Ahmad Adawiya och Um Hassan

Ahmad Adawiya

En av mina mardrömmar är känslan av att man missar så mycket hela tiden, saker man borde se eller åtminstone lägga märke till. Mardrömmen blir inte mindre mardrömslik när man någon gång utbrister inombords: Hur kunde jag missa allt detta? Varför såg jag inte och inte hörde?

Häromdagen upplevde jag detta och skämdes tills svetten rann och hjärtat rusade.
Någon ringde och bad mig ta fram en sång som man kan tänkas höra på en arabisk familjfest. Jag visste precis på en gång vad jag skulle ta fram.
Ahmad Adawiyas sång om Um Hassan, Hassans moder. När jag hade skickat iväg sången satt jag mig ner och undrade varför jag valde just den sången. Svaret infann sig inte omgående. Det enda jag visste var att jag i hela mitt liv har undvikit att lyssna på Adawiya frivilligt. Det är något i hans röst som skrämmer mig, en lockande vacker hes gråt som ger mig gåshud. Musiken däremot är helt demonisk. Jag kan aldrig sitta still när jag lyssnar på hans sånger. Höftlederna och hela bäckenet liksom blir självständiga och lever sitt eget liv då. Plötsligt dansar jag mot min vilja, virvlar runt i rummet som en derwish.
Det gör man inte i Sverige. Det blir inte bättre av att den orientaliska dansen heter "Magdans" vid dessa breddgrader. Man har liksom missat att det är bäckenet och höfterna man dansar med, brösten och armarna. Att dansen är en fruktbarhetsrit och att fruktbarheten har inte riktigt med magen att göra, att magen rör sig därför att bäckenet rör sig...
Hur som helst, jag har aldrig haft tid att dansa på allvar och därför kan jag lätt avstå. Men hur kunde jag missa samhällskritiken, den glada, kärleksfulla gråten, klassfrågorna och de röstlösas röst i Adawiyas sånger? Kanske måste man besöka Egypten innan man kan förstå vad han sjunger om.

Och hur är det med Um Hassan?
Den sången, förstår jag idag, är det snällaste som sjungits om en arabisk kvinna och mor någonsin. Det är inte vilken kvinna som helst. Um Hassan är en enkel fattig kvinna med en enorm kärlek i sitt liv, sonen Hassan. Hon mår inte så bra, Um Hassan, och i sången försöker Ahmad Adawiya tala henne till rätta så gott det går.
Det här är nog den enda arabiska sången om en kvinna som inte handlar om hennes kropp, hennes ögon, hennes skönhet etc… Den här sången handlar om hur Um Hassan "mår", i sig själv, inte i förållande till någon man. Hon är liksom en person, av kött och blod. Hon hittar på en massa tokiga förklaringar till varför hon mår dåligt och använder sig av en massa tokiga botemedel för att komma ur sin ångest.
En oerhört sorglig sång sjungen med den gladaste folkmusiken jag någonsin hört, den egyptiska folkmusiken, sprungen ur landsbygden.
Herr Adawiya, de fattiga grändernas, de avlägsna byarnas sångare, föraktad av den arabiska finkulturen så länge, jag böjer huvudet tills min panna når marken framför dina fötter… och ber om förlåtelse för dövheten och blindheten

Um Hassan ska krya på sig
Och akta sig för onda ögat och för avund
Gud bevare dig, sonen Hassan
Må Gud skydda dig för avundsamma blickar

Um Hassan har drabbats av sjukan som går
Fick inte en blund i ögonen sedan igår
De ondskefulla ögonen lämnar henne aldrig i fred
Um Hassan har drabbats av onda ögat, av avund

Hon vet inte vad hon ska ta sig till
Sedan gryningen är hon yr
Hon eldade örter och rökelse
Men blev inte ett dugg bättre av det

Man ordnade en Zar åt henne
Hon mådde ännu sämre av det
Någon borde ha hindrat henne
Stackars Um Hassan, så desperat hon är

Vad är det med dig, Um Hassan?
Sluta med dumheterna, skäms på dig
Varken rökelse eller Zar hjälper här
Vakna, snälla du, ta ditt förnuft tillfånga

(Zar är en sorts andlig dans som har sitt ursprung i gamla egyptiska traditioner men som idag anses vara en muslimsk ceremoni av egyptierna och som tros driva bort onda andar ur kroppen)