Bakochfram och uppochner

"Förbarmaren"

Ahmad al-Zubaidi

Det känns märkligt att leva i en tid då allting är bakochfram och uppochner, och ändå ha en känsla av att det kanske ändå inte är så värst bakochfram och uppochner. Det är kanske meningen. Det är nog meningen.
Föreställningen om att vi lever i en civiliserad värld är bara en föreställning. Om man skrapar lite på ytan är vi nog inte så värst mer civiliserade idag än den dag då vi klättrade ner från träden.
När som helst blir offret en bödel och bödeln ett offer. Det är möjligt och det är verkligt. Det är ohyggligt att se folk som jublar över att någon avrättats, även om det är Saddam det handlar om.

Det är inte bara Saddam det handlar om idag. Det handlar om oss andra. Sådana som Saddam drar ner oss i mörkret och vi låter oss dras ner. Inte en tanke på att höja oss over hans metoder, hans gärningar och hans sätt att tänka. Vi sjunker ner i skiten och upphöjer honom till offerlammets status. Offerhelgens martyr. En dag då en miljardmänniskor försöker hitta tillbaka till ljuset, till nåden och hoppet. I en tid då de flesta av oss ifrågasätter även rätten att offra djur. Vi har liksom kommit längre än Gud gjorde i många avseenden men vi saknar uthålligheten, klarsynen och förmågan att hålla striden på en civiliserad nivå. Kain och Abel är mitt ibland oss, till förväxlingen lika. Och deras strid är inte över.

Det är inte en slump att man valt denna dag. Det är en dag då alla muslimer är lediga, så pass lediga att budskapet hinner sjunka in. Maximal effekt, maximal chock, maximal förödmjukelse. Det är det man är ute efter.

Det sår som amerikanerna tillfogat muslimerna idag, då de lämnat ut Saddam till avrättningen just idag av alla årets dagar, går knappast att beskriva. Vad dess konsekvenser blir, vill åtminstone jag inte föreställa mig idag. Skulle föredra att tänka på att det är en vanlig Eid-dag på Arafatberget i Mecka med alla pilgrimer som symboliskt kastar sten på det onda. En dag då barnen drömmer om vackra gåvor från Mecka. En dag för fest och glädje och kära möten. Utan en tanke på Saddam, utan en tanke på en avrättning i Harammånaden. Den månad då inget människoblod får spillas, inte ens i pågående krig.

Osmakligt, enfaldigt och urdjävligt

"Den Allseende"

en av Guds 99 namn

Av Ahmad al-Zubaidi, Saudi Arabien

Jag kan inte låta bli att undra, en dag som denna, om de som styr och ställer i världen är helt och hållet hänsynslösa eller bara hjärndöda.
Har inte den amerikanska administrationen en enda vettig rådgivare? Har man tappat förståndet helt och hållet? Eller gör man det här med flit? Avrätta Saddam Hussein på Offerhelgens första morgon? Det är en stor helg för en miljard muslimer. Det handlar om förlåtelse och nåd. Det har sin upprinnelse i att profeten Abraham slapp offra sin egen son och fick istället offra ett djur.

En hedning som jag tror inte på offer. Men jag tycker faktiskt att man kan visa respekt för en miljard människors tro. Av årets alla dagar får amerikanerna och den irakiska regimen av idag välja vilken annan som helst än denna. Måste man skymfa alla muslimer, till och med de som inte tror bland oss? För även vi som inte tror, vill gärna ha de helgdagar som handlar om förlåtelse, om samförstånd och frid. Även de mest hårdnackade av tolkarna av Islam tror att dessa dagar är för heliga för att ägnas åt hämnd, dödande och avrättningar. Man får inte ens strida i krig en dag som denna.

Varför avrätta Saddam just idag? Även om det bara handlar om ett rykte, är det en skymf som räcker länge. Måste man fösa alla muslimer till skampålen på en av deras heligaste dagar? Måste man göra Saddam till Offerhelgens martyr i historieböckerna? Måste man ge fanatikerna rätten och makten att tala om för resten av oss att hatet är religiöst? Att predika i åratal framåt om de nya korstågen? Vi som står emellan gör så gott vi kan för att förklara ståndpunkterna. Med en handling som denna går inte att förklara, ens för oss själva. Det här är osmakligt, enfaldigt och urdjävligt.

Muhammad Ali Shams al-Din, Döden i en trädgård

Muhammad Ali Shams al-Din

föddes 1942 i södra Libanon

Döden i en trädgård

Ibland hör jag en röst som kommer från vår trädgård
Den uppmanar mig att vaka under träden
Jag blundar
Går med lätta steg
Dragen av den magra tystnadens trådar
Mörkrets katt jamar
Jag känner något som liknar rädsla inför mörkret
Jag känner för att gå in i skogens ceremoni
Ängens småkryp
Ordnar sin musik omkring mig
Vattnet
Stiger lätt
Tills den dränker mina ögonlock
Det första barnet går mellan mina händer
Och det andra barnet hinner före
Vem av de två barnen är jag?
Femtio och fem år slåss nu
I min trädgård
Förmår jag att göra de första misstagen?
Stjäla äpplen?
Att med tänderna tugga eldens rot?
Kan jag öppna ett fönster
Och be
Grannen min, kom och hjälp mig
Mina ögon är trötta av att stirra på mina sorger
Jag ligger på den gula marken
Och får syn på ett fönster
Som öppnar sig mellan grenarna
Natten drog tillbaka sin kaftan
Och under kupolen blev tingen synliga
Jag hör något som liknar mörkrets Jazz
Och ser att ingen död är vackrare för mig
Än denna

översättning från arabiska: Rawia Morra

الموت في حديقة

يأتي أحياناً من صوب حديقتِنا

صوتٌ يدعوني كي أسهر تحت الأشجار

أغمض أجفاني

و أسيرُ خفيفا

مشدودا بخيوط الصمتِ الناحل

هرُّ الظلمات يموءُ

فيعروني ما يشبه خوفَ الظلمات

لكن يُغويني أني أدخل طقسَ الغابات

حشراتُ الحقلِ

ترتِّبُ موسيقاها حولي

و الماءُ

خفيفاً يعلوحتى يغمرَ أجفاني

يسعى الطفل الأول بين يديَّ

فيسبقُهُ الطفلُ الثاني

حسناً...أيُّ الأطفال أنا؟

خمسون و خمسة أعوام

تقتتل الآن ببستاني

هل أقدرُ أن أرتكبَ الأغلاطَ الأولى؟

أن أسرقَ تفَّاحاً

أن أقضمَ جذع النارِ بأسناني؟

هل أقدرُ أن أفتح شُبَّاكا

أسألُ

يا جارُ تعالَ و ساعدني

تعبتْ عينايَ من التحديقِ بأحزاني

أستلقي فوق الأوراقِ الصفراء

فأبصرُ نافذةً

تُفتحُ لي بين الأغصان

سحبَ الليلُ عباءَتَهُ

فانكشفتْ تحت القبةِ كلُّ الأشياء

أسمعُ ما يشبهُ جاز الظلمات وأرى

ما من موتٍ أجملَ لي

من هذا الموت

نص: محمد علي شمس الدين

ترجمتها إلى السويدية: راوية مرة

Magi Farah, Mellanösterns nya profetissa

Magi Farah

Igår gick telefonerna varma. Man varskodde varandra om att Magi Farah fanns att beskåda och höra på anb, en libanesisk satellittevekanal. Glöm Jesus, Muhammad och alla andra profeter. Vid varje årsskifte är det Magi, (en kristen libanesiska som arbetade inom media innan hon sadlade om och blev spågumma), som gäller, från Atlanten till Baghdad.

Ja, jag mutade iväg min son från tevesoffan och satt och såg på och hörde på Magi. Jag är inte bättre än alla arabiska prinsar, prinsessor, presidenter, premiärministrar, parlamentariker, artister, börshajar och vanliga dödliga som sitter knäpptysta och insuper varje ord hon säger under de 2-3 timmarna hon tillbringar med att ge en kortfattad information om det som står i hennes bok som har blivit ett måste för alla som har råd med den i arabvärlden. Det verkar som om ingen säljer så bra där som Magi Farah helt enkelt. Hon säljer för bra. Två förlag är åtalade för piratkopiering av hennes bok för 2006.

Jag minns att jag såg henne av en slump förra året och hörde hur hon förutspådde svåra omvälvningar i Libanon och en lättnad som skulle komma i augusti, (eldupphör) men det jag minns tydligast var att hon sa att den dåvarande premiärministern i Israel, Ariel Sharon skulle försvinna från den politiska scenen och det gjorde han. Men om man betänker Sharons ålder var det nog inte så dumt gissat.
Vad säger hon om 2007? Det är de stora omvälvningarnas år i Mellanöstern och världen. Kupper, krig och annat smått och gott.

Sedan malde hon på om allt möjligt, politik, planeter, politiker, kändisar, aktiemarknad och jag vet inte vad. Jag hängde med pliktskyldigast tills hon började berätta om hur året skulle vara för folk födda i de tolv stjärntecknen och till sist kom hon fram till fiskarna.

Det var verkligen inte roligt att höra. Jag ska, enligt Magi, ligga lågt. Inte ta några viktiga beslut. Inte skilja mig och inte gifta mig förrän mot slutet av året. Ett år fyllt med kamp och svårigheter och som kan bli ett straffets eller belöningens år.

Ja, ja. Någon belöning väntar jag inte någonstans från och inte något straff heller. Männen står inte i kö för att gifta sig med eller skilja sig från mig precis. Och framförallt, lägra än så här kan jag omöjligen ligga. Det är ju för sjutton gubbar 1000 meter under havsytan. Nej, man ska nog höra till ett annat släkte om man ska ha någon glädje av Magis profetior.

Kristendomen håller på att försvinna från Mellanöstern

Atallah Hanna

Edmond Gharib

Rowan Williams

Såg först på al-Jazeera ett reportage om Julen i Betlehem. Betlehem i skuggan av muren som kväver den då inga turister eller religiösa som vill vallfärda kan komma igenom. Vid sidan av oron för stridigheter palestinier emellan. De allra flesta barnen där får inga julklappar i år. Arbetslösheten är hela 65% och de som arbetar har inte fått lön på nio månader. Som om inte det räckte. Klumpen i halsen var som störst, trodde jag, när ett program som heter "Bakom Nyheten" rullade på.

Det handlade om Ärkebiskopen i Canterbury Rowan Williams artikel i engelska Times.
Williams menar att kristendomen i hela Mellanöstern är i stor fara pga. George Bushs och Tony Blairs "enfaldiga och korsiktiga politik". De som diskuterade var dr. Edmond Gharib, professor i internationella relationer vid American University i Washington och fader Atallah Hanna, ärkebiskop för den grekisk ortodoxa kyrkan i Jerusalem.

Ja, det var knappt någon diskussion utan en nattsvart serie av siffror, analyser och konstateranden som täppte till halsen helt och hållet. Delvis på grund av frågor kring min egen idenitet, som palestinier.

De äldre i min släkt skröt under hela min barndom med gråten i halsen om att vår by, Suhmata, i norra Palestina, producerade en av de finaste tobakssorterna i världen. Det vill säga fram 1948 då de fördrevs därifrån.

Men de nämnde aldrig någonsin ruinen som fanns mitt i byn, resterna av korsriddarborgen som byn byggdes kring, trots att många av dem, inklusive min farfar, var blonda, blåögda och långa. Med andra ord, de kunde omöjligen ha vandrat in från Hijaz. De berättade aldrig att kyrkan låg mitt inne i byn och var betydligt äldre än moskén som låg i utkanten. Allt detta kom fram när jag såg en amatörvideoinspelning som en släkting till mig hade gjort. Länge har jag undrat varför.
Jag kanske fick en förklaring till det ikväll, när Edmond Gharib sa: "Det här är den mest kritiska perioden för kristendomen i Mellanöstern sedan Korstågen." Korstågen var verkligen ingenting att skryta om eller ens komma ihåg för kristna som ville leva kvar i Mellanösern.
Mina släktingar hade kanske vant sig under många århundraden, att tiga om eller förtränga sitt ursprung. Någon gång under århundradenas lopp valde de att konvertera till Islam.
Det som sker idag är att de kristna utvandrar. Oftast blir bara de gamla kvar och de gamla föder inga nya barn. Och blir det några kvar, kommer de att förtiga och glömma att de varit kristna en gång i tiden.
Men som fader Atallah Hanna sa: "Vi är inga invandrare. Vi är inte en främmande koloni. Vi är inte kollaboratörer för Väst. Vi är ursprunget. Det är vi som utgör kristendomens rötter här. De allra flesta var kristna här innan islam kom. Men om inget görs kommer våra kyrkor att gapa tomma snart. De kommer att förvandlas till museer. Man kommer att säga: Här fanns det kristna en gång i tiden."
Det är inte lite det fader Hanna beskriver. Det är två tusen år av kristen närvaro i kristendomens vagga som försvinner som resultat av handlingar som utgår från civilisationernas krig.

Det får helt enkelt inte ske. Utan kristna har Mellanöstern ingen framtid. Lika lite som den skulle ha utan muslimer och judar.

Min och alla arabers älskade Omda

Salah al-Saadani

Salah som al-Omda

Jag såg honom på bio första gången redan 1974, men det skulle dröja ända till ett besök i Beirut i början av 1990-talet, innan jag förstod hans storhet.
Det började med en jätteirritation över att ingen i Beirut var kontaktbar mellan kl. 19 och 20 på kvällen då. Hemma satt alla och tittade på teve. I affärerna satt personalen och tittade på teve. Ute fanns det knappt någon trafik. Hela Beirut stannade på ett skrämmande sätt. Jag besökte vänner i Damaskus och där var det precis samma visa. Mellan kl. 19 och 20 på kvällen var alla förhäxade.
När jag återvände till Beirut bestämde jag mig att ansluta mig till skaran av stirrand ansikten med gapande munnar för att förstå vad det var som var så fantastiskt med den där Liali al-Hilmiya, al-Hilmiyas nätter, som teveserien hette. Sur som en citron satte jag mig i soffan med papper och penna i högsta hugg för att skriva ner alla fördomar och alla dumheter som jag förväntade mig höra i dialogen.
Men så dök han upp, al-Omda eller borgmästaren, på arabiska.
Innan jag visste ordet av låg jag på mattan och vred mig av skratt. Där stod han, Salah al-Saádani och skällde på sin drummel till son och sin katastrof till hustru och längtade efter en fasansfullt vacker och fatalt elak överklasskvinna som inte avvisade honom helt utan höll honom på halster och påminde honom hela tiden om skillnaden mellan dem.

Han var en vulkan av vrede som aldrig blev en tyrann. En godhjärtad lantis som försökte hitta sin plats i de fina salongerna i ett Egypten som, i revolutionens kölvatten, höll på att förändras, men aldrig förmådde göra det fullt ut. Men helt bakom flötet var han inte. Tvärtom, han ansåg sig vara det äkta, det genuina som skulle överleva alla omvälvningar. Det var inte så lite förakt han hyste för aristokratin som han på grund av släktband och kärlek var tvungen att ha med att göra.
Utbrottet var så äkta, att jag kunde svära på Koranen att det inte kunde vara skådespeleri. Men det var inte bara utbrottet, utan kärleken, avunden, frustrationen, glädjen, tårarna. Äntligen hade han fått sin livsroll. Och det var inte vilken roll som helst. Det var borgmästaren och sedan den rollen nämner knappt någon honom vid namn utan att lägga till al-Omda i början eller på slutet. Många gånger utesluter man hans namn helt och hållet. Han har blivit al-Omda med hela arabvärlden från Atlanten till Persiska Viken. För barn och gamla och alla däremellan.
För en annan skådespelare skulle det ha varit förödande. Men inte för Salah al-Saadani. Hans politiska och sociala engagemang före och efter Liali al-Hilmiya gör att titeln passar honom perfekt helt enkelt. Han gör aldrig några roller som inte har ett politiskt budskap. Hans brinnande intresse för de fattigas lidande i hela arabvärlden är genuin. Hans analyser av den politiska situationen går aldrig att angripa. Han fördömer terrorn samtidigt som han hävdar rätten till motstånd. Han fördömer religiös fanatism samtidigt som han tror på de religiösa partiernas rätt att verka och ställa upp i val, inte minst för att de i de allra flesta fall utför ett gigantiskt socialt arbete som staterna struntar blankt i, i de flesta arabländer . Hans mening är att man kan aldrig fördöma en religiös lärare som undervisar fattiga barn utan att ta betalt, lika lite som man kan fördöma en religiös advokat som för de fattigas talan utan att ta betalt, lika lite som man kan fördöma en religiös läkare som behandlar och opererar fattiga patienter en eller två dagar i veckan utan att ta betalt.
Det är hos sådana som al-Omda som vi tydligt ser punkten där islam och socialism möts. För mig får han gärna bli mer än Omda. Jag skulle hemskt gärna vilja se honom som president. På riktigt.

Rita Odeh, Inbillningens speglar

Ismail Shammout

Zainab

Inbillningens speglar

Är det inte dags för mig

att från parfymflaskan
befria min …kropp
Att från stammens likkistor
befria min … smärta
Att från förtryckets galge
befria min … hals
och att från inbillningens speglar
befria mitt … ansikte
för att söka min röst
i måsarnas pladder
med havets vågor
och för att göra en teckning
över min existens
av papprets viskande
till bläckets vågor

Översättning från arabiska: Rawia Morra

مـرايــا الوهــــم

أما آنَ لي أن
احرّرَ من قارورة العطر
... جسدي
أحرّر من توابيت القبيلةِ
... وجعي
أحرّر من مشنقة الغبَن
... عُنُقي
ومن مرايا الوهم
... وجهي
لأبحثَ عن صوتي
في ثرثرة النّوارس
لأمواج البحر
وأرسم بطاقة كِياني
في وشوشة الورق
لأمواج الحبر

تأليف: ريتا عودة

ترجمـتهــا إلى السويدية: راوية مرة

Rita Odeh, En vision

Rita Odeh

föddes i Nazaret 1960

Har studerat Engelsk litteratur

har gett ut 6 diktsamlingar hittills

En vision

En droppe
en till
och en till
faller från bläckhornet
Drömmen vaknar
och tänder
själens oljelampa
en morgon
en kväll
och natt
passerar
medan jag är kvar här
och där
tittar
väntar
men han kommer inte
ingen kommer
då rasar i min puls
min längtan

Översättning från arabiska: Rawia Morra

رؤيـــا

قَطْرَةٌ
وَقَطْرَةٌ
وَقَطْرَةٌ
تَتَسَاقَطُ مِنَ الْمِحْبَرَة
يَنْهَضُ الْحُلُم
فَيُشْعِلُ
مِصْبَاحَ الرُّوح
صَبَاحٌ
مَسَاءٌ
وَلَيْلٌ
يَمُرُّ
وَأَنَا هُنَا وَهُنَاك
أَنْظُرُ وَأَنْتَظِرُ
وَلاَ يَأْتِي وَلاَ
أَحَد
فَتَهْوِي فِي نَبَضِي
اللَّهْفَة

تأليـف: ريتا عـودة

ترجمتها إلى السويدية: راويـــة مـــرة

Folklig konst som gör hål i vilken mur som helst

Det smutsiga spelet om makten i Palestina

Julklappen

Karikatyr av den mördade palestinska konstnären Naji al-Ali

Ismail Haniye höll ett tal till det palestinska folket ikväll. Från början framstod hans moraliska överlägsenhet över alla tidigare palestinska ledare jag någonsin hört, utan undantag. Och den moraliska överlägsenheten stärktes bara med varje ord den mannen uttalade. Denna man som jag skulle ha väldigt svårt att komma överens med i alla andra avseenden, som kvinna och som sekulär.

Det var inte lite Haniye hade att avslöja ikväll. Visste ni till exempel att den palestinska teven aldrig någonsin bevakat den nuvarande palestinska regeringens förehavanden? Hur viktiga eller avgörande de har varit för situationen i landet? Visste ni att när Hamas vann valet, skrev "tjänstemän" på det palestinska utrikesdepartementet till alla palestinska ambassadörer utomlands, och förbjöd dem, bokstavligen, att ha med den nye utrikesministern att göra? Att ambassadörerna blev tillsagda att alltid återvända till gamla tjänstemän i departementet som tillhör Fatah?
Visste ni att en tjänsteman från det amerikanska utrikesdepartementet avslöjat att det var Abbas som krävde att inga pengar skulle tillåtas komma in i Gaza? Visste ni att Qatars utrikesminister blev förolämpad hemma hos Abbas, när han försökte medla mellan Abbas och Hamas, av Abbas gäster, (naturligtvis sådana ansikten som vi annars ser ganska ofta på teve) som var emot en uppgörelse med Hamas och bad honom att lägga av?

Haniye redogjorde också för alla vändor om en nationell samlingsregering i Palestina. Det som framkom var att varje gång man från Hamas sida gjorde eftergifter, visade det sig vara otillräckligt. Abbas ville att premiärministerposten skulle ges till någon som han själv utsåg. Dessutom ville han att de fyra viktigaste departementen som utgör stommen i varje regering i världen, finansdepartementet, utrikesdepartementet, inrikesdepartementet och informationsdepartementet skulle styras helt och hållet av Fatah. Resten av departementen som skulle delas mellan alla andra palestinska organisationer, skulle ledas av personer som aldrig någonsin skulle tillåtas uttala sig i politiska frågor.
Förklaringen till detta skulle ha beskrivits av Abbas så här: "Det kan inte finnas två styrande grupper i Palestina".
Jaaaha, undrar man, men varför utlyste man val då? Och varför utlyser man nyval nu då? Om Fatah allena är den enda möjliga och lämpliga organisationen att styra i Palestina? I gamla stendöda PLO ingick ju en massa andra organisationer, jag kan räkna tio på raken. Det var innan Arafat samlat all makt i sitt eget knä så att de andra organisationerna nästan självdog.

Med andra ord, det var inte konstigt att Hamas vägrade gå med på detta. Som Haniye själv uttryckte saken ikväll: "Jag kan inte förråda mitt folk på det här sättet. Det skulle vara ett förräderi mot varje medborgare som lade sin röst på mig."

Haniye uppmanade alla säkerhetstjänster (De är många och värst av dem är presidentens egen) att lämna gatorna i Gaza och att bara polisstyrkorna som står under inrikesdepartementet skulle finnas kvar där. Han uppmanade också att man omedelbart skulle utreda mordet på de tre barnen och han lät fullständigt övertygad om att Hamas inte hade med saken att göra.

"Jag hade 35 miljoner dollar med mig hem", sa Haniye, "jag hade gärna velat se några barn le inför Offerhelgen, jag hade gärna velat se att sjukhusen kunde få det de behöver, men det blir inte så", sa han innan han slutligen uppmanade till besinning och till enighet.

Det har aldrig varit svårare att vara palestinier

Ismael Shammout

Minnen

Inbördeskriget i Palestina är ett faktum. Snart går stridslinjen från hus till hus och från rum till rum. Vänner, grannar, familjer och syskon kommer att splittras. Och det kommer inte att stanna i Gaza och på Västbanken. Det kommer att sprida sig över allt där det finns palestinier. Även om det ser ut att de flesta palestinier utanför Palestina stödjer Hamas. Kanske mest av moraliska skäl. Många Fatah anhängare utanför, i Libanon t.ex. stödjer Hamas i hemlighet men håller tyst för att inte förlora sina uppdrag och sina inkomster.
Nu är det som alla misstänkt förut uppenbart. President Abbas har hela tiden haft pengar men avstått från att betala för de offentligt anställda för att svälta ut demokratin ur palestiniernas hus och kroppar. Han har bara betalat löner till de som stått honom närmast och de säkerhetstjänster som är ansvariga för hans och hans lakejers personliga säkerhet. Han har betalat för deras lyxliv, bilar, villor och tjänstefolk. De som fick svälta är de vanliga medborgarna. De offentligt anställda som kanske röstade eller inte röstade på Hamas.
Igår utlyste han nyval. Aldrig har en kupp av denna dignitet ägt rum i arabvärlden. Aldrig någonsin har västvärlden betraktat en sådan kupp med så mycket beundran och så många framviskade välsignelser.
Och en myt har dött. Vi palestinier är inte mer demokratiska än andra i regionen, trots våra tjusiga och felfria val. Fatah skiljer sig inte från någon annan arabisk regim. Hos oss också reagerar ett skikt, en människotyp som aldrig någonsin kommer att släppa från sig makten utan ett blodbad. Man samarbetar med vårt folks fiender för att behålla sina positioner, sina privilegier som har gjort det möjligt för dem att leva som sultaner genom att råna ett fördrivet, tillintetgjort och krossat folk. Vad är det de vill styra över? Stora hoper av brutna vålnader som man ser så tydligt i vissa andra arabiska länder? Brutna av fattigdom, undernäring, rättslöshet och uppgivenhet?

Palestina har vi alltid upplevt som en personlig förbannelse. Nu drabbar förbannelsen oss med en aldrig tidigare skådad grymhet.

Palestina, den enorma graven som slukar våra drömmar, våra liv och våra förhoppningar. Den som kunde befria mig och andra palestinier från drömmen om ett fritt, demokratiskt Palestina!!!

Brunt

Mansoura Hassan

Pakistan

Förlorade Dig när Du öppnade dörren
mot rummet där Din kropp
satt lutad mot ett bord
och ur huvudet rann
Mitt blod
Så van den var, din kropp
vid denna ställning
så van jag var vid denna syn

Förlorade Dig när Du tände lampan
i den underjordiska gången
där den tredje kom gående
Och behandlade mig som en vän
Han, min gengångare
Och min negation

Förlorade mig när jag slet av mig kläderna
hoppade i en makaber bassäng
Och simmade med barnslig glädje
utan att förstå
hur liten jag var
när jag kunde bada i Dina sår

Förlorade mig
när jag betraktade Ditt blödande huvud
och gick sedan förbi
lade mig och somnade
i förnekandets och minnesförlustens
vackert snidade säng

Såg ens strimma hopp
när Du såg in i barnets ögon
och gladde mig åt nyfikenheten som
band Er samman
som vore Ni
varandras spegelbilder
Och vägvisare till en annan tid

Förlorade sammanhanget
när jag tappade hjärtat
och såg på när det gick sönder
och när skärvorna fattade eld
spontant, där de låg på stengolvet

Där stod Hon
Som inte var jag
det är hennes väg
Du ville gå
och det som återstod för mig
var vilsenheten
irrandet tillbaka
till den ursprungliga frågan:
"Vem är vem i denna spegelvända värld?"

بنـــي

خسرتك حين فتحت باب
الغرفة حيث كان جسدك
يجلس متكئا إلى طاولة
ومن رأسك
كان دمي يسيل
كم كان جسدك معتادا
على ذلك الوضع
وكم كنت أنا معتادة
على رؤيته كذلك

خسرتك حين أشعلت النور
في الممر تحت الأرض
حيث أتى الثالث سائرا
و عاملني كصديقة
هو، قريني
ونقيضي

خسرت نفسي حين خلعت ملابسي
وغطست في بركة شنيعة
ثم سبحت بفرح طفولي
دون أن أدرك
كم كنت صغيرة
حين تمكنت من السباحة في جراحك

خسرت نفسي حين تأملت رأسك الدامي
ثم أكملت سيري
واستلقيت ثم غفوت
في سرير النكران وفقدان الذاكرة
المنحوت الجميل

رأيت شعاعا من الأمل
حين نظرت في عيني الطفل
وسعدت للفضولية
التي ربطت بينكما
وكأن أحدكما
الصورة المعكوسة للآخر
ودليله إلى زمن آخر

خسرت الصيغة
حين وقع من القلب
وشاهدته حين تحطم
وعندما اشتعلت شظاياه
من تلقاء نفسها
وهي ملقاة على الأرض الحجرية

وهناك كانت تقف
تلك التي ليست أنا
طريقها هو الطريق
الذي تريد أن تسيره
ولم يتبق لي
سوى الضياع
والبحث عن طريق العودة
إلى السؤال الأصل
"من هو من، في هذا العالم المنعكس في مرآة؟"

تأليف وترجمة: راوية مرة

Den enda makten barnet behöver är kärlekens

Ismael Shammout,

Här satt min far

Hörde på Lilla Löpsedeln igår: "Nu kan du få mer makt över utvecklingssamtalet"! Detta var riktat till barn i låg- och mellanstadiet, antar jag. Jag hoppade till.
Jag kommer från ett samhälle, det palestinska, där barnen får ibland alltför mycket makt, för tidigt, och jag skulle ha gjort vad som helst för att slippa den makten.

Utvecklingssamtalet i den svenska skolan är ju ingen rättegång precis.
Barnet, föräldrarna och läraren träffas för att ta reda på hur man bäst kan stödja barnet för att det ska ha det så bra som möjligt och klara av skolarbetet på bästa sätt.
Vad ska barnet ha med makten till i mötet med kärleksfulla föräldrar och välvilliga lärare som inget annat vill än barnet bästa?

Konceptet gick ut på att barnet ska själv ta reda på hur det går och sedan berätta det för föräldern och en lärare som går runt mellan olika barn som marknadsför sig själva inför sina föräldrar. "Strulputtarna" inklusive. "Man forskar liksom om sig själv och lär för framtiden", sa ett sådant barn. Man lär sig alltså att förpacka sig själv i bästa möjliga förpackningen för att duga.
Ska barn verkligen behöva göra det i den åldern? Vad är det vi uppfostrar egentligen?

Jag känner spontant att ett sådant utvecklingssamtal, vill jag inte ha. Alltså att åka till skolan för att höra på min son, för ett sådant samtal har jag dagligen med honom. Det går inte en dag utan att jag frågar hur skoldagen varit, vad de gjort i skolan, vad var det som var lätt och vad var det som var svårt. Och hur ska vi göra för att på bästa sätt lösa de svårigheter som uppstår.

Utvecklingssamtalet i skolan har ett helt annat syfte, i min mening. Barnet är ju med och förbereder genom att fylla i frågeformulär och skriva ner sina åsikter i förväg. Det är just samtalet mellan föräldrar och lärare i barnets närvaro som är meningen tycker jag.

Budskapet man sänder till barnet då är: Vi är här för din skull. Vi är måna om att det ska gå bra för dig för du är viktigast. Vi vill göra vårt yttersta för att du ska klara det här på bästa sätt. Det är ju bara en kvart per termin, alltså en halvtimme om året, som barnet får höra detta av föräldrar och lärare samtidigt.
Jag vill inte ha någon maktrelation till mitt barn. Han ska inte behöva sälja sig till mig.

Han ska inte behöva stå och predika för mig hur duktig och förträfflig han är. Det vet jag redan. Utvecklingssamtalet är ett försök från min och skolans sida att få honom att förstå att vi redan vet det.

Den enda makten barn behöver är kärlekens. Att oavbrutet få höra: jag, vi, finns här för dig, oavsett vad som händer, oavsett om du är duktig eller inte. Tillsammans kan vi lösa det. Och kom ihåg, vi är här just för dig. Och hur svårt det än känns, ska du veta, så kommer det bara att bli bättre, för vi ger oss inte, förrän det är löst.

För om vi inbillar barnet att det har makt, inbillar vi nog oss själva att vi har mindre ansvar.

Mellan Egypten och Gaza, stoppades Haniye av Israel

Sheik Ismail Haniye

Sheikh Ismail Haniye, premiärminister i Palestina, avbröt sin rundresa i Mellanöstern för att återvända hem och ta hand om det försämrade säkerhetsläget i Gaza.
Men vid övergången i Rafah blev det stopp idag. Amir Peres, Israel försvarsminister, gav just när Haniye kom till Rafah på eftermiddagen, order om att stänga övergångstället. Som ju egentligen är ett övergångsställe mellan Palestina och Egypten och som Israel inte har med att göra.

Skälet? Att Haniye, enligt regelboken, deklarerat att han hade med sig pengar. Det var gåvor som hade samlats in i Egypten, Libanon, Qatar, Syrien och Iran bl.a. för att lindra nöden i Palestina. Närmare bestämt 35 miljoner dollar. Pengar som det palestinska folket är i desperat behov av.

Hundratals palestinier stormade övergångsstället och några sprängde bort en bit av muren som skiljer palestinsk territorium från Egypten, när de nåddes av nyheten. 15 personer skadades när den palestinska säkerhetstjänsten sköt mot Hamasanhängarna som ville hjälpa Haniye att komma in.
Man trodde att Israel ville hindra honom från att komma hem för gott.
Vid 22:00 ungefär, svensk tid, kom Haniye igenom. Skottlossning utbröt då också, och panik utbröt när ett trettiotal personer kastade sig över Haniyes bil för att skydda honom med sina kroppar. Vid 23:00 svensk tid meddelade al-Jazeera att en av Haniyes vakter avlidit, under skottlossningen, att Haniyes son skottskadats och att hans rådgivare i säkerhetsfrågor också skottskadats.
Pengarna? Blev kvar i Egypten, efter medling av den Egyptiska säkerhetstjänstens chef Omar Suleiman.
Förhoppningsvis ska man kunna föra över pengarna så småningom i små mängder för att åtminstone sjukhusen ska få råd med de mest nödvändiga och livsuppehållande medicinerna och det som saknas i utrustningen, så som dialysfilter och annat.

Hoppas att Amir Peres och andra Israeler kan sova gott inatt, eller någon gång, utan att jagas av minnen av det judiska folkets lidanden i ghettona, i det förflutna.

De två kropparnas gisslan, Ahmad Dahbour

Ahmad Dahbour

Föddes i Haifa 1946.

Hans familj flydde till Libanon 1948

och sedan till Syrien.

Ahmad har skrivit i palestinsk media sedan 1968.

Han har gett ut ett stort antal diktsamligar.

Idag bor han i Gaza.

De två kropparnas gisslan

Var det en kvinna eller ett blixtnedslag
Som äntrade mig, genom ögonen
Lade beslag på källan
Och lämnade inte ens två droppar åt mina tårar?
- Du kommer inte att skära ut ett mirakel
Om du så väcker en sol under mina kläder

Sedan jag förvandlades till en flod
Har världen kretsat runt mitt hjärta
Och jag vände min mynning mot min källa
Bada då, i mitt vatten, två gånger
Som ett bi en gång

och en gång som älskarinna

Hon kom in i mig genom ett gammalt ringande i öronen
Lämnade min själ som sand
Lånade ut palmer och kameler till mig
Och vi drömde om att vi drömde om vatten
Så att jorden kunde få sin beskärda del

- Du kommer inte att döda mig, så som sorgen ville
Du kommer inte att skriva mig i en bok
Men sedan jag blivit ett öken
Ryckte du bort solen från mig
Och fick vattnet att sjunga, i sanden
Så, fyll dina händer med en hägring, ur mig
Är mitt blod ett blixtnedslag eller en älskarinna?
Eller är det elden som växer ur de bägges slagfält?

Sådan har jag blivit
Inte i kriget
Utan i ett krig
Av övergrepp
Och av en hängande eld

Ur min hand faller min kopp över min väns kläder
Nu hör han, av hela min röst, min ursäkt
Han hör inte krigets trummor som dånar i mitt huvud
Och ännu har han inte sett min brand
Jag kommer inte att skratta
Eller se allvarlig ut
Tills kriget som rasar i min kropp
Varseblir ett av de två huggen
Så att jag kan dölja ett dött blixtnedslag över förälskade vidder av sand
Eller följer min flyende kropp
Från en död till en annan..
Och var?

Källan kanske rusar mot mitt ansikte
Och kanske breder sig öknen ut inuti mitt huvud
Och kanske tappar jag tråden längs vägen
Jag lyssnar inåt
Sjunger för kriget som sprider sig
Från mitt hjärta till min panna
Finns det krig utan död?
Eller en levande som uttrycker detta..
Från den plats där han gömmer sina två lik?

översättning från arabiska: Rawia Morra

رهيــن الجثتيــن

مرأة أم صاعقة ؟
دخلت، في، من العينين،
واستولت على النبع،
ولم تترك لدمعي قطرتين
- أنت لن تجترحي معجزة،
حتى ولو أيقظت شمسا تحت هدبي
غير أني منذ أن أصبحت نهرا،
دارت الدنيا على قلبي،
وأنهيت إلى نبعي مصبي
فاستحمي بمياهي مرتين
نحلة أم عاشقة
دخلتني من طنين مزمن في الأذنين
تركت روحي رمالا
وأعارتني نخيلا وجمالا
وحلمنا أننا نحلم بالماء فيزرق التراب
- لن تميتيني كما شاء الأسى،
أو تنشريني في كتاب
غير أني منذ أن أضحيت صحراء،
نزعت الشمس عني
وجعلت الماء، في الرمل، يغني
فاغرفي مني سرابا باليدين
هل دمي صاعقة أم عاشقة؟
أم هي النار التي توغرها حرب اثنتين؟
هكذا أمسيت،
لا في الحرب،
لكن في حرب،
وانتهاكات،
ونار عالقة
من يدي يسقط فنجاني على ثوب صديقي
هو ذا يسمع من صوتي اعتذاراتي،
ولم يسمع طبول الحرب في رأسي،
ولم يبصر حريقي
بعد، لن أضحك أو أعبس،
حتى تشهد الحرب التي في جسدي -
واحدة من طعنتين
فأواري صاعقة ميتة فوق رمال العاشقة
أو أجاري جسدي الهارب -
من موت إلى موت..
وأين؟
ربما يندفع النبع إلى وجهي،
وقد تنتشر الصحراء في رأسي،
وقد يختلط الأمر على طول الطريق
إنني أصغي إلى الداخل،
أنشد إلى الحرب التي تمتد،
- من قلبي إلى صدغي -
فهل حرب ولا موت؟
أم الحي الذي يعلن هذا..
في مكان منه يخفي جثتين؟

تأليف: أحمد دحبور

ترجمتها إلى السويدية: راوية مرة

Inte undra på att man älskar Libanon, detta galna land

Du skall hörsammas, Nasrallah

står det på pannbandet

Islamiska Motståndsrörelsen i Södra Libanon, står det på sjalen, flaggan! Undra vad Nasrallah tycker om tatueringen!

Den nya förorten (Beiruts södra förorter) i Beiruts Down Town

Undra vad världens snobbigaste snobbar, tycker om det här!

Vitt

Iman Shaggag

Sudan

Det är livet

Som far förbi vindkvarnarna

Saltbassängerna

Och den gamle som plockar salvia

Vid bergsluttningen

I början av natten

Det är livet

Som ligger i solstolen i gryningen

Räknar, med pekfingret

flyttfåglarnas svarta strängar

Som flyter söderut

Som brustna halsband

Över rinnande vatten

Det är livet som går

Barfota, tyngd av vinet

och den döende mannens

sista skratt

som klingar ljudlöst

över den mjölkvita stranden

إنهــا الحيــاة
التي تمر بطواحين الهواء
برك الملح
والعجوز
الذي يقطف الناعمة
عند سفح الجبــل
في بداية الليــل

إنها الحيــاة
التي تستلقي على كرسي الشمس
عند الفجــر
وتعد بشاهدهــا
خيوط الطيور المهاجرة
التي تسيــل جنـوبـا
كأنـها عقود قطعت
فوق ميـاه متـدفقــة
إنهـا الحيــاة

الــتي تسيــر عارية القدميــن
مثقلة بالنبيـــذ
والضحكـة الأخيرة التي يطلــقها
الرجــل الميـــت
ضحكــة ترن بلا صــوت
فوق الشاطئ الأبيض الحليبي

تأليف وترجمـة: راوية مرة

Skammen över Palestina

Ismael Shammout

Vi ska återvända

Skammen lägger sig som en våt filt över Palestina. Men skammen är inte enbart palestiniernas. Den är hela världens.
När Hamas vann valet i Palestina, var jag bedrövad, som palestinier, som sekulär, som kvinna. Men valet vann de. Jag och alla andra var tvungna att acceptera det. I demokratins namn. Trodde jag…

När PLO:s exekutiva kommitté "rekommenderade" Abbas igår att utlysa nya val, mindre än ett år efter parlamentsvalet och mindre än två år efter presidentvalet, gjorde den inget annat än att spotta det palestinska folket rätt upp i ansiktet.
Så långt räckte demokratin i Palestina till. När folket valde bort tjuvarna och deras lyxfruar som levt på det som hör till änkor, föräldralösa barn, sårade, sjuka och handikappade, och valde in de som svor på att behålla händer, fickor, och hem rena från stöldpengar, fick de svälta ihjäl.
Jag skulle aldrig rösta på en organisation som Hamas, på grund av den religiösa grund de bygger sin ideologi på. Men I Hamas finns en moral som är nödvändig för palestiniernas överlevnad idag. Där finns också bildning, jag skulle gissa att om man jämförde bildnings och utbildningsnivån hos Fatahs och Hamas medlemmar och sympatisörer, skulle Fatahs folk gå och gömma sig.
Det som har kommit fram hittills, är att Hamas politiska gren består av folk som verkligen kan tänka på annat än sig själva, som kan tänka på det allmänna bästa, som har moral, och som har gett sig sjutton på att hålla sig till den moralen.
Hur reagerade världen? Man ströp tillförseln av ALLTING till Palestina, straffade palestinierna för genomförandet av en av de mest demokratiska val i Mellanösterns historia. Det mandat som Ismael Haniya har i Palestina idag är inte mindre än Georges Bushs, och inte mindre än Tony Blairs.

Det värsta är att man i Palestina hela tiden ha varit nära att komma fram till en lösning, genom att bilda en nationell samlingsregering. Men varje gång har Abbas, efter att ha talat med amerikanerna och med vissa arabiska och europeiska länder, kommit tillbaka och sagt att det inte går.
Hamas har gjort så många eftergifter, att de till sist gick med på en samlingsregering bestående av teknokrater. Man avstod från att leda regeringen. Det räckte inte. Jag kan gissa varför. Fatah anser nog att teknokraterna ska vara medlemmar i Fatah och ledas av en av Fatahs gamla välkända ansikten. Om Hamas accepterar detta skulle de göra sig till åtlöje. De skulle göra sig skyldiga till förräderi.

Budskapet som palestinierna fått är: Vi ger fan i vem ni röstade på. Fatah ska styra för Fatah är bekvämast att ha med att göra ur amerikansk, europeisk och officiell arabisk synvinkel. Insisterar ni på att bli styrda av Hamas, innebär det er död, om det så ska vara genom brist på mat, vatten, medicin eller luft. Ni "Skall" rösta på Fatah, om ni vill fortsätta leva. Gör ni inte det, kommer vi att stänga av respiratorn helt och hållet.

Rött

Mansoura Hassan

Instängda ord gör som instängda katter
Rösten vägrar närma sig
det som rasar
inuti säcken

Håller sig till dödens stillhet
Livnär sig på en stum tautologi
Lever

under röda, flytande slöjor

Färdas som marklöpare
över oändliga slätter
På jakt efter absolution
och en urgammal röst som viskar:
"Vi tvingar inte en själ över dess förmåga"*

*Ur De rättrogna, sura 23 i Koranen Kapitel 62

أحـمــــر

الكلمــات الحبيســة تتصرف كالقطط الحبيســة

والصوت يرفض أن يقترب

مما يتداعى

داخـل الكـيس المقفــل

يلتزم بهدوء المــوت

يتغذى بترديد أخرس

يحيـى تحت أحجبة حمراء سيالة

يسافر كالبذور الرحالة

فوق سهول لا متناهية

باحثـا عن الغفــران

عن صوت قديــم يهمــس

ولا نكلف نفسا إلا وســعها

تأليف وترجمــة راوية مرة

Bergen skälver i Libanon inatt

När Hassan Nasrallah talade till det libanesiska folket den 22 juli i år, tänkte jag att något så starkt kommer jag inte att höra på länge. Jag hade fel.
Ikväll mellan 19:30 0ch 20:45 svensk tid höll Nasrallah ett tal som fick bergen i Libanon att skälva. Det var kanske inte ett tal så mycket som en serie bomber som briserade över Beirut.
Märkbart upprörd var han och ovanligt allvarlig. Inte ett enda skämt levererade han under hela talet. Han var även mer högljudd än vanligt.
Det libaneserna och hela arabvärlden fick höra genom olika tevekanaler var mer än man kunde smälta. Nasrallah talade någonstans från Beirut till de som fortsätter samlas i Beiruts två största torg, Martyrernas och Riad al-Solh, genom stora skärmar som hängts upp i centrala platser. Av säkerhetsskäl kunde han inte ansluta sig till dem.
Han avslöjade att han visste vilka libanesiska ledare det var som ringde Olmert under kriget i somras och bad dem att inte sluta bomba Libanon förrän man lyckats utplåna alla motståndsrörelsens styrkor i söder. Han bad till Gud: "Hoppas att den dagen då jag blir tvungen att offentliggöra deras namn aldrig kommer."
Han avslöjade vidare att Fuad Seniora, premiärministern, hade gett order i somras till Libanons armé att stoppa alla hjälpsändningar och vapenleveranser till södern också. Nasrallah hade skickat en delegation av libanesiska personligheter som förhandlade med och fick Seniora på andra tankar för att bespara landet en fullständig katastrof. Han avslöjade vidare att en av den libanesiska statens säkerhetstjänster hjälpte israel att lokalisera Hizbullahledare inklusive honom själv. Och att en grupp sunnimuslimska fundamentalister tagits på bar gärning när de förberedde ett mord på honom själv. Han förlät dem offentligt ikväll och bad staten att släppa dem fria.
Reaktionen i publiken i de två stora torgen var förskräckta rop som avtog i styrka och slutade i en chockad, bedrövad tystnad.
Ingen kommer att blunda i Libanon i natt. Nasrallah kallade det som hände för landsförräderi och jag tror att de flesta libaneser håller med honom. Man stoppar inte hjälpsändningar till sitt eget folk medan det dör på vägarna. Familjer som utplånades när de försökte hitta ställen att ta skydd i.
Man stoppar inte vapenleveranser till bybor som gör motstånd mot en ockupationsarmé som invaderar ens land oavsett vad anledningen till denna invasion är.

Nasrallah avslutade med att lova att Hizbullahs vapen aldrig kommer att riktas mot andra libaneser. Det är vapen som är bara avsett till att bekämpa invasion och ockupation av libanesisk mark. Och han lovade att Hizbullah inte kommer att behålla de regeringsposter de får när den nuvarande regeringen fallit. De ska istället gå till libaneser som tillhör andra partier inom oppositionen.Men värst av allt var att han avslöjade att han vet vilka politiska ledare som håller på att beväpna sina partier och sina gäng till tänderna. Och han sa att det är vapen som kommer att riktas mot andra libaneser. Om han har rätt, kan ingenting rädda Libanon den här gången.

Det kommer aldrig att ske

Tamam Shammout

Ångest

"Det skulle ta Saddam Hussein en timme och tio minuter att ordna situationen i Irak", sa en irakisk taxichaufför på Aktuellt igår.
- "Ge Saddam en timma och tio minuter bara! Han skulle bada och röka en cigarett på en timme. Sedan skulle han visa sig på teve i tio minuter. Sedan skulle allt bli bra igen."
Hans ord väckte en djup ångest och fick mig att tänka på misshandlade barn. Alla barn som misshandlas dör inte fysiskt. Men de dör inombords. Istället för sitt eget jag har de förövarens inom sig. När förövaren och misshandeln är borta, är det tomt inombords och då är man hjälplös, värdelös, stendöd. Man är inget annat än ett tomt skal. Bara skräcken för plågoanden kan få något att röra sig i ens inre. Annars kryper man ihop och krymper tills man stundvis försvinner helt.
Irakierna befinner sig i samma situation. De längtar efter pappa Saddam som ska ställa allt till rätta, få de att känna sig levande igen.
Levande betyder för offret att var skräckslagen. Ordningsam. Lydig. Beroende. Ihålig. Genomskinlig. Oändligt tom. När Saddam är borta, är kittet som håller de samman också borta. Amerikanerna drev landet till avgrunden. Medan irakiernas vålnader tittade på eller hjälpte sömngångaraktigt till. Bara Saddams svärd, kan få vålnaderna att bli levande igen. Så kan man fortsätta drömma sin gamla dröm, att bödeln ska lägga undan svärdet och visa något som liknar kärlek.

Det är bara det, att det kommer aldrig att ske.

Eller det är bara det, att det är åt helvete försent.

Blått

Mansoura Hassan

Läser svälten i blindskrift
Stavar sanden som täckte din kropp
Hela vägen tillbaka
Till första såret
Du och jag har aldrig funnits
Det var bara barnet som drömde oss

Läser inte solens reflektioner
Som bryter mig
På havets sista sida
Följer inte med gårdagens haltande gång

läser inte dess brev med tidsinställda ord
Jag var aldrig där
Jag har aldrig varit

الأزرق

أقــرأ الجوع بأبجدية العميان

أهجــئ الرمل الذي غطى جســدك

طوال طريق العودة

إلى الجرح الأول

أنا وأنت لم نكــن

الطفل هو الذي كان يحلمنــا

لأ أقرأ إنعكاسـات الشمــس

التي تكسـرني

فوق صفحة البحــر الأخيــرة

لا أتبع سير يوم البارحة الأعرج
ولا أقـرأ رسائله بكلماتها الموقوتة

لم أكن هناك

لم أكن أبدا

تأليف وترجمة: راوية مرة

Castro eller Guantanamo?

Tamam Shammout

The new world system

Ozan Sunar, kulturchef på SVT, är en man jag respekterar. Han är väl lika mycket fullkomlig som någon annan. Men han är öppen, ödmjuk, en sann världsmedborgare som vill väl, anstränger sig för att förstå och sprida förståelse. Jag känner Ozan om inte så mycket personligt utan mest genom gemensamma frågor som vi ofta varit angagerade i, sedan många år. Jag vet med 100 procents säkert att han skulle aldrig medvetet medverka till att sprida propaganda, vara partisk eller blunda för missförhållanden någonstans. Men att vara kulturchef på SVT är ingen lätt uppgift. Där jobbar ju en massa människor. De flesta viljestarka och självständiga tänkare som gör ett väldigt bra jobb. Var och en av dessa människor har sin egen syn på världen och ett arbete att sköta. Ozan Sunar kan helt enkelt inte hoppa in och censurera dessa människors arbete eller diktera hur de ska lägga upp ett temakväll t.ex.
Trots det blev han grillad i tevesoffan imorse. Det var väldigt obehagligt att se. Orsaken till grillfesten var missnöjet med en temakväll om Castro. Och jag häpnar. Hur farlig är den döende Castro idag i jämförelse med Guantanamo? Hur mycket skadar han vårt inre i jämförelse med vetskapen om att oskyldiga människor, fråntagna alla sina rättigheter och all sin mänskliga värdighet, blir torterade dagligen på samma ö?

Visst, Castro är ingen mysfarbror och visst finns det dissidenter på Cuba och visst missade temakvällen den aspekten men saker och ting måste behålla sina proportioner. Vad jag vet så har inte dissidenterna på Cuba blivit utsatta för 1 procent av det som folk utsätts för runt om i världen av regimer som Sverige handlar med, säljer vapen till och blundar för deras kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
Castro har blivit en spik som en del människor hänger sina aggressioner på för att det är en politiskt korrekt spik. Att tala om Guantanamo, kvinnornas situation i Saudiarabien och annat viktigt är svårt, obehagligt och kostar på.

En hackkyckling måste man ju ha för att framhäva sin egen förträfflighet. Fram med Ozan Sunar, denna hedersman, som nu får ta smällen för hela denna affär.

De två första bögarna i mitt liv

Mona al-Qasabi

det okända

1977 var jag 11 år gammal. Min far hade dött 1976 och mamma arbetade heltid. Det innebar att jag plötsligt fick ta hand om mina fyra syskon, se till att de hade rena kläder, fick mat, gjorde läxor och somnade och vaknade i tid till skolan. Jag fick handla, städa, laga mat och tvätta, ja, göra allt som måste göras i ett hushåll vid sidan av min egen skolgång och mina läxor. Det enda roliga jag fick göra då var att gå till en teaterklubb fredag till söndag. Där spelade jag teater och lärde mig dansa. När jag fick någon stund över gick jag ner till stranden och badade med mina syskon. Det var allt.
Vinrankorna som vi hade både i innergården och utanför huset fällde sina blad oavbrutet. Det första jag fick göra när jag kom hem var att sopa ett hav av bruna vinblad för att kunna ta sig fram i huset överhuvudtaget.
En dag, fanns det inga blad alls på golven när jag och mina syskon kom hem från skolan. I köket stod maten klar på spisen. Omelett och sallad. Tvätten var struken och sängarna bäddade. Blommorna var vattnade och kaninerna hade fått mat och vatten.
Dagen efter var det samma visa. Så höll det på tills jag en dag berättade det för mamma. Hon bestämde sig för att komma hem tidigare en dag för att ta reda på vem det var som bara knallade in i vårt hus och städade och lagade mat.
Hon tog honom på bar gärning. Så en dag när jag kom hem, presenterade hon honom. John Katrin, hette han. När han öppnade munnen hörde jag direkt att han talade libanesisk dialekt. Men han påstod att han var från Syrien. Jag hade sett honom tidigare i militärbasen som jag och mina syskon passerade när vi gick ner till stranden för att bada men det var allt.
"Varför Katrin? Det är ju ett tjejnamn, sa en av mina bröder. "Det bara blev så." Sa John Katrin och skrattade. "Katrin är mitt favorit helgon". Varken jag eller mina syskon hade hört talas om helgonet Katrin så vi blev tysta.
När jag lärde känna honom tillräckligt väl, frågade jag varför han inte som alla andra i militärbasen var kär i någon tjej. Det snackades ju om alla utom honom. Och då kom bombnedslaget: "Jag är visst kär. Jag är kär i Saád! Men berätta inte det för någon! Det här är sånt som jag bara berättar för vänner."
Saád var en irakier som var en bit över två meter lång. Han såg ut som en äkta indian. Breda axlar, smal, muskulös med tydliga spår efter tortyr på hela kroppen. Han hade svart långt rakt hår som räckte honom till midjan. Jag hade gått fram till Saád en dag på stranden och frågat om jag fick känna på hans hår. Det fick jag och var aldrig mera rädd för honom. Tanken på att John Katrin och Saád var ett par var mer än jag kunde få in i min lilla hjärna. Men fram till slutet av 1979 var dem en del av vår familj nästan. John Katrin städade och lagade mat när han hade tid. Eller kom och satt bredvid mig på den lilla bron utanför vår port där jag brukade sitta och doppa fötterna i det forsande vattnet när värmen blev outhärdlig. Ibland kunde vi sitta till efter midnatt och tala om sådant som jag aldrig talade med någon annan om. Jag förstod nog inte hälften av det han sa men jag minns att han sa:"Du kommer att förstå allt det här när du blir stor."

Saád brukade komma och leka med mina syskon som for omkring som små trasdockor kring honom. Han tog tag i dem och slängde dem hit och dit medan de skrattade tills de kiknade.
I hela mitt liv har jag undrat varför var det just John Katrin som kom och hjälpte mig? Varför var det just Saád som brydde sig om att leka med mina syskon? Var det för att de var bögar? För att de såg det ingen annan såg? Ja, jag tror det faktiskt. 1979 flyttade vi. Saád och John Katrin kom och hälsade på ibland. Saád blev dödad 1982. John Katrin lever ensam idag någonstans i Beirut.

Snälla SVT, inga program om invandrare!

En dröm, Vladimir Tamari

palestinsk konstnär

Alla har vi fördomar. De är svåra att komma ifrån. Det mesta kunskap vi skaffar oss sedan barnsben handlar om egna erfarenheter. Särskilt när det gäller andra människor.
Jag har en massa fördomar om homosexuella t.ex. Mina erfarenheter av homosexuella män i synnerhet har varit så positiva, att jag liksom ser dem som bättre än heterosexuella per automatik. Som om de var mer änglar än människor. De utgör inget hot mot kvinnor för de har inga maktanspråk när det gäller kvinnor. Heterosexuella män, i många av världens kulturer, ser själva sexualakten som en sorts maktutövning. Går inte kvinnan med på det, ja då tvingas hon till det på ett eller annat sätt, om det så ska sluta med mord. Det handlar ju varenda teveserie om.

Jag trodde att de homosexuella har haft så svårt genom alla tider, att de blivit extremt solidariska mot andra. Att de inte bryr sig om skalet, att de älskar den de älskar även om den råkar vara av en och samma kön, och står för det. Att de avstått och kämpat en hel del för att få vara sig själva.
Därför var jag så förväntansfull inför SVT:s satsning på Böglobbyn. Men redan i första programmet närmade man sig denna explosiva fråga så klumpigt, att man visste varken in eller ut. Synd om homosexuella som inte får ha samlag på parker. Jaha, men det ska helst inte heterosexuella göra heller. Är alla homosexuella ute och jagar tillfälliga förbindelser på allmänna parker? Hur skulle man göra om man gick ut på en promenad med barn och allt och fann vuxna människor mitt i ett samlag just framför näsan på en? Oavsett vad de har för kön? Om heterosexuella skulle bete sig på det sättet skulle det vara väldigt otrevligt att vara utomhus. Om en kvinna gjorde det skulle hon betraktas som byhora. En heterosexuell man skulle nog låsas in då och då.

I andra programmet tittade jag som hastigast och såg att homosexuella var för djävliga mot andra homosexuella om de påminde om kvinnor. Jaahaa! Sedan orkade jag inte se mer. Jag bojkottade programmet ända fram till ikväll. Och åter igen gjorde man ikväll precis så som man inte skulle ha gjort. Man berättade om en tidning som publicerar smygtagna nakenbilder på barn. Nakenbilder på 12 åringar och en novell om en äldre man som har sex med en trettonårig pojke. Man presenterade två homosexuella män som skaffat barn och istället för att berätta om "det" skämtade man bort alltihop på ett idiotisk vis som inte förde oss närmare dessa män och deras barn. Det var kränkande mot männen och barnet, tyckte jag. Och mot mig som tittare. Vilken dag som helst skulle min son kunna bli bästa kompis med ett sådant barn i skolan. Jag måste lära mig att förhålla mig till det på ett naturligt sätt. Att svara på frågor, utan att skämta bort de svåraste aspekterna av livet. Hur svara man om en flicka tittar på en, ler stort och säger: "Jag blev till i ett provrör, för min pappa är homosexuell!"
Så, Tack så djävla mycket SVT! Så informativt detta program var! Det är inte bara nynazister som är dumma i huvudet. Välvilliga journalister kan tydligen vara det med.
Tur att man hann känna Björn och en och annan homosexuell man som varit som ett tänt ljus under de mörkaste och kallaste perioderna i ens liv. Jag behöver inte bilda mig en uppfattning om alla homosexuella. Jag kan bara skatta mig lycklig att jag fick lära känna några själv. Som vänner, som studiekamrater, som grannar. Det räcker för mig så länge.

Och, Snälla SVT! Gör oss en tjänst och gör aldrig en programserie om invandrare!!!

Hur skulle det se ut? Ni skulle säkert lyckas hitta en invandrarfamilj där fadern är analfabet och hötter med näven och kräver att alla kvinnor ska könsstympas medan hans beslöjade, enögda fru håller med.(Han stack ut hennes öga för 30 år sedan i Kurdistan)

Sedan kommer ni att presentera hans barn. (Som begått hedersmord på sin enda syster) De är garanterat ortens gangstergäng som förstör livet för en hel stadsdel... behöver jag gå in på flera detaljer?

Födelsedagskalasets våndor

En gammal kakburk från Palestina

När jag som barn fyllde år bakade mamma några chokladtårtor. Pappa lagade maten. På dagen festade vi barn, på kvällen bjöds släkt och vänner på middag. Det var allt. Det var inget märkvärdigt, tyckte jag. Mostrar och grannar hjälpte till och skitroligt blev det varje gång.
Nu, när våra barn har födelsedagskalas, känns det som om själva förlossningen då barnet kom den där dagen, var rena barnleken i jämförelse.
Man går och oroar sig i flera månader i förväg. Hur ska det bli den här gången? Måste jag verkligen skaffa en pinjata? Var hittar man en sån? Sveavägen! Säger någon och man åker dit och skaffar en. Man vill ju inte att något ska fattas och att trettio barn ska stå och fnysa åt ens stenålderstillställningar.
Den där förunderliga apparaten som spottar ut tusentals såpbubblor då? Var hittar man en sån? "Slutsåld! Kolla i den och den affären", säger en trött ung försäljare som om han har lust att säga: "Rätt åt dig som är så sent ute!" Då tycker jag att barnen kanske kan blåsa såpbubblor själva. Det orkar de väl med?
Papperstallrikar med Mussepigg på. Blåskimrande engångsglas. Guldfärgade engångsbestick. Flärpor, pappershattar, ballonger, ballonger och åter ballonger. När man blåst och knutit ballong nr 149 kommer samma illamående som man känt efter glupska inandningar av lustgas för att komma undan knivarna som skar i magen då.
När flera påsar av papperssmällare tagit slut och en och annan unge tycker att han inte fått tillräckligt blir man gråtfärdig.

Ens hem ligger i ruiner. Golvet har försvunnit under ett tjockt täcke av skräp. Skräp precis över allt. 8 barn ligger på ens säng och kladdar med godis, tårta, och chips. 8 barn sitter och spelar tevespel. 15 andra dansar och vrålar med Markolio och Britney Spears. Man torkar upp läsk från golv och bord. Tårarna forsar med Britneys "My loneliness is killing me!"
När föräldrarna kommer för att hämta sina barn tittar de noga på en och undrar bekymrat hur det hade gått! Det går inte att ta miste på deras känsla av solidaritet. Alla har varit med om det så många gånger!

På födelsedagskalaset är man inte bara förälder. Man är belysningskonstnär. Vet vilka lampor ska vara släckta när och vilka ljusslingor ska fram ur gömmorna. Får absolut inte glömma discolampan och ljusbollarna. Doftljus som ska hålla alla på gott humör trots allt. Man är kock och konditor och lekledare och dansdomare. Prisutdelare, städare, sko- och möss-hittare, toalettvakt och konfliktlösare.
Men sen, sen går de sista barnen hem och man stupar i säng. Man somnar bums på magen fast man aldrig gör det annars. När man vaknar tackar man Gud för att huset inte brann ner, för att ingen skadats, för att alla tyckt att kalaset var "Jätteroligt", att man inte skämt ut sig inför sitt eget barn och hans kompisar, och så lovar man sig att inte tas på sängen nästa år.

Hassan Nasrallah

Hassan Nasrallah

Kl. 18 idag blev jag klar med översättningen av en dokumentär som sändes i Kunskapskanalen och som handlade om ledaren för Hizbullah, Hassan Nasrallah. Så sent ute ska man aldrig vara, två timmar före sändningen, men ibland kan sjukdom eller tekniska problem ställa till det för en.
Trots att det var oerhört bråttom, satt jag som förstenad varje gång jag skulle översätta något som Nasrallah själv sa.
Denne man, som betraktas som djävulen själv av vissa, och som är helgonförklarad, bokstavligen, av andra, som den egyptiska superstjärnan, den vänsterradikale och oerhört medvetne och samhällsengagerade skådespelaren Salah al-Saa'dani som under en demonstration i Kairo i juli i år, mot Israels anfall mot Libanon ropade:
"Madad, madad, Ya sidi Nasrallah".
"Madad" betyder "bistånd"eller kraft. Han bad om helig kraft av den helige Nasrallah, så som man bara ber till profeten, profetens anförvanter, följeslagare och andra heliga om.
Oavsett från vilket perspektiv man ser på honom, kan man aldrig komma från det märkliga hos honom. Det är en man som i 16 års åldern bestämde sig att skaffa rätt åt de rättslösa, Mahromeen-rörelsen i Libanon. Vid 25 års åldern satte han sig emot Israel och svor på att driva dem ut ur Libanon. Och han gjorde det. Han besegrade Israel flera gånger om. Hans vapen? Martyrdöden. De fattigas och de rättslösas sista vapen som inte kan bemötas av ett motvapen.
Men hans egentliga vapen, hans makt, sitter i huvudet. Han är en allvarlig religiös ledare men han skämtar och skrattar gott. Mitt i de mest allvarliga resonemangen brister han ut i skratt eller fnissar och slänger en kvickhet på libanesisk dialekt, mitt inne i ett sammanhang formulerat ursprungligen på klassisk arabiska. Han läspar och det ger hans tal en prägel av barnslighet eller pojkaktighet när han ger intervjuer, men när han står i talarstolen är han en demon. Oslagbar. En nykter tänkare, en berusad poet, en troende fakir, en ödmjuk gigant, en kärleksfull kamrat, en spartansk mystiker, en saktmodig beslutsfattare, en tickande bomb vars högsta personliga önskan är att få dö martyrdöden.
Jag begriper mig inte på karlen. Han sörjde inte ens sin egen son som stupat i sammandrabbningar med den israeliska armén. Jag är inte religiös och inte någon anhängare av en islamisk stat, inte i Libanon eller någon annan stans. Men plötsligt erkänner jag inför mig själv: Nasrallah är en av vår tids bästa politiska talare. Däri liggar hans kraft.
Så talar han:
"Du kan aldrig uppmana till kärlek medan du är full av hat. Du kan aldrig uppmana till rättvisa medan du handlar orättfärdigt i både smått och stort. Du kan aldrig uppmana till enighet medan du splittrar och sår split för att behålla din post, dina privilegier, ditt rykte och din del."
Om längtan till den religiösa skolan i den heliga staden Qum, säger han: "Förhållandet mellan studenten i en religiös skolan och kunskapen, böckerna, klassen, föreläsningarna, skrivandet och forskningen är en oerhört djup andlig relation. Om du tar honom därifrån är det som att ta honom från den älskades famn. Han längtar ständigt tillbaka".

Doften av Inula Viscosa

Shammout, Glas från Hebron

Genom en annans iris
såg jag inåt och utåt
på en och samma gång

Några sekunders stillhet
på nära håll
Skälver av rösten
som kastas tillbaka
av de omgivande bergen
som en oändlig kedja av ekon
ett kretslopp av ett allt

som återvänder

i ingenting

Stämbanden och stenen i samspel
det övergående i det beständiga

det beständiga i det övergående
höjd och djup

Vibrationer i köttet
doften av inula viscosa
Kilar mig fast i marken

Förgängligheten i det bergfasta
det bergfasta i förgängligheten

Några sekunders strömmande
av ett livgivande här
ett nu som började för miljoner år
ett hjärta som trotsar rigor mortis
och slår

Större barn är lika med större bekymmer

Efter Midnatt, Ismael Shammout

När ens barn föds, har man ångest och undrar om allt är som det ska vara med barnet. Ser det bra? Hör det bra? Är alla fingrar och tår på plats? Varför får det feber i tid och otid? Sedan har man ångest för att det ska bara sluta andas i sömnen. Sedan kommer sjukdomarna, smittorna, utslagen. Och där ligger man vaken natt efter natt och hela världen rasar med varje grad som barnets temperatur stiger.
Man vill inget annat än att de mest kritiska månaderna i ett barns liv, de första, ska gå över. Sedan vill man inget annat än att barnet ska bli äldre och komma förbi alla barnsjukdomarna. Man vill att barnet ska lära sig äta. Ska lära sig släppa föräldrarna och känna sig trygg på dagis. Klara sig i förskolan och skolan.
När barnet börjar i skolan, känner man en enorm glädje. Det lär sig läsa och man inser att barnet kommer att börja se saker och ting med egna ögon. Tillgodogöra sig information om världen på egen hand, sakta men säkert.
Man lär barnet att gå över gatan. Att aldrig sätta sig på en cykel utan hjälm och så vidare…
Och plötsligt inser man att det finns något som heter mobbning i skolan. Ens barn kan ha feber, ringer mamma att komma och hämta tidigare, lägger sig på en soffa och somnar. Då kommer kamraterna och slår honom hårt i ansiktet, på huvudet och kroppen för man får inte sova på soffan. Han blir slagen och knuffad. Han råkar ut för en massa olyckor medan den som orsakade olyckan bedyrar att det var just en olycka. Det kan vara allt mellan att få en fotboll sparkad i ansiktet, att någon råkar förstöra hans handarbete, att några kamrater brottar ner honom från gungan och misshandlar honom helt oprovocerat. Och det värsta är, de som gör det är också barn, i hans egen ålder.
Och vad värre är, när man försöker lösa problemet, blir en massa vuxna upprörda. Är det verkligen så farligt? Någon blir sårad: Påstår du att jag inte sköter mitt jobb? Och då svarar man: Ja, jag tror inte att du sköter ditt arbete. Och ja, jag ger fullständigt fan i hur sårad du känner dig. Du är vuxen. Barnen håller på att slå ihjäl varandra. De håller på plåga livet ur varandra. Kan du lägga dina jävla känslor åt sidan och göra nåt?
Nej, det kan de inte.

Och då inser man, att det inte är så jävla konstigt att barnen är som de är. De har ju ingen plats någonstans. Föräldrar och andra vuxna har sådana stora egon att de är fullständigt oförmögna att se barnen och förstå vad det är som pågår inom och kring dem. De är så upptagna med sina maktstrider och sin egen prestige och sina egna intressen, att de ger fullständigt fan i att man säger: Ditt barn kommer att skada någon riktig illa snart. Eller: Du gör fel nu när du flyttar fokus från barnens problem till dina egna futtiga intressen och känslor. Eller: samhället kan erbjuda hjälp, skit i din stolthet och sök hjälp innan det är för sent. Och de gör inte det. Och då står man i valet och kvalet. Ska man verkligen behöva polisanmäla åttaåringar för att någon överhuvudtaget ska ta problemet på allvar?

Ja, Tydligen är det så.