkta samtal med politiska företrädare eller genom vår egen ambassad i Tel Aviv eller via Israels ambassad i Stockholm.

Vi har också varit tydliga i vår kritik mot Israels agerande på de ockuperade palestinska områdena. Sverige har upprepade gånger sagt att de palestinska politiker som gripits av Israel måste ställas till svars eller omedelbart släppas. Vi har i också kontakter med israeliska företrädare klargjort att Israel enligt folkrätten har ett ansvar för att lindra den humanitära katastrofen på palestinska områden och att kollektiv bestraffning är förbjudet enligt folkrätten.

I längden finns bara en lösning för att få slut på konflikten mellan israeler och palestinier. Ockupationen måste upphöra och ett Palestina skapas som lever i fred, sida vid sida med ett Israel inom säkra och erkända gränser. För att en sådan lösning ska var långsiktigt hållbar måste den vara resultatet av direkta förhandlingar mellan parterna. De palestinska grupper som använder sig av terrorism måste sluta med detta. De måste också erkänna Israels rätt att existera. Israel måste sluta bygga säkerhetsbarriären på ockuperade områden, lämna bosättningar och bedriva en politik som underlättar för fredliga krafter i de palestinska områdena.

Som ockupationsmakt och som den starkare parten har Israel ett särskilt ansvar för att uppnå en långsiktig fred i Mellanöstern. Men det är viktigt att komma ihåg att båda parter har ett ansvar. Folkrätten ställer krav på båda sidor. Att döda oskyldiga civila är ett brott mot folkrätten, precis som kollektiv bestraffning är ett brott mot folkrätten. Därför krävs modiga politiker och ledare på båda sidor för hållbar fred.

Utöver politiska uttalanden och kontakter med politiska företrädare i regionen arbetar regeringen genom internationell diplomati. Framförallt arbetar vi genom EU. När 25 länder ställer krav och gör påtryckningar har detta en större effekt än om Sverige agerar på egen hand. När det gäller konflikten mellan israeler och palestinier försöker vi från svensk sida driva på inom EU för att hävda folkrätten och uppmärksamma det palestinska folkets svåra humanitära situation. När det gäller konflikten mellan Israel och Hizbollah arbetade vi t.ex. aktivt för att få de fem EU-medlemmar som sitter i FN:s säkerhetsråd att driva på för att få till en FN-resolution som satte stopp för stridigheterna.

I många brev till mig ställs krav på att vi ska införa sanktioner mot Israel. Detta är ingen politik vi avser driva inom EU. Vi bedömer inte att handelssanktioner skulle påverka Israel i rätt riktning eller gynna freden. För ett sådant beslut krävs dessutom enhällighet inom EU, något som inte finns idag. Däremot är vi mycket noga med att de tullättnader som finns för israeliska varor inte ska gälla för varor som är producerade på ockuperade områden. Tullmyndigheterna i de berörda länderna har också blivit bättre på att kontrollera detta. Jag vill understryka att internationella erfarenheter och forskning visar att sanktioner är ett trubbigt vapen. För varje enskilt land måste man göra en analys om vilka resultat sanktionerna kan få.

Sveriges konkreta insatser i Mellanöstern genomförs framförallt genom vårt bistånd. Sedan de intensiva striderna mellan Israel och Hizbollah inleddes i juli har Sverige bidragit med 50 miljoner kronor i humanitärt stöd till den libanesiska befolkningen. Till detta ska läggas den internationella givarkonferens som vi tillsammans med Libanons regering anordnar i Stockholm den 31 augusti för att förmå världssamfundet att snabbt bidra med resurser för Libanons återhämtning och humanitärt stöd till den libanesiska befolkningen.

När det gäller stöd till palestinierna bidrar vi årligen med över 550 miljoner kronor. Detta gör oss till en av de största givarna till det palestinska folket. Ungefär hälften av detta stöd inriktas på humanitära insatser. Det övriga biståndet går bl.a. till insatser för mänskliga rättigheter, demokrati, infrastruktur och säkerhetsfrämjande. Den 31 augusti håller vi dessutom en internationell biståndskonferens för att förbättra och öka biståndet till Gaza.

Avslutningsvis - vi kommer inte få en hållbar fred i Mellanöstern om vi inte får ett självständigt Palestina, ett säkert Israel och ett återuppbyggt Libanon. Parterna i regionen har alla ett ansvar att arbeta för detta, men från omvärldens håll krävs dessutom ett uthålligt engagemang. Sveriges politik i Mellanöstern präglas av ett sådant starkt engagemang och en solidaritet med regionens människor som alldeles för länge tvingats leva med våld och lidande. Detta är en politik som jag lovar att fortsätta att driva.

Med vänliga hälsningar


Jan Eliasson

När rösten flyttar berg

Marcel Khalife

Stockholm, den 31 aug 2006. Jag är inte 16 år och jag befinner mig inte i Beirut. Jag har inte sju starköl cirkulerande i kroppen. Ändå kan jag inte sitta still, jag har faktiskt rymt hemifrån. För första gången i mitt liv anlitat en barnvakt mot betalning. Men allt blev försenat. Orkar inte vänta. Gallskriiiiiiiiiiiiiiker: Marceeeeeeeeeeeeeeeellllllllllllllllll, kom ut då. Och när han kom ut spelade de andra bandmedlemmarna, Marcels söner inklusive, medan han satt orörlig. Jag orkar inte... jag vågar inte vänta på de första ljuden som hans fingarar åstadkommer. Jag ville höra musiken komma från hans luta. Den är så vacker att den skär igenom precis allt, kött, ben, brosk.

Äntligen kom den... blänkande och vass som en kniv, inbjudande och varm som en älskad och efterlängtad famn. Och så kom orden... Marcel kan välja sina texter. Det är hemligheten. Bara han kan sjunga sådant som: "Här föll vinden från hästens rygg" och få mig att tappa andan. Bara han kan sjunga"Ritas namn är en högtid i min mun, Ritas kropp är en fest i mitt blod", för miljonte gången och ändå få mitt blod att festa med. Ja, jag blev så berusad att jag knappt visste vad jag gjorde. Som sagt, utan en droppe alkohol.

På slutet gick vi närmare scenen, min väninna och jag. Hon ville se hur Marcel såg ut på nära håll, och jag ville se hur mycket Marcel har åldrats. Herre Gud, älskade vän... hela skägget är vitt och halva håret. Betydligt fler rynkor. Jag känner doften av salvia och apelsinblommor. Tänker inte, vill inte tänka på hur mycket jag själv åldrats. Just nu är jag utan ålder. Jag befinner mig i Andalusien, i Damaskus, i själva ljudet idag.

"Mitt hjärta är en röd måne", sjunger jag med och vill helst av allt brista i gråt. Jag längtar till havets färg, till ögon, till natthimlen beströdd med miljoner diamanter, till vallmon, till fjärilarna... Så låter motståndets musik. Så låter musikens ursprung och mening.

Och allt kom på en gång. Jag hade fasat för att rösten inte skulle bära. Att åldern skulle ha berövat den klangen och färgen... men nej, rösten bar. Den flyttade hav, floder och berg.