Långt från Tusen och en Natt

Saddam i rätten

Irak var under lång tid civilisationens vagga. De två flodernas land. Mellan de två floderna frodades det alltid något som nådde långt utanför. På gott och på ont, så som mänsklighetens historia alltid gett prov på. Men när djävulens avföring, oljan, bubblade upp ur jorden, hade Irak ingen chans längre.
Jag har läst en hel del berättelser om den nutida Irak, berättade av svenskar av irakiskt bakgrund. Den mest sorgliga var Sahar Faraons roman, "Khota fi al-Jahim", som på svenska betyder ungefär "Fotsteg i helvetet".
"Fotsteg i helvetet" höll vad den lovade. Det var verkligen en helvetes vandring för läsaren, för att inte tala om vad författaren kände när han skrev om sin uppväxt. Den bottenlösa fattigdomen i ett land som flyter på ett hav av olja. Barn som springer barfota och halvnakna i timmar för att komma till skolan och som måste lära sig att inte drunkna på väg när översvämningen kommer. Undernäringen, sjukdomarna, saknaden av allt som utgör grunden för ett möjligt liv. Husen av flätad vass, de mörka olyckliga skuggorna som befolkade träskmarkerna. Förtrycket, den hemliga polisen, fängelserna.

I tonåren läste jag i skolan den poesi som skrevs Baghdad under olika perioder. Baghdad var för mig poeten Abu Nuwas, Kalifen Haroun al-Rashid och Tusen och en natt bland mycket annat. När vi talade om dagens arabiska litteratur sa många att "Kairo skrev, Beirut tryckte och Baghdad läste".
Det går inte ihop med de scener som utspelade sig idag i rättegången mot Saddam Hussein och hans närmaste män. Som om de brott som begicks i Irak inte var illa nog. Men rättegången som jag följde delar av genom al-Jazeera så gott jag kunnat, var en långdragen fars med långa uppehåll, domarbyten, avrättade advokater och avbrott i sändningarna som besparade oss tittare de grövsta skändligheterna.
Domaren som avkunnade domen idag, var inte så mycket bättre än Saddam. Han började med att kasta ut en amerikansk försvarsadvokat. Sedan kom han på att två av dem åtalade saknade advokater. Det hindrade honom inte att avkunna dom mot dem i alla fall. Sedan skrek han och gastade ännu mer. Sedan avkunnade han dödsdomar mot de högre uppsatta med en grimas som kom mig att tänka på Hamourabi. Och plötsligt inser jag att just sådana som denna domare, är Iraks egentliga problem. En sorts människor som låter sig trampas ned tills den dag kommer, då de får ett svärd i handen. Då slipper den onda anden ur flaskan, och sedan, Gud hjälpe oss alla.
Saddam var inte ensam ansvarig för det som skedde i Irak. Han behövde hundratusentals, om inte miljontals medlöpare för att åstadkomma de fasor han står anklagad för idag. Att avrätta honom kommer inte att hjälpa irakierna.