al-Jazeera, ön, på arabiskaUnder kriget i Libanon i somras lärde jag känna al-Jazeera på riktigt. Dag och natt, i stort sett, satt jag och såg på kriget i direktsändning därifrån. Jag blev inte så lite imponerad. Plötsligt insåg jag att al-Jazeera hade blivit den kanal som George W Bush hade rätt att frukta, så mycket att han sommaren 2004 bestämde sig för att skicka amerikanskt flyg för att bomba al-Jazeera, mitt i Doha, huvudstaden till en av USA närmast allierade stater i Mellanöstern. Enligt Daily Mirror var det Tony Blair som talade Bush till rätta och fick honom att tänka om och avstå.
Al-Jazeera har idag uppskattningsvis över ett par tusen medarbetare, både i Doha och över hela världen. Den har blivit ett imperium med en egen journalisthögskola, ett stort forskningscentrum i Doha, tre sändande kanaler idag, al-Jazeera, al-Jazeera live och al-Jazeera children. Länge har man försökt komma igång med al-Jazeera International som kommer att sända på engelska, dygnet runt från London, Doha, Washington och Kuala Lumpur. Till det har man rekryterat riktigt stora namn från BBC och CNN vid sidan av de bästa arabiska journalister som arbetat inom och undervisat om media. Men något hindrar al-Jazeera International att sätta igång. En del påstår att det är amerikanerna som sätter käppar i hjulet men det är inte något som al-Jazeeras folk själva säger för de säger ingenting.
Nu firar al-Jazeera 10 års jubileum. Och det är inte bara de anställda där som firar utan rätt många vanliga människor gör det också.
De flesta intellektuella är överens om att al-Jazeera har revolutionerat livet i arabvärlden. Att den behandlar den arabiska tevetittaren som en fri, självständigt och tänkande människa som ingen annan någonsin tidigare gjort. Vanligt folk ser de flesta ansiktena som finns där som familjemedlemmar. Jag minns när korrespondenten i Kairo arresterades. Inom loppet av sekunder var det en demonstration på plats som ville försvara och se till att han blev frisläppt och det blev han också. Värre har det gått när al-Jazeeras korrespondenter dödats i direktsändning. Själv bevittnade jag detta en gång, och tre gånger klarade sig korrespondenterna med ett hårsmån. Men al-Jazeera har en journalist, Tayseer Alony som har dömts till sju års fängelse för att han hjälp en syrisk familj i Afghanistan. En annan, Sami al-Haj, som sitter sedan fem år på Guantanamo trots att ingen anklagelse riktats mot honom och trots att han togs tillfånga medan han hade kameran i handen.
Trots allt, slår det mig, att al-Jazeera har på tio år lyckats med det som Arabförbundet misslyckats med i många decennier. Den gör en familj av alla som talar arabiska oavsett om de är från Mauretanien eller Irak. Oavsett om de är av svensk eller malaysisk ursprung. Och oavsett var de befinner sig. Och även om alla som arbetar på al-Jazeera inte är ofelbara, älskar vi dem och först när de råkar säga något på sin egen dialekt rycker man till: Oj, är han tunisier? Och jag som trodde att han var libanes?
Grattis al-Jazeera. Ni har arbetat oerhört hårt och ni förtjänar ett rejält firande. Ett stort erkännande är inte mer än på sin plats.
Al-Jazeera har idag uppskattningsvis över ett par tusen medarbetare, både i Doha och över hela världen. Den har blivit ett imperium med en egen journalisthögskola, ett stort forskningscentrum i Doha, tre sändande kanaler idag, al-Jazeera, al-Jazeera live och al-Jazeera children. Länge har man försökt komma igång med al-Jazeera International som kommer att sända på engelska, dygnet runt från London, Doha, Washington och Kuala Lumpur. Till det har man rekryterat riktigt stora namn från BBC och CNN vid sidan av de bästa arabiska journalister som arbetat inom och undervisat om media. Men något hindrar al-Jazeera International att sätta igång. En del påstår att det är amerikanerna som sätter käppar i hjulet men det är inte något som al-Jazeeras folk själva säger för de säger ingenting.
Nu firar al-Jazeera 10 års jubileum. Och det är inte bara de anställda där som firar utan rätt många vanliga människor gör det också.
De flesta intellektuella är överens om att al-Jazeera har revolutionerat livet i arabvärlden. Att den behandlar den arabiska tevetittaren som en fri, självständigt och tänkande människa som ingen annan någonsin tidigare gjort. Vanligt folk ser de flesta ansiktena som finns där som familjemedlemmar. Jag minns när korrespondenten i Kairo arresterades. Inom loppet av sekunder var det en demonstration på plats som ville försvara och se till att han blev frisläppt och det blev han också. Värre har det gått när al-Jazeeras korrespondenter dödats i direktsändning. Själv bevittnade jag detta en gång, och tre gånger klarade sig korrespondenterna med ett hårsmån. Men al-Jazeera har en journalist, Tayseer Alony som har dömts till sju års fängelse för att han hjälp en syrisk familj i Afghanistan. En annan, Sami al-Haj, som sitter sedan fem år på Guantanamo trots att ingen anklagelse riktats mot honom och trots att han togs tillfånga medan han hade kameran i handen.
Trots allt, slår det mig, att al-Jazeera har på tio år lyckats med det som Arabförbundet misslyckats med i många decennier. Den gör en familj av alla som talar arabiska oavsett om de är från Mauretanien eller Irak. Oavsett om de är av svensk eller malaysisk ursprung. Och oavsett var de befinner sig. Och även om alla som arbetar på al-Jazeera inte är ofelbara, älskar vi dem och först när de råkar säga något på sin egen dialekt rycker man till: Oj, är han tunisier? Och jag som trodde att han var libanes?
Grattis al-Jazeera. Ni har arbetat oerhört hårt och ni förtjänar ett rejält firande. Ett stort erkännande är inte mer än på sin plats.
No comments:
Post a Comment