Det nya Romarriket

Esmatt Morra plagierar Monet

Var på bio med sonen och hans väninna idag. Slapp se den fula katten Gustav då barnen valde att se "Bilar" i sista stund. Jag var ganska tacksam i början men insåg ganska snart att jag hamnat i den värsta av världar.

I två timmar satt jag och skruvade på mig av dåligt samvete. För vad än filmen hade för gulliga, välmenande, uppenbara avsikter, var de dolda avsikterna, förfärliga.
Det var en värld av bilar och åter bilar. Det var stort. Enormt stort. Ohyggligt stort. Allting. En arena som fick de antika amfiteatrarna att framstå som ynkliga små hålor. Glöm Colloseum. Glöm de töntiga gladiatorerna. Här var det metall och fart för hela slanten. Publiken i arenan, den också av metall, skulle föreställa ett par hundratusen med såg ut som miljoner. Där hade de samlats för att se potens, fart, manlighet. Den kvinnliga bilen, blå och söt, satt och väntade i den borttynande staden på andra sidan en motorväg som gick mitt i ingenstans.

Mitt dåliga samvete, som stegrade till ångest, kom av att jag skrämdes av den storslagna, beklämmande bilden av världen som barnen får. Livsstilen, den amerikanska i mångdubblade dimensioner bara vällde och vällde fram och där satt man och kände sig så oändlig liten.

Det var ingen oskyldig film. Det var en skiss av ett imperium som fick Romarriket och gamla Egypten att framstå som obetydliga parantes i historien. Ryggraden i denna värld? Som sagt, metall, fart, soppa, punka, folknöjen som påminner om en värld utan bekymmer. Inte en liten tanke på miljön, på global uppvärmning, på skrothögar, på avfall och föroreningar.

Det är ju dessa, våra barn, som kommer att ärva en värld som består av berg av avfall. Det är de som kommer att städa efter oss, i bästa fall, eller drunkna och försvinna i våra avfall och föroreningar.