Alla drömmer inte om en Lamborghini

Ghassan Ghaib, Irak

...

Carin Hjulström Liv ville dra sitt strå till stacken och prata integration, i torsdags. Det var säkert välment men ack så fel det blev.

Det var Ayad al saffar, som presenterades som superinvandraren som, vilket vi fick höra tre gånger under den halvtimmen som programmet varade, körde en Lamborghini. Ayad hade lyckats hitta sin "nisch", vilket var att sälja klockor. Och inte hade han lärt sig något av jantelagen heller.
Han blinkade inte när han uppmanade andra invandrare att vara på det ena eller andra sättet och var inte alls sen med att strö en massa "måsten" och "borden" omkring sig, vad gäller andra invandrares sätt att leva och integrera sig i Sverige.

Men bland "Invandrarna" finns det riktiga "Flyktingar". Sådana om flydde för livet. Som varje dag "Måste" hitta en andledning till att ta sig upp ur sängen och som försöker göra det de "borde" göra för att inte gå och hänga sig eller skjuta skallen av sig eller göra något i den stilen.

De allra flesta invandrare eller flyktingar jag känner har fullt upp med att överleva, faktiskt. Att slicka sina sår. Att försöka komma ur det fängelset som det förflutna utgör. Alla hemskheter, vidrigheter och terror de har upplevt. De flydde inte hit med huvudet fullt av klockor eller dollarmärken. De hade gärna befunnit sig någon annanstans där de inte behöver bevisa något för någon.

De skiter inte bara i Lamborghini utan i alla andra statussymboler, penisförlängare och nischer. Det som upptar deras tankar är saker som är väldigt jordnära, som befinner sig i botten på behovspyramiden.

Jag tackar Gud för min svartskalleparabol

Samia Halabi, Palestina

...

Vad är det som har hänt på SVT egentligen? Jo, jag har för mig att Christina Jutterström härjade där alltför länge. Hon slutade men skadan var redan skedd. Och kvar finns ju programdirektören, Jacobsson heter han nog, som så fort han får en allvarlig fråga, ler fånigt och kommer med ett ännu fånigare svar.

Jag tittade imorse på morgonsändningarna på SVT, medan jag gjorde i ordning frukost och skolväska och gymnastikpåse till grabben.

Vad var det jag såg och hörde? Jo, en massa trams om nagelskulptur, stålmannen och Stjärnorna på slottet.

Herre Gud i himmelen. Vi har en regering som håller på att ändra Sverige i grunden och som bäddar för ett samhälle där klasskillnaderna skär som en laserstråle. Frågor som arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring och bostadsbidrag till ensamstående föräldrar, som helt enkelt måste diskuteras. Vi har en skola som inte fungera och integrationsproblem som vi ännu inte anat vidden av.

Det finns en hel planet där ute där det händer saker som vi som bor i Sverige är intresserade av att veta. Man trodde att det där ingick i SVT:s public service uppdrag.
Icke. Det är nöjespanel hit och stålmannen dit. Det är spelrecensenter och seriösa reportrar som tvingas ägna sig åt något så lömskt som nagelskulptur. Är det det senaste inom jämställdhetsdebatten? Gud hjälpe den kvinnan som visar sig ute med vanliga rena klippta naglar som inte kostar ett skit. Nehe. Skulpterade, målade, strassbeströdda och ornamenterade naglar ska det vara. För några pix i månaden. Skit samma om ungarna får mat eller inte. Men vem sjutton ska hålla i skurtrasan? Tänk om man skär näsan av sin unge när man snyter hans näsa med silikonklorna?

Vart tog de seriösa intervjuerna vägen? De intressanta personerna? De livsviktiga frågorna?
Var i helvete håller Eva Hamilton hus?

Med fötterna i myllan och huvudet bland stjärnorna

Abnoudy

...

Abnoudys mor var en fattig bondkvinna. Hon slet i åkern och hemma med hushållet och barnen. Hon var analfabet men hon kunde hundratals gamla berättelser och sånger.
Hennes berättelser och sånger fängslade den lille Abd al-Rahman så mycket, att han än idag, hämtar sitt stoff och sin inspiration från henne.
"Männen duellerade i poesi. De kunde stå och svara varandra hela natten. Men jag brydde mig aldrig riktigt om det. Det som fängslade mig var orden som kom över mors läppar." Berättade han i en intervju nyligen.

Abnoudys första dikt handlade om hans hemby, Abnoud, som kämpde mot fransmännen på 1800-talet och som dessa hämnades på genom att bränna den till grunden med skörd och allt.

Den första dikten han publicerade i en lokaltidning handlade om böndernas kamp mot masken som förstörde bommullsskörden och ledde till deras svält. Plötsligt läste han samma dikt i al-Ahram, Egyptens största tidning än idag.
Sedan skrev han en sångtext till en annan bonde som hette Muhammad Rushdy.
Den sången blev en sådan hit att Abd al-Halim Hafez helt enkelt skickade tre av sina vänner att kidnappa Abnoudy, då det var svårt att få tag på honom.
Abnoudy var inte road. På den tiden åkte han in och ut i fängelset på grund av att han tillhörde kommunistpartiet medan Hafez var Gamal Abd al-Nassers favorit och var som ett barn i huset hos honom. Det hindrade inte att de två unga männen blev vänner för livet.

Um Kulthoum försökte tre gånger att sjunga dikter av Abnoudy men alla tre gångerna var dikterna skrivna hemma hos vänner för deras räkning. Um Kulthoum förlät honom aldrig och talade aldrig med honom efter tredje gången. Men Abnoudy säger att det enda hon behövde göra var att be honom skriva en dikt som anstår henne, istället för att försöka norpa texter som inte var skrivna till henne och som inte passade henne riktigt.

"När jag kom till Kairo var jag täckt med damm, stickor och tistlar." Säger Abnoudy. Idag tillhör han den absoluta noblessen i den arabiska kulturen. Han har skrivit många viktiga verk, men hans största gärning var att han visade, att bönderna hade ett själsliv, ett språk som innehöll andra vokabulär än just de som handlade om skörden och husdjuren.
Tack vare sagorna och sångerna som hans icke läskunniga mor roade honom med.

Mest av allt, al-Hawa Hawaya

Abd al-Rahman al-Abnoudy

...

I tre dygn satt de på en stor matta i hallen hemma hos Abd al-Halim Hafez. Det var Halim, Abnoudy och Baleegh Hamdi, och resultatet blev denna dikt som förändrade sången i arabvärlden på 1960-talet. Abnoudy skrev, Halim retades och hetsade och översköljde de två andra med sina sarkasmer, medan Baleegh skrev musiken. Det var första gången som bondedialekten från Sa´eed, Övre Egypten, kom in i de riktigt fina salongerna.

Mest av allt vill jag
Bygga ett stort slott åt dig
Plocka stjärnor från natthimlen
Och smida ett värdefullt halsband
Som får glittra av den vackraste
Av alla unga kvinnor

***

Mest av allt vill jag
Att månen ska förbli oss nära
Att natten ska vara ett tryggt hav
För oss
Och att vinden som för bort oss
Återvänder bärande på en saga

***

Jag vill att vi går in i sagoböckerna
Där jag får berätta om dina levnadsår
Där jag ska vara din läkare
Och bära fram min kärlek till dig
Som medicin

***

Mest av allt vill jag måla din bild
Med mina egna händer
På den passerande brisen
På gryningen som ler med rosenkinder
På de år som gått förlorade, av min ålder

***

Om dagarna för bort mig från dig
Vill jag att ljuset i mina ögon slår följe med dig
Och om mina ögon somnar
Vill jag att min sång ska vaka
I dina nätter

***

I dina ögon, min älskade
Tappar jag bort min livbåt
Men det gör inget
Om du stannar hos mig

***

Kärleken är min
Men jag är full av förtvivlan
För jag äger inte, min prinsessa
Av alla mina storslagna drömmar
Annat än mitt skratt
Och mina tårar

Abd al-Rahman al-Abnoudy
Översättning: Rawia Morra



أنا الهوى هوايا
أبنيلك قصر عالي
وأخطف نجم الليالي
وأشغل لك عقد غالي
يضوي بأحلى الصبايا

***

أنا الهوى هوايا
يبقى القمر قريبنا
والليل بحر يهاودنا
والنسمة اللي تاخدنا
ترجع شايلة الحكاية

***

ندخل كتب الحكاوي
وأروي سنينك غلاوي
وأعمل طبيب مداوي
وأشيل حبي دوايا

***

أنا الهوى هوايا
أرسم صورتك بيدي
على النسمة اللي تعدي
على الفجر أبو ضحكة وردي
على العمر اللي ورايا

***

أنا الهوى هوايا
لو الأيام بعدوني
عنك يا نور عيوني
ولو نامت جفوني
يصحى بليلك غنايا

***

وفي عينيكي يا حبيبتي
تتوه مني سفينتي
وكفاية إنك إنت
اللي فضلتي معايا

***

الهوى هوايا، أنا الهوى هوايا
لكن وأنا كلي حيرة
مش بملك يا أميرة
من أحلامي الكثيرة
غير ضحكي وبكايا


شعر: عبد الرحمن ألابنودي
ترجمتها إلى السويدية: راوية مرة

Palestina, den första Intifadan

Det palestinska folkts historia, av Omayya Joha

...

"Britterna var den första katastrofen som drabbat oss…" säger en palestinsk farbror om den första palestinska intifadan på 1930-talet.

Missa inte det! Kunskapskanalen söndagen den 22 april kl. 21.05 i en kväll ägnad åt åren som formade Palestina, i Mera Historia.

Sladdpanik

Khalil Rayyan, Palestina


Det finns en blindpunkt hemma hos mig. Den ser jag aldrig, helst. Den är säkert det dammigaste inom mina väggar, dessutom.
Det är hörnet där det finns tre hål i väggen. Sladdjungeln.
Det minsta den framkallar hos mig är panik. Jag låtsas liksom att den inte finns. Men ibland går det inte. Man blir tvingad att se på eländet, röra det och försöka bena ut. Det är Internet modem, router, mottagare för digitalteve, mottagare för digitalparabol, det är teve, video, dvd och play Station på en yta av en och en halv kvadratmeter.

Som sagt, jag låtsas för det mesta att det inte finns fast det egentligen är hjärtat i huset. Vad vore våra liv utan alla dessa boxar och sladdar? Stenåldern.
Vem vill känna sig som en dinosaurie? Vilken unge klara sig idag utan tevespel och sju barnkanaler?

Paniken infinner sig när man inser att två stora grenuttag för elström räcker inte. Teven är inte försedd med scartportar för hur många apparater som helst. Och så börjar man ringa runt och kolla om det finns grenade scarteländen. Och så förstår man så småningom att alla sladdar som ligger där inte är verksamma för tillfället. De hörde ihop med apparater som åkte ut för länge sedan. Och så försöker man föreställa sig, sig själv, liggande på magen på golvet, benande sladdhelvetet. Till slut nöjer man sig med att damma av skiten och låta det ligga.

Då och då lurar man hem en tekniskt kunnig vän som löser de mest akuta sladdtrasslen, under förevändningen att man vill bjuda på middag.

Och så hoppas man att det kommer en dag då man orkar gå igenom åtminstone en del av den där mörka fläcken.
Sladdarna måste ju vara kvar där. Man vill inte simma i ett hav av elektromagnetiska fält i en dammfri och sladdlös tillvaro.
Det dröjer väl inte länge tills någon kommer och påstår att han eller hon fått diagnosen sladdpanik eller sladdfobi.

Till finansminister Anders Borg

Snälla finansministern, vi har ingen bostadsbidrag, men min son hade mage och införskaffade en spargris för någon månad sedan. Där finns ett antal enkronor, femmor och tior. Ja, jag vet. Det är helt horribelt. Vi är beredda att ingå en uppgöresle. Mot kortare straff är vi beredda att slå sönder spargrisen och bära pengarna till första bästa greve, baron eller pamp av något slag som behöver dem bättre än han!

Ödmjukast: Ensamstående mamma

Barnen är det inget fel på

Zeina Khalil, Libanon

Jag trodde knappt mina öron när någon berättade för mig häromdagen att företaget där hon jobbar har anlitat en sjukvårdsfirma som bland annat har för uppgift att bestämma ifall man ska gå eller inte gå till arbetet om ens barn blir sjuk en dag. Meningen är att man ska ringa dit på morgonen om ens barn är sjuk och beskriva symptomen varpå en sjuksyster säger till en om man får stanna hemma eller inte.

Vad gör man om man blir tillsagd att gå till jobbet fast barnet är sjukt? Vad är det som händer i ens inre som förälder i ett sådant ögonblick?
Jag vet vad jag skulle göra. Jag skulle säga till sjuksystern att ta och stoppa upp sin legitimation någonstans, sedan skulle jag ringa till min arbetsgivare och be honom att fara dit pepparn växer. Och jag skulle stanna hemma. Och Gud hjälper den som opponerar sig.

Man måste ju ha en gnutta mänsklighet i sig för att föreställa sig vakandet en hel natt över ett barn som har feber, som gnyr av smärta eller spyr. Ett sådant företag, och sådana sjukvårdsfirmor har ingenting med mänsklighet att göra. Det enda de begriper sig på är pengar. Barnen är, i pengar räknat och i det korta loppet, en förlustaffär, för den som inte begriper bättre.

Att sådant får förekomma i Sverige idag är mer än vad jag kan begripa. För även om våra sjuka barn klarar sig, även om daghem eller skola tar emot dem sjuka, lyckas man beröva barnet och föräldern det heligaste bandet som finns där mellan dem, själva grunden för relationen:" Jag finns till för dig när du behöver mig". En förälder som inte kan hålla det löftet, oavsett om det är uttalat eller inte, kan inte hålla så mycket annat.

Jakten på brödfödan gör att många av oss redan idag glömmer vad föräldraskapet handlar om. Snart har vi inte ens råd eller möjlighet att ta våra barn i famnen och sätta oss ner och vänta tills det svåra går över, oavsett om det är feber, ledsenhet eller ångest.

Därför går vi igenom sådana dagar som jag hade idag då jag i samma tidning läste om en fyraåring som stängts in ett kylskåp tills hennes kroppstemperatur sjönk till livsfarliga 28 grader. Innan dess hade hon bränts med strykjärn och varmt vatten. Och sedan läste jag om en 9-åring som hade hängt sig på fritidsgården. Allt detta efter att jag satte morgonkaffet i vrångstrupen när jag såg diskussionen mellan Janne Josefsson och Lars Adaktusson på SVT:s Nyhetsmorgon. Adaktusson tog pamparnas parti, Josefsson barnets. Var och en av dem hade valt sida och för båda var valet självklart och enkelt.

Barnen är det inget fel på. Det är vi vuxna som behöver ett mirakel för att bli värdiga dem.

Rika irakier flyr bäst

Samia Zaro, Syrien

Tänk om vi vaknade imorgon bitti och fann att

1 500 000 danskar eller finnar har flytt till Sverige. Det är 1 500 000 människor som behöver mat, tak över huvudet, sjukvård och skolor. De behöver en hel del el och dricksvatten och annat som man kanske inte tänker på i första taget.

Det är precis det som hänt i Syrien. 1 500 000 irakier har flytt dit. Hittills har det gått ganska hyfsat. Trots nöden och lidandet har ingen svultit ihjäl ännu, vad vi vet. Men sommaren är snart här och på sommaren är det ont om vatten i Syrien. Vad händer om man står utan dricksvatten plötsligt?

Syrierna har börjat klaga. De irakiska flyktingarnas behov av bostäder och varor har drivit upp priserna på vissa varor och tjänster med mellan 150 och 300 procent. Vanliga syrier kan inte hyra bostäder om de hittar några över huvudtaget. Men värst av allt, de kan inte äta sig mätta längre för deras löner har inte gått upp alls under samma period som priserna dubblats eller tredubblats.

I Jordanien är det ännu värre. Dit har en massa rika irakier flytt, köpt fastigheter och medborgarskap. De startar företag och investerar en hel del dollar i den jordanska ekonomin och många blir säkert en del av maskineriet som förser kriget i Irak med en del av det som behövs. Rika jordanier är helt lyriska. De tycker att irakierna är så välkomna så, medan fattiga jordanier vill helst gå och gömma sig och inte tala om de irakiska flyktingarna över huvud taget. Känslan av solidaritet brister ganska snabbt. Den skulle nog brista hos oss också om vår hyra fördubblades och en limpa bröd kostade plötsligt 80 kronor medan våra löner förblev de samma.

Och medan rika jordanier och rika irakier finner nöje i att lära känna varandra, börjar vanliga människor känna av hungern och frustrationen. Till råga på allt är irakierna enligt lag förbjudna att arbeta i både Syrien och Jordanien. (konstigt nog är det ingen som någosin frågar de rika om arbetstillstånd)

Vad händer när en massa människor förbjuds att arbeta enligt lag? Svaren kan man hitta i de palestinska flyktinglägren i Libanon.

Om inte världssamfundet hjälper till omgående, och om man inte på något sätt avsätter irakiska oljepengar till flyktingarna i grannländerna, hotar en fullständig katastrof de irakiska flyktingarna, igen.

De två mesiga Mariorna

Ismael Shammout, Motherhood

Jag har aldrig trott att Jesus åkte limousine till sin avrättningsplats men att se den brutalitet med vilken Mel Gibson skildrat hans sista timmar i livet i "The Passion of the Christ" fick tårarna att trilla oavbrutet. Kanske är jag extra gråtmild nu när mormor just gått bort. Men det slog mig att just det var nog Gibsons avsikt. Som om han ville säga: "Här har ni historien, inte om bara om Jesus, men om er alla, Adams och Evas barn!"

Det var upprörande! Det var för jävligt! Det var det bästa jag sett i det sammanhanget!

Hatten av för kanal 5 som inte avbröt filmen femtielva gånger för reklam. Då hade filmen gått förlorat mellan äckliga nikotintuggummi snuttar och 100 kronors toppar på blondiner som stirrar in i kameran vindögt och enfaldigt.

Men en sak retade gallfeber på mig. Skildringen av de bägge Mariorna. De bara stirrade och grät. Deras tårar föll stora ur vidöppna ögon. De sa inte ett knyst och rörde inte en fena när Jesus förvandlades till köttslamsor.

Jag tycker att man ska revidera synen på dem. Gång på gång skildras de som hopplösa mesar. Mariorna var palestinier. Palestinska kvinnor håller inte tyst när deras barn, män eller bröder utsätts för fara, för att inte tala om lemsästas och avrättas som det är frågan om här. Nej, de slänger sig mitt i tumultet. De skriker. De slåss. De rivs! De bits. De spottar och de ger sig inte i första taget. Och då menar jag alla palestinska kvinnor, oavsett om de var bönder, beduiner eller stadsbor. Oavsett om de är kristna, judar, muslimer eller hedningar så som en del kallades på den tiden. Jag tror att det gäller alla kvinnor i hela världen och i alla tider.

Sådant ändrar inga årtusenden på.
När kommer en trovärdig skildringa av Heliga Guds Moder och Hans Älskarinna? Dokumentär efter dokumentär, film efter film och bok efter bok handlar om männen runt Jesus. Men kvinnorna förblir gråtande våp utan någon som helst handlngskraft. De förblir ramen som varje kvinnas bild hamnar innanför förr eller senare. Madonnan och skökan intill förväxlingen lika.
Ska man behöva nöja sig med fiktionen i Da Vincikoden i all evighet? Med förhoppningen att så illa kan det inte ha gått till! Att någon väg fann de väl ut ur knipan!

Na'eema är död

Ismael Shammout, Tall al-Zaatar, the wound

Fjorton år gammal hade hon kommit till vår by från en närbelägen by som hette Dair al-Qasi. Sjutton år gammal fördrevs hon och alla andra från Palestina, då hade hon hunnit föda ett barn. På vägen till Libanon födde hon ett annat barn som fick syrebrist under förlossningen och blev handikappat. Några år senare dog det barnet. Sorgen efter det lämnade aldrig henne.

Fyrtiofem år gammal begravde hon en sjuttonårig dotter, Badr, som var bland de främsta som bekämpade intrång i det palestinska flyktiglägret Tall al-Zaatar under en långdragen belägring som slutade som en av de värsta massakrerna i Mellanösterns historia. Två veckor senare satt hon med ett annat barn i famnen, fyraårige Na'eem, som förblödde från förmiddagen till gryningen dagen efter. Na'eem begravdes och tog med sig hennes livslust. Hon blev aldrig sig själv igen.

Jag minns en dag 1983 då jag i gryningen hörde ett makabert och kvävt ljud från parkeringsplatsen. Jag sprang dit och fann henne, krypande på alla fyra. Hon hade opererat knäna en vecka tidigare och kunde inte ens stödja på dem. Nu kröp hon i nattlinne, barhuvad och med det svarta långa håret som föll över det tårdränkta ansiktet.

Vad är det? Skrek jag och hon väste: Hussein… Hussein… de har tagit Hussein…
Jag sprang runt och skrek och väsnades tills alla i kvarteret vaknade. Folk slängde sig i sina bilar i nattlinnen, boxershorts eller morgonrock och körde i alla riktningar från vår gata och i hela stadsdelen. Det fanns inte ett spår av Hussein. Då var det inne att kidnappa, fängsla och tortera palestinier, även sådana som Hussein som inte hade annat i huvudet än bilar, kanariefåglar och rasduvor.

Sju månader senare, satt jag på balkongen och läste. Av någon anledningen lyfte jag på huvudet och tittade ner mot huvudvägen. Då såg jag honom… jag slängde min bok och sprang till henne… snubblande på en vattenslang och föll handlöst på cementgolvet på samma parkeringsplats. Hon kom ut för att hjälpa mig upp. Då sa jag: Hussein… Hussein är tillbaka… hon släppte mig, tittade ut över muren, ner mot vägen… men hon kände inte igen honom… inte förrän han var framme i hennes famn.

Under kriget i somras ringde jag henne dagligen. Jag ville få henne att tänka på annat än de förfärliga explosionerna som dånade runt henne. Hon frågade mig om min son och varje gång sa jag att han liknade henne väldigt mycket. Och varje gång blev hon så himla glad. Skrattade som ett barn. Och hon frågade när jag ska komma och hälsa på henne. Snart, sa jag. Snart, om Gud vill.
Men jag visste att jag ljög. Jag visste att Gud aldrig kommer att vilja.

Idag vet du kanske, att vi aldrig någonsin kommer att träffas, Na'eema. Men jag går och bär på bruna ögon som dina. Och en tydlig tendens till övervikt. Någon annanstans kunde jag inte ha fått det ifrån. Du är den enda i vår släkt som var överviktig. Men jag bär också på ditt humör, din känsla för humor, din styrka, din kärlek och din självständighet.

Vila i frid, mormor!

På pricken från Ramallah

Ismael Shammout, Olivträdet

"Jag vet inte vad det är med israeliska soldater. De är helt besatta av att få palestinier att ställa upp sig på ordenliga led.

Ingen kommer att få sitt tillstånd, om ni inte ställer er på ett rakt led.

Ingen kommer att få tillbaka sitt ID-kort, om ni inte ställer er på rakt led.

Ingen får gå igenom vägspärren, om ni inte ställer er på ett rakt led.

Ingen får gå över Allenby-bron om ni inte ställer er på ett rakt led.

Ingen… om inte… rakt led."

Ur "Sharon och min svärmor"

av Suad Amiry

Översättning: Anita Theorell

Bokförlaget Tranan

Cold Lazarus

Dia Azzawi, Irak

I skrivandets stund sitter min son och hans kompis på varsin Bean Bag och med varsin kontroll och erövrar nya världar. De har varit uppe länge. De har redan tjänat drygt en miljon guldmynt, byggt ett rymdskepp och resonerar om de inte ska investera lite pengar i köp av nya gubbar. Deras alteregon byter skepnad fortare än jag hinner uppfatta. Ena sekunder är de robotar, andra är de riddare med mantlar, tredje sekunden är de någon sorts underlig varelse med insektsvingar.
Jag föreslår på prov att de ska masa sig ur pyjamasarna, klä på sig och gå ut och leka.
- Vaaaad? Vad dååå? Varför dååååå?
Suck!!!
Det är mitt fel!
Varje gång jag föreslår umgänge med kompisar eller att gå ut och leka kommer min son hem helt förtvivlad.
- Mamma, snälla, jag måste få det nya spelet. Snälla mamma, alla har det. Jag måste bara ha det.
Och så går veckorna, och tjatet blir mer och mer förtvivlat, blandat med tårar, sorgsna kramar och nersnorade t-shirts. Till sist slinker jag in i gameaffären, köper en begagnad kopia, för jag vill inte lägga ut 500-600 kronor på en ny skiva varje gång en kompis introducerar ett nytt spel. Om ett par månader ligger den och dammar, helt värdelös ändå. För spelen avverkas ganska snabbt hur många universum de än bjuder på.
Jag kommer hem och viftar med det efterlängtade fodralet. Min son ler från det ena örat till det andra, ett hjärtskärande leende som slutar med en sorts gråtande glädjeljud långt ner i strupen. Han kramar mig och pussar mig och när det sjunker in i hans hjärna att han faktiskt äger spelet, föser han undan mig och ber mig barskt att inte störa.

Och så börjar det igen.
Min son ensam eller tillsammans med kompisar ligger vräkt på en Bean Bag och försjunken i världar som jag inte har en chans att begripa mig på.
Att gå ut, för dem, är lika roligt som att gå på toaletten. Med nöd och näppe tvingar man dem att stoppa spelet för att få i sig lite mat.
Av någon anledning ser jag för mig obehagliga bilder ur Dennis Potters "Cold Lazarus" varje gång. Framtidens människor sitter på rörliga stolar som är nästan en del av deras kroppar. Det mest märkbara hos dem är att de ser lite ödlelika ut. Ett diskret drag av båda premitivitet och hög intelligens.
En sak missade salig Dennis Potter. Fetman. Han borde ha fått de att se ut lite som sjöelefanter istället.
Så graciösa kan inga människor bli av att sitta ner och stirra i skärmar. Jag vill helst inte föreställa mig hur vår avkomma kommer att se ut om 300 år om den här utvecklingen inte bryts. Om vi inte får någon sorts utomhus vistelse skriven i lagen.
Till sist skriker man: Om inte ni går ut och leker minst en timme slänger jag eländet genom fönstret! Utan att öppna fönstret först! Fattar ni det? Uuuut! Uuuuut härifrån!!!