Större barn är lika med större bekymmer

Efter Midnatt, Ismael Shammout

När ens barn föds, har man ångest och undrar om allt är som det ska vara med barnet. Ser det bra? Hör det bra? Är alla fingrar och tår på plats? Varför får det feber i tid och otid? Sedan har man ångest för att det ska bara sluta andas i sömnen. Sedan kommer sjukdomarna, smittorna, utslagen. Och där ligger man vaken natt efter natt och hela världen rasar med varje grad som barnets temperatur stiger.
Man vill inget annat än att de mest kritiska månaderna i ett barns liv, de första, ska gå över. Sedan vill man inget annat än att barnet ska bli äldre och komma förbi alla barnsjukdomarna. Man vill att barnet ska lära sig äta. Ska lära sig släppa föräldrarna och känna sig trygg på dagis. Klara sig i förskolan och skolan.
När barnet börjar i skolan, känner man en enorm glädje. Det lär sig läsa och man inser att barnet kommer att börja se saker och ting med egna ögon. Tillgodogöra sig information om världen på egen hand, sakta men säkert.
Man lär barnet att gå över gatan. Att aldrig sätta sig på en cykel utan hjälm och så vidare…
Och plötsligt inser man att det finns något som heter mobbning i skolan. Ens barn kan ha feber, ringer mamma att komma och hämta tidigare, lägger sig på en soffa och somnar. Då kommer kamraterna och slår honom hårt i ansiktet, på huvudet och kroppen för man får inte sova på soffan. Han blir slagen och knuffad. Han råkar ut för en massa olyckor medan den som orsakade olyckan bedyrar att det var just en olycka. Det kan vara allt mellan att få en fotboll sparkad i ansiktet, att någon råkar förstöra hans handarbete, att några kamrater brottar ner honom från gungan och misshandlar honom helt oprovocerat. Och det värsta är, de som gör det är också barn, i hans egen ålder.
Och vad värre är, när man försöker lösa problemet, blir en massa vuxna upprörda. Är det verkligen så farligt? Någon blir sårad: Påstår du att jag inte sköter mitt jobb? Och då svarar man: Ja, jag tror inte att du sköter ditt arbete. Och ja, jag ger fullständigt fan i hur sårad du känner dig. Du är vuxen. Barnen håller på att slå ihjäl varandra. De håller på plåga livet ur varandra. Kan du lägga dina jävla känslor åt sidan och göra nåt?
Nej, det kan de inte.

Och då inser man, att det inte är så jävla konstigt att barnen är som de är. De har ju ingen plats någonstans. Föräldrar och andra vuxna har sådana stora egon att de är fullständigt oförmögna att se barnen och förstå vad det är som pågår inom och kring dem. De är så upptagna med sina maktstrider och sin egen prestige och sina egna intressen, att de ger fullständigt fan i att man säger: Ditt barn kommer att skada någon riktig illa snart. Eller: Du gör fel nu när du flyttar fokus från barnens problem till dina egna futtiga intressen och känslor. Eller: samhället kan erbjuda hjälp, skit i din stolthet och sök hjälp innan det är för sent. Och de gör inte det. Och då står man i valet och kvalet. Ska man verkligen behöva polisanmäla åttaåringar för att någon överhuvudtaget ska ta problemet på allvar?

Ja, Tydligen är det så.