Libanon

Shalimar Sharbatli, Saudi

...

Mina tidigaste minnen i livet… en kyrkklocka som ljöd vackert från andra sidan dalen… och böneutroparnas uppmaningar… en damm intill en bevattningskanal där några ankor simmade fram och tillbaka… jag satt där i timmar och såg på… jag vet inte vad… vad var det hos ankorna som lockade mig? Vad var det i kyrkklockans klang och böneutroparnas stämmor? Jag vet fortfarande inte det. Men det var magin i livet. Det var självklart för mig innan jag ens fyllde tre år.

Dammen med ankorna… kyrkklockan och böneutroparna… det är Libanon. Det är Fariouze och hennes gudomliga röst… det är utflykterna i bergen med pappa, grillfesterna, doften av arrak och nybakat bröd.

Och plötsligt kom den, döden, till våra gata… eldkloten genom natthimlen… de öronbedövande krevaderna… och till sist… pappas blod som rann nerför trappan…

"Libanon, molnens blåa berg, månen, daggen och liljorna…" som Fairouze beskriver det…

"Libanon… doften av svavel, grannen som låg död på torget i veckor… hatet i ögonen hos en gammal tant, mina små syskon som darrade av skräck…" min egen beskrivning…

Libanon… 1975
Libanon… 2007

Libanon… kyrkklockan ljuder i mina öron, böneutroparna, Fairouze vackra röst. Dammen med ankorna lämnar inte mina hornhinnor, och pappas blod som fortfarande rinner nerför trappan…

Och Fairouze kan aldrig avsluta sin sång
"Libanon, jag är en dikt vid din port
Skriven av en envis vind
Jag är en tuva
Jag är en iris…


Jag är inte där… och inte här
Jag tycker inte längre om kyrkklockor och böneutropare.

Jag vet att bonden försvann och dammen förföll, men innan dess blev ankorna slaktade och uppätna.
Lika förbannat simmar de, innanför mina ögonlock, fulla av ro, i fullkomlig tystnad… vita, svarta, bruna, med dumma, tomma ögon och glänsande halsar...