Ingen sorg är den andra lik

Shammout, livet alltid starkare

Själen krympte ihop och tårarna strömmade bittra och brännande, när Ismail Haniye talade för en stund sen.
Jag sov bredvid min sjuke son och vaknade till hans ord: "Varför samlades inte det så kallade palestinska centralrådet för att diskutera slakten i Nahr al-Bared? Varför samlades man inte för att diskutera situationen för palestinierna i Irak? Varför sammankallades man inte för att diskutera svälten i vårt land under den ekonomiska belägringen?... Dessa människor har inte samlats mer än en gång sedan 14 år tillbaka, då under namnet PNC, och det här var andra gången. Det enda de samlas för är att göra avkall på våra rättigheter och ändra och stryka i vår grundlag. Sen får var och en av dem en bra slant och går sin väg...!"

Jag kan fortfarande inte smälta att de som politiskt sett står så långt från mig personligen man kan komma, talar förnuftets språk och sträcker fram sina händer för ett samarbete med andra och understryker att de inte har problem med Fatah och president Abbas, utan med en "fraktion inom Fatah", representerad i de så kallade säkerhetstjänsterna som enligt Haniyes egna ord "ledde till explosionen". Medan Fatahs folk upprepar samma tjatiga mantra: Dessa kriminella kuppmakare… tjat, tjat, tjat…"

Rätt pinsamt var det, när Haniye, som är en sisådär 20-30 år yngre än Abbas, motsade och lade fram bevis för den senares lögner. Abbas skrädde inte orden när han fördömde nedbränningen av en kyrka i Gaza häromdagen, och det visade sig att inga kyrkor har bränts i Gaza. Presidentens kära, övermöblerade hus och alla hans ägodelar står orörda trots alla krokodiltårar som fällts över det. Jag blir förbannad och vill fråga presidenten vad saken handlar om egentligen? Vad hans sorg över ett av många hus han äger bottnar i, för jag förlorade mitt ursprungliga hus och min mark i Palestina långt innan jag föddes, och fyra andra hus i Libanon, innan jag fyllde 18 år. Men jag fäller inga krokodiltårar över hus. De jag gråter är nära och kära som blev kanonmat för en dröm som heter Palestina.

Lögnerna som florerar från Fatahs sida och krokodiltårarna gör det omöjligt att lyssna på dem och ta dem på allvar. Det vill säga om man är arab och förstår språket. Medan för väst, framstår de som en sorts ljusets bärare…

När "mörkrets makt", som Hamas kallas, talar om konkreta steg för samarbete, rusar de andra hit och dit i upphetsning över att Israel tänker belöna dem med det palestinska folkets egna pengar, 700 miljoner dollar, som hållits inne i ett och halvt år.
Jag är inte den enda som gråter. Det är det många som gör. Så lågt vi har sjunkit. Så hårt vi har fallit… och krossats, mot verklighetens hårda klippor…