Abed AbdiPalestinsk konstnär
Under kriget i Libanon skrev Eva Hammad brev till utrikesminster Jan Eliasson. Den finns längre ner i denna blog. Här nedan följer Eliassons svar till Eva...
Stockholm den 28 augusti 2006
Utrikesdepartementet
Utrikesministern
Hej!
Tack för Din e-post om situationen i Mellanöstern.
Jag vill börja med att beklaga att Du fått vänta så länge på mitt svar, och samtidigt tacka för Dina synpunkter på vår politik i Mellanöstern. För mig är det viktigt att få reaktioner på den utrikespolitik Sverige driver. Det visar på ett starkt engagemang i internationella frågor och att många i Sverige har stor kunskap om världen. Det visar också att många känner stor solidaritet med människor som lever i förtryck eller lidande. Trots ibland hårda ord mot regeringen vill jag berätta att breven till mig om vår utrikespolitik stärker mig i mitt politiska arbete, när jag på olika möten driver den svenska politiken som är baserad på folkrätt, mänskliga rättigheter och solidaritet.
Det är många som liksom du har skrivit till mig om situationen i Mellanöstern. Många känner ilska, oro och förtvivlan över sommarens utveckling, både i Libanon och i Gaza. Låt mig säga en sak tydligt. Jag känner också oro, ilska och förtvivlan. Konflikter kan aldrig lösas långsiktigt med våld. För att kunna leva fredligt tillsammans i denna värld behöver folkrätten och internationella regler och lagar alltid respekteras - av alla parter. Därför har sommarens utveckling i Mellanöstern gått åt helt fel håll, även om vi efter vapenvilan mellan Israel och Hizbollah nu förhoppningsvis ser en ljusning.
Jag vill gärna förklara regeringens syn på några aktuella frågor i Mellanöstern, vad regeringen gjort och sagt för att försöka främja fred och minska lidandet i regionen.
När striderna mellan Israel och Hizbollah pågick uppmanade Sverige, genom uttalanden av statsministern och mig själv, båda parter till besinning.
Israel hade folkrätten på sin sida när man reagerade mot angrepp på civila bostadsområden och militära posteringar, inklusive tillfångatagande av soldater. Men snabbt stod det klart att det våld med vilket Israel besvarade detta var övervåld som ofta drabbade civila och vi uttryckte därför skarp kritik mot det israeliska agerandet. Bl a har israelerna anfallit mål som knappast kan ha någon militär betydelse och man har orsakat civilbefolkningen stor skada. Vi kritiserade även Hizbollah för att ha brutit mot folkrätten på flera sätt, bl.a. genom sina urskillningslösa raketattacker mot civila mål i Israel vilket också bl.a. Human Rights Watch konstaterat, samt genom att använda civila som mänskliga sköldar.
Många skriver till mig att vi borde ta i hårdare, använda starkare uttryck i vår kritik. Jag kan förstå detta, men vill förklara bakgrunden till de uttalanden i utrikespolitiken som ibland kritiseras för att vara för svaga eller vaga. När man talar om diplomatins språk handlar det om att man inom FN och EU, och i de flesta länderna i världen använder en viss uppsättning ord för att uttrycka kritik. Uttrycken kan ibland ses som oengagerade, men de är viktiga och användbara just därför att dessa termer används i utrikespolitiska sammanhang världen över. Möjligheterna till missförstånd är små. Därför använder vi oss av uttryck som ibland kritiseras för att vara för diplomatiska. Vi vet att uttrycken förstås hos dem vi vill påverka och att de därmed har effekt.
När det gäller kritik mot Israels agerande i Libanon har vi varit oerhört tydliga. Vad Sverige har sagt har registrerats, inte bara i Israel utan i andra länder. Jag har själv ifrån flera håll fått ta emot tack för Sveriges tydliga uttalanden om Israels skyldighet att leva upp till folkrätten och att inte använda övervåld. Tilläggas ska också att vi naturligtvis även framför våra synpunkter i direkta samtal med politiska företrädare eller genom vår egen ambassad i Tel Aviv eller via Israels ambassad i Stockholm.
Vi har också varit tydliga i vår kritik mot Israels agerande på de ockuperade palestinska områdena. Sverige har upprepade gånger sagt att de palestinska politiker som gripits av Israel måste ställas till svars eller omedelbart släppas. Vi har i också kontakter med israeliska företrädare klargjort att Israel enligt folkrätten har ett ansvar för att lindra den humanitära katastrofen på palestinska områden och att kollektiv bestraffning är förbjudet enligt folkrätten.
I längden finns bara en lösning för att få slut på konflikten mellan israeler och palestinier. Ockupationen måste upphöra och ett Palestina skapas som lever i fred, sida vid sida med ett Israel inom säkra och erkända gränser. För att en sådan lösning ska var långsiktigt hållbar måste den vara resultatet av direkta förhandlingar mellan parterna. De palestinska grupper som använder sig av terrorism måste sluta med detta. De måste också erkänna Israels rätt att existera. Israel måste sluta bygga säkerhetsbarriären på ockuperade områden, lämna bosättningar och bedriva en politik som underlättar för fredliga krafter i de palestinska områdena.
Som ockupationsmakt och som den starkare parten har Israel ett särskilt ansvar för att uppnå en långsiktig fred i Mellanöstern. Men det är viktigt att komma ihåg att båda parter har ett ansvar. Folkrätten ställer krav på båda sidor. Att döda oskyldiga civila är ett brott mot folkrätten, precis som kollektiv bestraffning är ett brott mot folkrätten. Därför krävs modiga politiker och ledare på båda sidor för hållbar fred.
Utöver politiska uttalanden och kontakter med politiska företrädare i regionen arbetar regeringen genom internationell diplomati. Framförallt arbetar vi genom EU. När 25 länder ställer krav och gör påtryckningar har detta en större effekt än om Sverige agerar på egen hand. När det gäller konflikten mellan israeler och palestinier försöker vi från svensk sida driva på inom EU för att hävda folkrätten och uppmärksamma det palestinska folkets svåra humanitära situation. När det gäller konflikten mellan Israel och Hizbollah arbetade vi t.ex. aktivt för att få de fem EU-medlemmar som sitter i FN:s säkerhetsråd att driva på för att få till en FN-resolution som satte stopp för stridigheterna.
I många brev till mig ställs krav på att vi ska införa sanktioner mot Israel. Detta är ingen politik vi avser driva inom EU. Vi bedömer inte att handelssanktioner skulle påverka Israel i rätt riktning eller gynna freden. För ett sådant beslut krävs dessutom enhällighet inom EU, något som inte finns idag. Däremot är vi mycket noga med att de tullättnader som finns för israeliska varor inte ska gälla för varor som är producerade på ockuperade områden. Tullmyndigheterna i de berörda länderna har också blivit bättre på att kontrollera detta. Jag vill understryka att internationella erfarenheter och forskning visar att sanktioner är ett trubbigt vapen. För varje enskilt land måste man göra en analys om vilka resultat sanktionerna kan få.
Sveriges konkreta insatser i Mellanöstern genomförs framförallt genom vårt bistånd. Sedan de intensiva striderna mellan Israel och Hizbollah inleddes i juli har Sverige bidragit med 50 miljoner kronor i humanitärt stöd till den libanesiska befolkningen. Till detta ska läggas den internationella givarkonferens som vi tillsammans med Libanons regering anordnar i Stockholm den 31 augusti för att förmå världssamfundet att snabbt bidra med resurser för Libanons återhämtning och humanitärt stöd till den libanesiska befolkningen.
När det gäller stöd till palestinierna bidrar vi årligen med över 550 miljoner kronor. Detta gör oss till en av de största givarna till det palestinska folket. Ungefär hälften av detta stöd inriktas på humanitära insatser. Det övriga biståndet går bl.a. till insatser för mänskliga rättigheter, demokrati, infrastruktur och säkerhetsfrämjande. Den 31 augusti håller vi dessutom en internationell biståndskonferens för att förbättra och öka biståndet till Gaza.
Avslutningsvis - vi kommer inte få en hållbar fred i Mellanöstern om vi inte får ett självständigt Palestina, ett säkert Israel och ett återuppbyggt Libanon. Parterna i regionen har alla ett ansvar att arbeta för detta, men från omvärldens håll krävs dessutom ett uthålligt engagemang. Sveriges politik i Mellanöstern präglas av ett sådant starkt engagemang och en solidaritet med regionens människor som alldeles för länge tvingats leva med våld och lidande. Detta är en politik som jag lovar att fortsätta att driva.
Med vänliga hälsningar
Jan Eliasson
Stockholm den 28 augusti 2006
Utrikesdepartementet
Utrikesministern
Hej!
Tack för Din e-post om situationen i Mellanöstern.
Jag vill börja med att beklaga att Du fått vänta så länge på mitt svar, och samtidigt tacka för Dina synpunkter på vår politik i Mellanöstern. För mig är det viktigt att få reaktioner på den utrikespolitik Sverige driver. Det visar på ett starkt engagemang i internationella frågor och att många i Sverige har stor kunskap om världen. Det visar också att många känner stor solidaritet med människor som lever i förtryck eller lidande. Trots ibland hårda ord mot regeringen vill jag berätta att breven till mig om vår utrikespolitik stärker mig i mitt politiska arbete, när jag på olika möten driver den svenska politiken som är baserad på folkrätt, mänskliga rättigheter och solidaritet.
Det är många som liksom du har skrivit till mig om situationen i Mellanöstern. Många känner ilska, oro och förtvivlan över sommarens utveckling, både i Libanon och i Gaza. Låt mig säga en sak tydligt. Jag känner också oro, ilska och förtvivlan. Konflikter kan aldrig lösas långsiktigt med våld. För att kunna leva fredligt tillsammans i denna värld behöver folkrätten och internationella regler och lagar alltid respekteras - av alla parter. Därför har sommarens utveckling i Mellanöstern gått åt helt fel håll, även om vi efter vapenvilan mellan Israel och Hizbollah nu förhoppningsvis ser en ljusning.
Jag vill gärna förklara regeringens syn på några aktuella frågor i Mellanöstern, vad regeringen gjort och sagt för att försöka främja fred och minska lidandet i regionen.
När striderna mellan Israel och Hizbollah pågick uppmanade Sverige, genom uttalanden av statsministern och mig själv, båda parter till besinning.
Israel hade folkrätten på sin sida när man reagerade mot angrepp på civila bostadsområden och militära posteringar, inklusive tillfångatagande av soldater. Men snabbt stod det klart att det våld med vilket Israel besvarade detta var övervåld som ofta drabbade civila och vi uttryckte därför skarp kritik mot det israeliska agerandet. Bl a har israelerna anfallit mål som knappast kan ha någon militär betydelse och man har orsakat civilbefolkningen stor skada. Vi kritiserade även Hizbollah för att ha brutit mot folkrätten på flera sätt, bl.a. genom sina urskillningslösa raketattacker mot civila mål i Israel vilket också bl.a. Human Rights Watch konstaterat, samt genom att använda civila som mänskliga sköldar.
Många skriver till mig att vi borde ta i hårdare, använda starkare uttryck i vår kritik. Jag kan förstå detta, men vill förklara bakgrunden till de uttalanden i utrikespolitiken som ibland kritiseras för att vara för svaga eller vaga. När man talar om diplomatins språk handlar det om att man inom FN och EU, och i de flesta länderna i världen använder en viss uppsättning ord för att uttrycka kritik. Uttrycken kan ibland ses som oengagerade, men de är viktiga och användbara just därför att dessa termer används i utrikespolitiska sammanhang världen över. Möjligheterna till missförstånd är små. Därför använder vi oss av uttryck som ibland kritiseras för att vara för diplomatiska. Vi vet att uttrycken förstås hos dem vi vill påverka och att de därmed har effekt.
När det gäller kritik mot Israels agerande i Libanon har vi varit oerhört tydliga. Vad Sverige har sagt har registrerats, inte bara i Israel utan i andra länder. Jag har själv ifrån flera håll fått ta emot tack för Sveriges tydliga uttalanden om Israels skyldighet att leva upp till folkrätten och att inte använda övervåld. Tilläggas ska också att vi naturligtvis även framför våra synpunkter i direkta samtal med politiska företrädare eller genom vår egen ambassad i Tel Aviv eller via Israels ambassad i Stockholm.
Vi har också varit tydliga i vår kritik mot Israels agerande på de ockuperade palestinska områdena. Sverige har upprepade gånger sagt att de palestinska politiker som gripits av Israel måste ställas till svars eller omedelbart släppas. Vi har i också kontakter med israeliska företrädare klargjort att Israel enligt folkrätten har ett ansvar för att lindra den humanitära katastrofen på palestinska områden och att kollektiv bestraffning är förbjudet enligt folkrätten.
I längden finns bara en lösning för att få slut på konflikten mellan israeler och palestinier. Ockupationen måste upphöra och ett Palestina skapas som lever i fred, sida vid sida med ett Israel inom säkra och erkända gränser. För att en sådan lösning ska var långsiktigt hållbar måste den vara resultatet av direkta förhandlingar mellan parterna. De palestinska grupper som använder sig av terrorism måste sluta med detta. De måste också erkänna Israels rätt att existera. Israel måste sluta bygga säkerhetsbarriären på ockuperade områden, lämna bosättningar och bedriva en politik som underlättar för fredliga krafter i de palestinska områdena.
Som ockupationsmakt och som den starkare parten har Israel ett särskilt ansvar för att uppnå en långsiktig fred i Mellanöstern. Men det är viktigt att komma ihåg att båda parter har ett ansvar. Folkrätten ställer krav på båda sidor. Att döda oskyldiga civila är ett brott mot folkrätten, precis som kollektiv bestraffning är ett brott mot folkrätten. Därför krävs modiga politiker och ledare på båda sidor för hållbar fred.
Utöver politiska uttalanden och kontakter med politiska företrädare i regionen arbetar regeringen genom internationell diplomati. Framförallt arbetar vi genom EU. När 25 länder ställer krav och gör påtryckningar har detta en större effekt än om Sverige agerar på egen hand. När det gäller konflikten mellan israeler och palestinier försöker vi från svensk sida driva på inom EU för att hävda folkrätten och uppmärksamma det palestinska folkets svåra humanitära situation. När det gäller konflikten mellan Israel och Hizbollah arbetade vi t.ex. aktivt för att få de fem EU-medlemmar som sitter i FN:s säkerhetsråd att driva på för att få till en FN-resolution som satte stopp för stridigheterna.
I många brev till mig ställs krav på att vi ska införa sanktioner mot Israel. Detta är ingen politik vi avser driva inom EU. Vi bedömer inte att handelssanktioner skulle påverka Israel i rätt riktning eller gynna freden. För ett sådant beslut krävs dessutom enhällighet inom EU, något som inte finns idag. Däremot är vi mycket noga med att de tullättnader som finns för israeliska varor inte ska gälla för varor som är producerade på ockuperade områden. Tullmyndigheterna i de berörda länderna har också blivit bättre på att kontrollera detta. Jag vill understryka att internationella erfarenheter och forskning visar att sanktioner är ett trubbigt vapen. För varje enskilt land måste man göra en analys om vilka resultat sanktionerna kan få.
Sveriges konkreta insatser i Mellanöstern genomförs framförallt genom vårt bistånd. Sedan de intensiva striderna mellan Israel och Hizbollah inleddes i juli har Sverige bidragit med 50 miljoner kronor i humanitärt stöd till den libanesiska befolkningen. Till detta ska läggas den internationella givarkonferens som vi tillsammans med Libanons regering anordnar i Stockholm den 31 augusti för att förmå världssamfundet att snabbt bidra med resurser för Libanons återhämtning och humanitärt stöd till den libanesiska befolkningen.
När det gäller stöd till palestinierna bidrar vi årligen med över 550 miljoner kronor. Detta gör oss till en av de största givarna till det palestinska folket. Ungefär hälften av detta stöd inriktas på humanitära insatser. Det övriga biståndet går bl.a. till insatser för mänskliga rättigheter, demokrati, infrastruktur och säkerhetsfrämjande. Den 31 augusti håller vi dessutom en internationell biståndskonferens för att förbättra och öka biståndet till Gaza.
Avslutningsvis - vi kommer inte få en hållbar fred i Mellanöstern om vi inte får ett självständigt Palestina, ett säkert Israel och ett återuppbyggt Libanon. Parterna i regionen har alla ett ansvar att arbeta för detta, men från omvärldens håll krävs dessutom ett uthålligt engagemang. Sveriges politik i Mellanöstern präglas av ett sådant starkt engagemang och en solidaritet med regionens människor som alldeles för länge tvingats leva med våld och lidande. Detta är en politik som jag lovar att fortsätta att driva.
Med vänliga hälsningar
Jan Eliasson
No comments:
Post a Comment