De gamla sår, de yngre skördar

Pierre d.y. Basheer, Amin och Pierre d.ä

Den som söker finner och den som sår skördar, säger ett arabiskt ordspråk.
Blodet rinner åter i Libanon. Det senaste offret är, Pierre Gemayel, sorgligt nog, barnbarn till den som skapade den mest hänsynslösa mördarapparat i den moderna Libanons historia. Och brorson till den notoriska mördaren Basheer Gemayel. Den som är riktigt synd om, och som jag sedan barnsben hört att han inte var i närheten av sin far och sin yngre bror Basheer i grymhet, är Amin Gemayel, den unge Pierres far.
Pierre Gemayel den äldre skapade Falangisterna. Genom hela min barndom och ungdom, väckte Falangisternas blotta omnämnande min fasa, fick blodet att frysa i mina ådror. 1975 jagade de folk på vägarna som vore de villebråd. De slaktade en hel buss med människor, det var gnistan som antände inbördeskriget.

Jag såg dem ansikte mot ansikte två gånger i mitt liv. En gång när flyktinglägret Tall al-Zaatar föll 1976, och en annan gång 1982 då jag, eftert Israels invasion, då falangisterna stärktes och fanns på alla vägar in till Beirut, behövde komma in till huvudstaden för att börja på gymnasiet.
De jag såg 1976 var klädda i militära uniformer och till uniformen hörde en aning fetma, ett svart långt, tjockt och välskött skägg, en stor kors hängande runt halsen och ett vapen i handen.
Jag såg de föra bort folk. Jag hörde att de sköt dem eller stack de med knivar och yxor i närheten. Det är bilder och ljud som aldrig någonsin lämnar mitt medvetande. Det handlade inte om 20 eller 30 personer. Det handlade om tusentals. Mina släktnigar som bodde i ett höghus utanför Tall al-Zaatar, slaktades, förintades. Sju familjer med barn vuxna och gamla. Ingen skonades. Ingen hade skjutits. Kniv och yxa var det som gällde.
1982 var det precis samma dag som den unge Pierre mördades, strax före Libanons självständighetsdag fast 24 år tidigare. De var alla upptagna med att pynta med blommor och flaggor, ballonger och gröna kvistar… Jag åkte förbi vägspärr efter vägspärr och tog emot små flaggor och blommor och log stelt och på gränsen till att svimma. Det tog en och halvtimme att ta sig från Tripoli till västra Beirut. Jag såg på dem och tänkte på vad de skulle göra med mig om de förstod att jag var palestinier. De skulle nog inte ha plågat mig. De skulle ha dödat mig på fläcken med flera hundra skott för firandets skull, och sedan skulle de stycka kroppen med sina yxor och låta den ligga till allmänt beskådande tills det började lukta. Då skulle de slänga den i ett dike och hälla kalk på den och sedan glömma.
Men de misstänkte aldrig att jag var palestinier och muslim. Jag var ju ljushyad, hade solblekt hår skött noga hos en duktig frisör. Jag hade en klänning som kostade en förmögenhet och en handväska och ett par skor som hade kostat en ännu större förmögenhet och jag åkte limousine. Tillsammans med två libanesiska vänner. Elegans var deras svaghet. Med yxan i hand törstade de efter elegans och en illusion om välstånd. Kryddad med några franska ord och en liten fernissa av finkultur. Och den konsten förstod jag och mina vänner. Det var inte svårt att lura mördarna.

Jag kom fram till västra Beirut. Det första jag gjorde var att slänga iväg alla jävla blommor och flaggor jag hade fått längs vägen. Sedan grät jag i timmar, jag och hela familjen som också led helvetets kval tills de såg bilen svänga in i parkeringen. Att klara sig förbi falangisternas vägspärrar var som att återvända från döden. Hela kvarteret rusade fram och kramade om mig.
Sämre gick det för min granne. En äldre dam, libanesiska men muslim. De tog henne vid en väg upp i bergen. De sköt henne inför ögonen på taxichauffören och sparkade henne ner till en djup ravin. Där störde ju hennes lukt ingen.

När Basheer mördades 1982 hämnades hans anhängare genom att döda 2000 palestinier i Sabra och Shatila. Jag behöver inte säga att ytterst få av dess hade skjutits till döds.
Pierre Gemayel den äldre skapade Falangisterna som mördade tiotusentals fattiga libaneser och palestinier som han betraktade som ohyra. Men han tänkte nog aldrig på att döden skulle nå hans egen avkomma. Hans egna barn och barnbarn. Han sådde och skördade men det är så många fler som motvilligt skördar efter honom. Han sökte och fann men många finner fortfarande det de aldrig sökt.

Det gjorde verkligen ont att se Amin gråta över sitt barn offentligt. Ingen människa ska behöva uppleva något sådant. Särskilt inte sådana som Amin som på ett ofattbart sätt lyckats hålla sina händer rena från andras blod.